Vad handlar Som har inget redan hänt om då? Ja om författarens egna svåra cancer och hur han handskas med den. Jag vet inte vad det är med mig och sjukdomsböcker. Jag tilltalades också väldigt mycket av när Marie-Louise Ekman skrev om sin man Göstas ohälsa i Få se om hundarna är snälla ikväll…. Tröstar det mig som läsare att ta del av människoöden som har döden flåsande i nacken? Sätter jag mer värde på mitt eget liv efter sådana läsupplevelser? Det är iallafall någon förtröstansfull punkt jag kommer väldigt nära.

Dessutom skriver ju Rådström i första-personperspektiv (till skillnad från Ekman som stod vid sidan av sin mans sjukdom). Det ger skildringen ännu mer intimitet. Niklas förändrade och motbjudande smakupplevelser när han proppat i sig all sin nödvändiga medicin, och ska äta mat, blir en metallisk oljig smak jag känner även i min mun. Och när han bit för bit minns fragmentariska bitar av sin egen barndom, blir jag alldeles tagen av lojaliteten han känner med sin mor. Han tycker ju faktiskt riktigt bra om sin pappas nya fru, men törs inte säga ett pip om det till mamma, när han kommit hem.

På sidan 108 skriver han:

När den svåra sjukdomen för en människa mot hennes utslocknande är det en process som liknar den det lilla barnet genomgår på sin väg mot medvetande, men vänd ut och in och berättad baklänges.

Eller några uppslag innan:

Tankarna som vi friska kan ha om våra kroppar som de självklara bärarna av våra personligheter, där våra självbilder finns i tryggt förvar, blir genast ifrågasatta av det sjukdomen säger oss.

Och det är väl egentligen en rätt bra sammanfattning om vad hela denna fantastiska bok går ut på. Jag vet inte om det är för att jag samma helg som jag slukar denna bok också sett Wim Wenders Himmel över Berlin och Thomas Vinterbergs En runda till på Göteborgs filmfestival, och känt berusande lycka och hopp om mänskligheten, som jag också gråter när jag läser somliga passager i detta verk.

Niklas Rådström skriver också om sina föräldrar, hur upptagna de är av sina egna självbilder. En mamma som nog egentligen har rätt svårt med närhet, men vad fantastiskt mycket ens egen ensamhet kan göra för ens inre kreativa process och skapandelust. Rådström skriver långt senare i boken väldigt inspirerande om hur nära besläktade skapande och nyfikenhet är. Det får min tillförsikt att växa.

På samma sätt drabbar det mig när han i boken lakoniskt konstaterar att den bästa kompis han hade som barn, Bengt, när han knappt hunnit bli vuxen, 24 år gammal kommer ta sitt liv. Hur Niklas och hans farfar (men inte mamma) kan dela sorgen över en allt för tidigt bortgången far/son.

Allt detta sammantaget höjer min livskänsla, och det vore konstigt om det inte kunna göra det hos fler. Dödens ofrånkomlighet i denna fina bok, skriven med sådan omsorg, ödmjukhet och så full av så välformulerade detaljer. Jag älskar den.

Similar Posts:

• Läs och gråt
• Där denna bok är, där finns jag
• En blåmes som visar vägen
• Människonära dikter
• När Simone de Beauvoirs mamma dog

Det är en dagbok som innehåller massor av klockslag och angivelser av febertemperaturer, diskussioner med läkare, vilken avdelning han är på, vilket sjukhem han ska till, och oändliga promenader ute i sjukhuskorridoren. Men dagboken är också något annat.

Jag tycker det är det bästa någon har skrivit om kärlek på mycket mycket länge. Tisdagen den 14 februari skriver Marie-Louise så här:

G är rädd ibland för att jag tycker han är tråkig eller jobbig eller att jag retar mig på honom. Jag förklarar att jag älskar att vara med honom och att han varit mycket sjuk och att jag gör allt för att han skall ha det så bra som möjligt. Att han släpper in mig i sitt innersta ser jag som en mycket viktig fas i vår relation. Vackert. Starkt.

