Så man dammsuger marknaden. På samma sätt som det av någon anledning antas att svenska högskoleutbildade kvinnor automatiskt kan skriva deckare, är också "brittisk" en kvalitetsstämpel som används i tid och otid.

Tom Thorne får i uppdrag att utreda en kidnappning. Utan att ha läst någon annan bok i serien förstår jag att Mr Thorne är den typen av polis som gör sig obekväm, som sätter sig upp mot sina överordnade och går sin egen väg. Big surprise. Han är också svag för kvinnor och håller kanske på att få ihop det med en kollega. Men han dricker lite för mycket och jobbar lite för mycket och hans lägenhet är lite för ostädad. Tycker ni det påminner om någon? Jo, det påminner om ganska många. Tyvärr.

Det är min stora invändning. Det saknas originalitet. Karaktärerna engagerar inte, och även om det inte är något stort fel på historien, så har jag stora problem med att komma ihåg vem som är vem som gjorde vad. Dussindeckare. Tyvärr. Tråkigt.

Tydligen håller BBC på att göra TV av Billinghams böcker. Det är nog ingen högoddsare att vi kommer få ta del av serien inom ett par år.

Similar Posts:

• Ytterligare en dussindeckare med vackra, mördade unga kvinnor
• Dags att hänga upp hölstret, Harry
• Cornwellrikets nedgång och fall
• Book ‘em, Dano
• Dödsbra

Inget ont i det i och för sig, men just den här deckargenren börjar kännas mer än lovligt urvattnad, åtminstone känns det så när man läser böcker som Sömntuta. Socialrealismen i densamma känns påklistrad och konstruerad, historien saknar dessutom den intelligens som i det närmaste är ett måste i deckargenren.

I Sömntuta får vi följa kommissarie Tom Thorne i hans jakt på en mördare vars egentliga avsikt inte är att mörda. Hans mål är istället att framkalla hjärninfarkt hos sina offer och försätta dem i ett tillstånd någonstans mellan levande och död, ett tillstånd där medvetandet är klart men offret inte kan röra sig och inte tala, ett tillstånd av totalförlamning.

Ett plus i kanten måste man i alla fall ge Billingham för att han tycks ha lagt ner tid på att göra efterforskningar kring ämnet. Periodvis lyckas han också engagera, historien får i alla fall så pass mycket styrfart att man är nyfiken på hur det skall sluta. Men han lyckas inte i sitt porträtt av kommissarie Thorne skapa en karaktär man fattar tycke för, han blir mest patetisk och ynklig och fungerar inte som en drivkraft för berättelsen. Det är också ett genomgående problem, många av karaktärerna känns mer som konstruerade plattityder än som riktiga människor och få av dem väcker något engagemang. Sömntuta fungerar trots allt som hyfsad förströelse, men man kan få bra mycket bättre utdelning än så här för tid man investerar i en bok.

Similar Posts:

• Mordisk testund i Midsomer
• Maten är A och O för en kommissarie
• En angenäm bekantskap
• Amatörtjuvar med en plan
• En elefant i porslinsbutik