Jo, det var det. I Alla dessa djäfla qvinnor. Berättelsen om de första feministerna lyfter Anna Laestadius Larsson fram främst tre, men betydligt fler berörs. Det är 1700-tal, tiden kring upplysningen, romantiken och franska revolutionen. Hundra år innan den så kallade första vågens feminism.

I Stockholm läser poeten Hedvig Charlotta Nordenflycht Jean-Jacques Rousseaus senaste bok, och blir förfärad över hans kvinnosyn. Upplysningens och revolutionens män pratade vitt och brett om människors lika värde och mänskliga rättigheter, men när det kom till kritan menade många av dem bara för män (och inte alltid alla män heller). Nordenflycht köpte det inte, utan satte sig genast ner och formulerade sin protest.

I Paris håller välbeställda kvinnor salonger där de diskuterar nödvändiga samhällsförändringar. I de kretsarna rör sig Olympe de Gouges, som själv publicerar sina tankar och åsikter i skrifter, pjäser och på affischer i staden. När revolutionen kommer manar hon ofta till nyansering och försiktighet, och så klart alltmer desperat för kvinnors medverkan, men hon slutar inte tro på revolutionen – kanske inte ens när maktkampen kring den kräver hennes eget liv under giljotinen.

I revolutionens Frankrike rör sig också den brittiska feministen Mary Wollstonecraft periodvis. Av de tres verk är hennes Till försvar för kvinnans rättigheter förmodligen det mest kända, men hon skrev också bland annat resebrev från Skandinavien. Hur hon hamnade där är en lång och vindlande historia ur ett liv som verkligen var en kamp för att kunna verka som självständig kvinna och tänkare, utan att för den skull ge avkall på kärlek, sex och familj.

Det är en kamp som känns märkligt aktuell. Går det att vara självständig utan att för den skull behöva vara ensam? I den tidens äktenskap måste kvinnan ge upp all makt – juridisk, ekonomisk, till och med sexuell – till förmån för sin make, men alternativen var inte heller särskilt lysande. Möjligheterna att försörja sig var få; kärlek, sex och barnalstrande på flera sätt riskfyllt.

I Laestadius Larssons skildring ryms såväl liv som ideologi, och det är fantastiskt spännande kvinnoliv hon skildrar. Här ryms både det tidsspecifika, den stormiga revolutionen som äter sina egna barn, och det till synes eviga: frågorna om hur män och kvinnor kan leva tillsammans och komma till sin rätt.

Similar Posts:

• 250 år av kvinnoliv
• Gustavianska intriger
• Franska revolutionens öde
• Kvinnlig rösträtt i Sverige motarbetades fram till våren 1919
• Revolutionen och landsflykten

Sven-Eric Liedman tar oss pedagogiskt genom de första demokratiska principerna i Aten på 300-talet före Kristus genom upplysningen med Rousseau, socialismen med Marx och Engels och kommunismen med Lenin och Stalin. Det är även kortare nedslag i feminismen och anarkismen.

Hur uppstår falanger och olika politiska inriktningarna och vad är orsaken till att de får fäste? Boken ger oss alla grundläggande förklaringar på ett lättillgängligt sätt. Personporträtt av frontfigurer knyts samman med historiska händelser och det ger boken liv.

Från Platon till demokratins kris är en bok som uppfyller alla kriterier för att återskapa en känsla jag ofta längtar efter – nämligen att studera. Innehållet väcker kunskapshunger och läslust och boken är perfekt utformad för att ge en överblick av idéhistorien och den politiska utvecklingen. Boken uppmanar till att först läsa all text och sen bläddra lite fram och tillbaka.

Det är otroligt intressant att ta del av hur samhällen struktureras runt politiska idéer och filosofiska inriktningar men den största behållningen för mig är ändå det sista delen i boken, ”Den nya hegemonin”. Här får vi ta del av högaktuella diskussioner om den nya nationalismen i fokus som växt fram både i USA och i Europa. Trump är bitvis i fokus med sitt sätt att förenkla synen på staten och samhället samt att vakta på den egna nationen.

Att det är få kvinnor i boken är ingen överraskning. Det är en kort touchdown vid Mary Wollstonecraft, Angela Merkel, Simone De Beauvoir, Angela Davis, Judith Butler och Greta Thunberg men annars är det som det är – a mans world.

Det här är den femtonde upplagan av boken och den här gången har boken enligt noteringar genomgått den största revisionen sen den utkom första gången 1972. Vill du som läsare fördjupa dig i någon inriktning finns enligt praxis detaljerade referenshänvisningar längst bak i boken.

Similar Posts:

• ”Striden mellan de som har och de som inte har går vidare”
• Marx för 2000-talet
• Morgondagens president?
• En annan demokrati är möjlig?
• I brotten och tystnaderna

Fadern tog så ofta henne och Fanny med sig till graven att hon senare förklarade att det var genom att stava sig fram på gravstenen som hon lärde sig läsa.

Mary Shelley, författaren av Frankenstein, föddes av filosofen och författaren Mary Wollstonecraft den trettionde augusti 1797. Tio dagar senare dog Wollstonecraft i sviterna av barnsängsfeber. Några år senare skulle Mary lära sig läsa med hjälp av bokstäverna på sin mors gravsten. När hon var sexton år gammal började hon träffa poeten Percy Bysshe Shelley vid samma gravsten. Merete Mazzarella beskriver Percy utifrån det rykte som naglat fast följande på hans CV:

• försökt spränga elitskolan Eton
• försökt bränna ner familjehemmet
• försökt sig på att ”frambesvärja helvetets andar”

Tim Burton och Helena Bonham Carter framstår som en gullig Pixarfilm i jämförelse. Marilyn Manson och Dita Von Teese korta äktenskap framstår som ett Disneylyckligt slut. Percy och Mary är för all framtid cementerad som alla gothares ideala power couple.