Hon tar också de hallucinationer Gösta får på grund av det starka intaget av smärtstillande morfin, på allvar – på det sätt att hon lyssnar på de fruktansvärda mardrömmar han haft, och lovar att vakta honom från allt ont.

När hon på grund av sjukvårdens bristande resurser inte kan få sjukhusets personal att vaka över sin man, på nätterna, ser hon till att få en säng bredvid Göstas. Det tycker de båda efter omständigheterna är som att vara ute på smekmånad, vilket är mycket rörande sagt.

Det är 24 november 2011 när Gösta tas in på Huddinge sjukhus för att de konstaterat han har en tumör i gallväggarna. Hoppet går upp och ner – han blir ju tillslut frisk, men 27 februari 2012 konstateras också att han inte skulle klara en sådan här pärs en gång till. Det gjorde han inte heller. För när sjukdomen återkommer några år senare dör han verkligen. Den 1 april 2017.

Så vill man vara en dysterkvist skulle man kunna döpa den här boken till Generalrepetition inför döden – men istället är den kärleksfullt döpt efter en av de hallucinationer Gösta haft då han sagt sig ha hotande bestar runt sin säng och förhoppningsfullt säger till sin fru när hon ska gå den kvällen ”Få se om hundarna är snälla ikväll…”

Jag antar att det också är därför Marie-Louise valt att publicera denna dagbok. För att hon känner sin mans närvaro så starkt i den.

Möjligen kan jag ha svårt att identifiera mig med den specialbehandling Gösta Ekman får, då det på grund av de många intagna på sjukhuset, den 17 februari blir tal om att flytta ihop Gösta med en medpatient. Hittills har Gösta haft enkelrum och det är egentligen endast till för dem som antingen ligger för döden (det gör inte Gösta än) eller är smittobärande (det är inte Gösta heller). Marie-Louise protesterar högljutt och Gösta får ligga kvar ”på grund av speciella omständigheter”. Istället får den dam Gösta skulle dela rum med ligga hos en döende. Inte riktigt rättvis vård, kanske.

Men det förtar ändå inte innerliga och djupa kärlek som sipprar fram mellan sidorna, mellan Gösta och den dagboksskrivande författaren. Läs den och gråt.

Similar Posts:

• Denna lycka att vara bland de levande
• ”Jag är så sammansatt och kluven att jag betraktar mig själv som en fri grupp”
• När allting faller samman
• När Simone de Beauvoirs mamma dog
• Sorgen har flera färger

Någonstans i början av Gösta Ekman. Farbrorn som inte vill va’ stor har titelpersonen blivit professor i scenisk gestaltning vid teaterhögskolan och undervisar på magisterutbildningen Den skrattretande teatern. Humorn har, som det verkar, äntligen fått erkännande i de fina salongerna. Och nog känns de där uppdelningarna i högt och lågt, allvar och komik, ganska efterblivna? Vad är väl egentligen naturligare än att vi är både och?

De flesta förknippar säkert Gösta Ekman med gestalter som Charles Ingvar Jönsson i 1980-talets Jönssonligan-filmer, den lätt absurda Gunnar Papphammar och en rad Hasseåtage-figurer. Med Svenska Ord velade Ekman mellan Aftonbladet och Expressen, prackade på kulspelande ungar oändliga tillbehör, käkade räliga grodor och agiterade för extremcentern. Folkkära figurer allesammans, men sannerligen bara toppen på isberget. Här finns uppenbarligen mer att upptäcka än så.

Som barnbarn och namne till filmstjärnan och teaterdirektören Gösta Ekman blev ”Lill-Gösta” med en egen formulering ”känd redan som spermie”. Modern var dotter till en skånsk friherre. Fadern, regissören och filmstjärnan Hasse Ekman, lärde han som barn känna mest genom skvallerpressen. Över huvud taget tycks föräldrarna haft inställningen att barn är något man poserat med på omslaget till Veckorevyn, medan vardagstrygghet och markservice hör till tjänstefolkets uppgifter. När Gösta som förvirrad tonåring försökte ta livet av sig svarade familjen med överklassens självklarhet med att sätta honom på tillväxt i Paris.

