Charlotte Qvandts nya diktsamling formligen golvar mig.
Epikris är en motsägelsefull utsaga. En obduktion av en patient som inte är död när obduktionen påbörjas. Motsatser som ställs mot varandra och med varandra. Det formella språket och det bultande köttet. Det inre dolda och det yttre undersökningsbara. Det kvalitativa och det kvantifierbara. Instrumenten som radas upp ”som kronblad över en steril yta”.
Det medicinska, formella språket vill så gärna vara objektivt, sanning, så pass specificerande att det rymmer allt. Kanske just därför rymmer det ingenting om själen. Själen är inget organ, är inte mätbart, är kanske inte ens där. ”Patienten kan inte känna sin själ och undrar därför om den verkligen finns”. Det är själen Qvandt söker efter under sin obduktion, själen hon vill hålla som ett litet djur i sina gummihandskbeklädda händer.
4. Hjärtat kan inte känna sin egen smärta
Vid ett friläggande av hjärtmuskeln är det inte hjärtat som gör ont, utan dess avlägsnande. Om det yttersta lagret muskelfiber skärs bort kommer hjärtat aldrig att märka detta. Vid återplacering av hjärtat i bröstkorgen kommer inte kroppen att ha försonats med förlusten
Qvandt upprättar en journal. Patienten som ska komma att obduceras söker själv:
/Kontaktorsaker/
När patienten vänder sig om finns inget där:
numera har den kliniska vetenskapen lämnat själen för psyket
Qvandt snittar, skär, frilägger och blottlägger ”tecken på en expanderad kropp”. ”Språket är ingen malign vävnad, och lyser därför inte upp när det påträffas vid undersökning”. Hon förnekar metaforer och skapar nya, gräver i kroppen, genomsöker den systematiskt. Fynd förklarar patientens olika upplevelser, men då obduktionen är genomförd och ”Frilagda fynd ligger i rader//Iakttagelser finns/och ska arkiveras” finns det inte längre någon patient att ge besked till.
Publicerad: 2016-05-05 00:00 / Uppdaterad: 2016-05-04 21:25
Inga kommentarer ännu
Kommentera