Boken går igenom det totala mörker som Mary Shelley tar sig igenom och som i folkmun kallas livet. Där får vi möta män som framställer sig som radikala och jämlikstörstande men som i praktiken är samma gamla patriarkala skrot. Vi får möta läkare som försöker väcka lik till liv med elektricitet. Läsa om studier som visar att apor kan njuta av skräckfilm. Och så kan vi notera kokbokstipset med sjuttiofem vegetariska recept som 1691 såldes in med frasen att rätterna kunde tillredas och ätas:

[...] utan orättvisa, risk eller grymhet och utan att ackompanjeras dödsskriken från våra medvarelser

Elegant glider boken över från att vara en effektivt berättad biografisk berättelse om Mary Shelley, och människorna i och kring hennes liv, till att gå in mer på Frankensteins tillkomst och betydelse. Inspirationskällor, filosofiska resonemang, tidsanda, etiska problem, missförstånd i tolkningar, biografiska detaljer som smugit sig in osv.

Frågor om huruvida artificiell intelligens är möjlig såväl som frågan om omvärldens fördomar kan göra en ond samsas med mer vardagsnära undringar om datoranimerad skräckfilm verkligen kan vara lika skrämmande som spelfilm.

Det här är en sån bok som kommer göra dina anhöriga och/eller kollegor tokiga. Var och varannan sida vill jag säga till någon: ”Hör på det här då!”

Ja det är ett totalt jävla mörker som skildras. Men framför allt är den smart, snyggt komprimerad till de ofattbart 251 sidorna och bitvis även skriven med en underbar humor.

Similar Posts:

• Vecka 7: Kärlek och död
• Första svenska översättningen av Shelleys skönlitterära prosa
• Kraven på rättvisa lyser genom århundradena
• Allt det som en bok kan vara
• Om gränserna är så förbannat naturliga, varför måste de då bevakas så hårt?

Hur kvinnor har definierats, åtråtts eller underkänts har länge stått i fokus för feministisk och genusvetenskaplig forskning. Kvinnlighetens konstruktioner har skärskådats, plockats isär och ifrågasatts – inte minst därför att föreställningarna om vad som är manligt och kvinnligt sett så olika ut under olika tider och i olika sammanhang. De manliga blickarna och rösterna fick med tiden också större konkurrens av kvinnors blickar och röster om vad det egna könet var eller borde vara.

Men kvinnor har naturligtvis också tyckt och tänkt om män. I antologin Kvinnorna gör mannen har en rad forskare undersökt just detta tänkande, tyckande och görande. Hur blir män och manlighet till inför kvinnors blickar? Det kan handla om klassiska feminister som Mary Wollstonecraft, vars mångskiftande mansbilder idéhistorikern Elisabeth Mansén skriver om, om kända författare som Selma Lagerlöf (Inger Littberger Caisou-Rousseau), Fredrika Bremer (Anna Bohlin) och Anne Charlotte Leffler (Claudia Lindén), men också om manlighet i Harlequin-romaner (Anja Hirdman) eller 1980-talets backlash i pressen (Helena Hill).

Tidsperspektivet sträcker sig från medeltid till nutid, och ämnena är som synes blandade, från finkultur till populärkultur och mediedebatt. Olika typer av texter dominerar starkt, även om det där med blickar återkommer i flera betydelser. Anu Lahtinen skriver om ”1500-talets adelsmän i kvinnliga släktingars ögon” och My Hellsing om Gustaf III:s hov sett ur hertiginnan Charlottes perspektiv. Deras material består av brev och dagboksanteckningar. Kristina Fjelkestam undersöker olika typer av manliga musor i romaner av Anne Charlotte Leffler, Ulla Bjerne och Katarina Kieri; Tommy Gustafsson skriver om en ”kvinna med makt att skapa manlighet”, filmregissören Karin Swanström, och Ann-Catrin Östman om hur den finska politikern Hedvig Gebhard formulerade manlighet i det tidiga 1900-talets kooperativa rörelse.

Antologin är indelad i fyra delar: Beundra, Bevaka, Bråka och Bilda. Det passerar ganska obemärkt och själv tenderar jag att föredra en enkelt kronologisk ordning. Inte desto mindre är det en av rubrikerna som fastnar: Bevaka. Särskilt Hills text, ”Jämställd men könlös. Kvinnors konstruktion av maskulinitet i svensk 1980-talspress”, gör mig förbannad, ledsen och … nyfiken på mer, antar jag. Ja, det är ju inte Hill jag blir arg på, hennes avhandling Befria mannen! står och stampar otåligt i min bokhylla och verkar jättespännande.

Men frustrationen ramlar över en från alla håll ur de texter hon citerar. Ingen tycks ha varit nöjd på 80-talet med tidigare decenniers försök att mjuka upp könsrollerna. Kvinnor gnäller över att männen blivit mesiga och osexiga. Män gnäller över att det ändå bara är skitstövlarna som får ligga (har vi hört den förut?). Biologism och särartstänkande slår klackarna i taket. Kände människor verkligen så? Var det media som av en eller annan anledning bestämt sig för att velourpappor var ute och primalvrålande finansvalpar inne? Vad är det egentligen som händer när vi benhårt bestämmer oss för att just den här varianten är ”naturlig” och evig?

Similar Posts:

• Manlighet i kris – redan då
• Teaterroller och livsroller
• Smakprov av ett samhällsengagerat decennium
• ”Vi finns här. Vi är alla olika, vi vill alla olika, men vi är jävligt redo.”
• Män som slår – eller inte