Inte är det någon fullkomligt vanlig uppväxt, precis. De ekmanska förväntningarna var säkert rent livsfarliga – samtidigt som denne ganska exceptionelle unge man på väg att klura ut vad han ville bli kunde springa på Ingmar Bergman och bli värvad som regiassistent (efter vad det verkar som ett led i konkurrensen mellan Bergman och Hasse Ekman). Gifte sig gjorde han första gången med revykungen Karl Gerhards adoptivdotter Fatima och senast med Marie-Louise De Geer Bergenstråhle/ Ekman. Tänka politiskt lärde han sig först av Allan Edwall.

Farbrorn som inte vill va’ stor bygger, när nu Gustafson valt en huvudperson i livet, på både arkivmaterial och på egna intervjuer. Gösta Ekmans röst, där de tvära kasten mellan kvickhet och klokskap verkar fullständigt naturliga, är förstås en viktig närvaro – och hade faktiskt varit rolig att höra i lite längre stycken, lite mindre samplat. En smula svårt blir det också att direkt i texten veta vad som sagts när – är omdömena citat från gamla pressklipp eller ur den tillbakablickande äldre mannens perspektiv?

Gustafson skriver trivsamt, duktigt, närmast motståndslöst. Bränner till gör det aldrig riktigt. Handlingen i någon Jönssonligan-film eller uppslitande skilsmässor och självmordsförsök – allt avhandlas i samma lite svepande, lättillgängliga tonfall. Självklart bör man som biografiförfattare ha respekt för sitt objekt, och det har Gustafson, men respekten kan också komma i vägen lite, hyvla av, snälla till.

I alla fall är det en fin bok, lagom formgiven med återkommande små inslag i orange och full av vackra, tidstypiska fotografier. Gösta som kändisbäbis i veckopressen, som allvarlig tonåring på Malmö stadsbibliotek (min generation skulle nog beskriva honom som närmast Johan Widerbergsk), i demonstationståg till stöd för Svarta Pantrarna (fast enligt egen utsago ropade han ”Halmhatt åt Folke” när alla andra ropade ”All makt åt folket”), i Stockholm stadsteaters hippieuppsättning av Så tuktas en argbigga, som Strindbergs alter ego i En dåres försvarstal, som Sickan och Papphammar och som Sjöwall/Wahlöös kommissarie Beck. Ren bläddernjutning.

Sin titeln, slutligen, lånar Gustafson från den animerade teveserien som Ekman gav röst 1979. Själv är jag lite tveksam till hans poäng där. Snarare verkar Ekman åldras med påfallande värdighet, med bibehållen nyfikenhet och evig integritet. Hoppingivande är inte minst de senaste decenniernas påfallande lyckliga konstnärsäktenskap.

Det är ett onekligen imponerande, säreget liv. Ändå är det kanske vanligheten som man tar till sitt hjärta, blandningen av svårt och underhållande som är livet. Det stillsamt absurda och det tragikomiskt mänskliga, kampen och förundran inför sig själv och sina medmänniskor som aldrig tycks ta slut. Kanske är det med en sådan lyhördhet, med mod och allvar, som man blir sådär rolig som Gösta Ekman.

Similar Posts:

• Humor och sammanhang
• ”Lagom blev aldrig hans ord”
• Tema: HasseåTage
• Okritiskt om nationalhelgon
• Läs och gråt

De Geers bilder, tillsammans med Johanna Halds mer melankoliska, naturnära modefoto, med skisser, tygprover, flyers och affischkonst sätter sin prägel på Salka Hallström Bornolds otroligt fina bok om Mah-Jong, tidsenligt döpt efter ett Mao-citat: Det är rätt att göra uppror. Till och med innehållsförteckningen, med stora, röda, handritade bokstäver över ett helt uppslag, är så fin att man blir rent lycklig av den.

