Att läsa Jasper Ffordes deckare kräver en del förkunskaper. Inte nödvändigtvis i hans tidigare böcker – man sätter sig in i handlingen rätt snabbt – men gärna i alla andra böcker som någonsin skrivits.

Hjältinnan, Thursday Next, är nämligen litterär detektiv – hon löser brott begånga mot och inom skönlitterära verk. Exempel? Hennes första fall var att lösa en kidnappning – Jane Eyre själv hade rövats bort ur Jane Eyre. (I förbifarten råkar hon ändra slutet så att Jane och Rochester får varandra, till allas stora förvirring eftersom Charlotte Brontë i originalet tagit livet av honom.) I den här boken får hon bland annat spåra Theseus minotaur efter att denne flytt ur sin bok och gömt sig i en billig westernhistoria. Hon har nästan utrotat phelstafningswiruset, men aldrig lyckats lösa fallet med vem som stal alla skiljetecken ur sista kapitlet av Joyces Ulysses; tack och lov verkar folk inte sakna dem. Etc.

Det här är fjärde boken i serien, och utspelar sig till skillnad från föregångaren mer i den ”riktiga” världen än inne i andras böcker. (Alltså, en riktig värld där England är en republik, Krimkriget höll på i över hundra år, George Formby är president, det bor neanderthalare i förorten… och har jag nämnt tidsresenärerna?) Kanske är det det som gör att det blir en uppryckning från föregångaren. Fortfarande är det kul för bokslukare att fånga upp alla små nickar, parodier, parafraser och skamlösa stölder ur allt från Beowulf till Barbara Cartland. Att Thursday plockar med sig Hamlet i egen neurotisk person till ”dagens” England, där han prompt råkar i bråk med Bismarck (jag nämnde väl tidsresenärerna?) är ju upplagt för poänger också – speciellt när Hamlet inser att folk ser honom som en velpotta och bestämmer sig för att göra något åt det. Eller kanske inte.

Sen vimlar här förstås av bisarra infall och allmän metahumor. Elitkrocketmatcher! Tidsreseparadoxer! Hundratals klonade Shakespearear! Att läsa Fforde är ofta rent oförfalskat kul, även om han har en tendens att tjata ihjäl vissa skämt. Men han smyger även in ett lite allvarligare tema, när det fall Thursday får att lösa den här gången visar sig leda till högt uppsatta politiker som skrämmer upp väljarna med en förment fiende (i det här fallet Danmark, som ju faktiskt invaderat England, även om det VAR tusen år sen) för att gynna sina egna ekonomiska intressen… ett tema som aldrig känns helt inaktuellt. Det gör att även om Something Rotten kanske inte är fullt så överraskande och udda som de två första böckerna i serien var – Fforde har hittat sin nisch, och trivs lite för bra i den – känns den ändå mer relevant. Trots alla skämt på världslitteraturens bekostnad lånar den til syvende og sidst en stor del av moralen från Fahrenheit 451 – och det så uppenbart att antändningstemperaturen till och med står stämplad på titelbladet. Humor, men utan att glömma att det finns allvar. Vackert så.