Och precis som Åsa Mobergs Mah Jong-roman Snart är det 1968! fångar Hallström Bornolds bok en hel tidsanda och den föreställningsvärld som vi förknippar med decenniet kring 1970.

Att Mah-Jong klädde 68-rörelsen är visserligen en överdrift, menar Hallström Bornold. Stora delar av både vänstern och musikrörelsen var alldeles för macho för att visa sig i Mah-Jong. Framför allt klädde man kvinnorörelsen och den nya, jämställda mannen. ”Herrmodet har lika svårt att frigöra sig från sin manschauvinism som könsrollen i sig, vilket naturligtvis hänger ihop”, konstaterar Hallström Bornold och slår fast: ”Som fenomen i modets och jämlikhetens historia är velourmannen fullständigt unik, och förtjänar ovillkorlig upprättelse.”

- Debatten om velourmannen kom på 80-talet, och som en fullständig överraskning för mig. Det stämde väl in på min analys om en backlash på svenska, säger Grupp 8-grundaren Gunilla Thorgren.
- Det var fruktansvärt reaktionärt, ett sätt att skrämma männen som man tidigare skrämt kvinnor – att vi inte var riktiga kvinnor om vi inte stannade hemma med våra barn. Nu försökte man skrämma de män som försökte vidga sig utanför det auktoritära och dominanta. Budskapet var detsamma: du är ingen riktig kvinna, du är ingen riktig man – in i fållan med dig.

Det är rätt att göra uppror tar ett brett, roligt och lättillgängligt grepp om 1960- och 70-talen och kretsen kring Mah-Jong. Den tecknar i korta drag de tre unga formgivarnas historia – Helena Henschen, Veronica Nygren och Kristina Torsson – liksom deras föregångare bland kvinnliga formgivare. Den diskuterar könsroller, produktionsförhållanden och politik och framför allt levandegör den ett visionärt förhållningssätt till mode och företagande som kanske inte alltid höll hela vägen, men ändå fascinerande långt.

Kritik saknas visserligen inte. Mah-Jong blev aldrig de baskläder för vanligt folk som man drömde om att vara. Teko-industrin, den svenska tillverkningen av tyger och kläder, försvann hopplöst iväg till låglöneländer, trots det lilla företagets engagemang. Men de stora drömmarna imponerar, inspirerar fortfarande.

Viljan att skapa hållbara, vackra kläder, tillverkade under drägliga arbetsförhållanden och med minsta möjliga miljöpåverkan. Att ta strid för arbetarna och medvetandegöra kunderna om produktionen och om världens tillstånd. I butiken visades pedagogiska utställningar och bildspel, postorderkatalogen hade klart folkbildande ambitioner och hösten 1972 bytte man ut alla sina reklambilder i Stockholms tunnelbana mot Vietnam-affischer.

”Svart färgas numera med svavelfärger mot tidigare direktfärger, vilket ger en jämnare svart nyans”, kan man läsa i ett protokoll från 1973. ”Men svavelfärger förstör naturen. Med direktfärger får man större varianter”:

Men det är ju helt vansinnigt att inte acceptera att tröjan har en annan nyans än byxan, när man vet att det beror på att bomullen är ett naturmaterial som tar åt sig färg olika, och att ett ’perfekt’ färgbad innebär att Mah-Jong bidrar till naturförstöringen. Vi måste istället förklara detta för våra kunder.

Är det inte en tilltro till människan som man kan bli alldeles tårögd av?

Similar Posts:

• ”Hon smekte honom genom acrylen” – kärlek och uppror 1968
• Almstriden … Drogerna … Ytan … ytan …
• Hälsningar från den mänskliga faktorn
• Radikalisering att dra lärdom av
• Vad är kulturen bra för?

Snart är det 1968! är egentligen den tredje delen i Åsa Mobergs 60-talstrilogi, men det går bra att läsa den fristående också, om man nu råkar vara intresserad av just de där åren när allting påstås ha varit möjligt.

Mobergs huvudperson, den unga Nina Broman, rör sig en smula episodiskt genom Stockholm som en Arvid Falk eller en Arvid Stjärnblom, inte så mycket en stark personlighet som en skarp iakttagare. Ibland ifrågasätter hon, ofta flyter hon med. Alltid är hon där det händer.

Nina får ta del av arbete och fritid på alternativtrendiga klädföretaget Lao-Tse, hon är praktikant på kontoret och får posera på modebilder tillsammans med modellen Pernilla, hon går på fest och blir uppraggad av fotografen Mikael Hamilton (han med Lao-Tse-byxor i maskinstickad akryl), hon är med på Grupp 8-möten och Vietnam-demonstrationer och under kårhusockupationen.

Åsa Moberg var också i verkligheten praktikant på alternativtrendiga klädföretaget Mah-Jong. Hon poserade tillsammans med Marie-Louise Fuchs/De Geer/Bergenstråhle/Ekman för Carl Johan De Geer – och hur det var exakt med smekningar genom akrylen vet jag förstås inte. Men Salka Hallström Bornold använder en hel del av Mobergs Snart är det 1968! för att illustrera stämningar och personer i sin fina bok Det är rätt att göra uppror: Mah-Jong 1966-1976. Snart är det 1968! är inte en nyckelroman, skriver Hallström Bornold, men översätter i samma andetag alla fiktiva namn till verkliga personer.

- Jag ville återuppväcka den politiska atmosfär som fanns då, en tidsanda som var koncentrerad på vissa platser. Och 60-talsandan var koncentrerad på den här platsen, på Mah-Jongs kontor, säger Åsa Moberg.
Därför har Grupp 8 möte i Mah-Jongs, alias Lao-Tses, lokaler, trots att Grupp 8 ännu inte existerar. Därför kommer Jan Myrdal, alias Dan Myrenberg, till Lao-Tse och gör ett pompöst utspel, trots att scenen i själva verket ägde rum på Åsa Mobergs senare arbetsplats, Aftonbladet. Inte bara för att det är en romanförfattares frihet att skriva om historien, utan för att Åsa Moberg ville ge platsen en historisk tyngd. För att det lika gärna hade kunnat hända där, på Mah-Jongs kontor.

För den som är en smula insatt i tiden kan förstås kändisspottingen tillföra en extra krydda, men oavsett vilket ger Moberg ett finstämt, på inget sätt romantiserande porträtt av 1968 och en del av de människor och aktiviteter som satt sin prägel på perioden. Dessutom lyckas hon införa kritiska röster och världen utanför Lao Tse-kretsen, från stela släktkalas till reaktioner på gatan. Särskilt sätter sig samtalen med Siri, en äldre dam som varit med under första vågens kvinnorörelse och som blivit mer pragmatisk och finurlig än många av 68-tjejerna kan stå ut med, i minnet, liksom en förfärlig scen där en tonårsflicka som genomgår en abort medvetet plågas av sjuksystrarna – av moraliska skäl. Långt ifrån alla är beredda att acceptera tidens mer liberala strömningar, oavsett lagstiftning, och det står i skärande kontrast till romanens aktivister som inte kan förändra snabbt nog.

Bland det svåraste med att skriva recensioner är tidsfaktorn. En bok kan ta en med storm, få en himlastormande recension, men vara i stort sett glömd ett halvår senare. Andra böcker sätter mer diskreta avtryck, men växer när man går och funderar på dem. Jag har riktigt roligt när jag läser Snart är det 1968!; när jag slagit igen den saknar jag den, som en bortrest väninna – och ju mer jag funderar på den desto intressantare känns den. Åsa Moberg lyckas på en gång levandegöra människor och sammanhang och ställa en mängd spännande frågor om radikalitet, engagemang och möjligheter till samhällelig förändring.

Similar Posts:

• ”Vem fan vill bli anpassad till det här samhället?”
• Almstriden … Drogerna … Ytan … ytan …
• Kvinnokampen ur det nostalgiska perspektivet
• Hälsningar från den mänskliga faktorn
• Vad är kulturen bra för?