Vi får följa Joseph som flyr från Uganda för att söka lycka och trygghet i Sverige. Han lever som papperslös i Stockholm och kylan han möts av är påtaglig. Samtidigt lär vi känna IT-entreprenören Henrik som nått sina drömmars mål och som tjänat storkovan på sitt enormt framgångsrika företag. Men vad ska han göra nu? Hans nya utmaning blir att skapa ett ansiktsskanningsprogram för illegala immigranter …

Hans fru, Lotta, är kläddesigner men hennes försäljning går trögt. Hon känner sig inte nöjd med att vara beroende av sin mans förmögenhet och kämpar för att hitta sin plats i arbetslivet. Något händer som får henne att vidga sina vyer och ifrågasätta hela sin tillvaro och hon ser sin chans till att finna livets mening. Hon ska hjälpa flyktingar till ett drägligt liv.

Jag tycker mycket om den här boken och mycket av varför tror jag vi hittar i Fagerlinds förmåga att gestalta. I debuten var huvudpersonen en äldre man med stegrande Alzheimers, i Mina drömmars land är en av huvudpersonerna en flykting från Uganda. Jag är inte helt säker, för jag har inte frågat, men jag gissar att författaren vare sig har haft den först nämnda sjukdomen eller flytt till fots och med båt för att leva som papperslös med tiggeri som enda väg till mat.

Och ändå är man verkligen där när man läser.

Speciellt en del tar mig fullkomligt med storm, utdraget jag ger er är i bokens början så jag spojlar inte för er nu:

Efter en stund blev yrseln så svår att han måste stanna och ta stöd mot en vägg. En mamma med två små barn kom promenerande. Barnen såg underliga ut med sina gulvita kalufser, han hade aldrig sett så ljust hår förut. Det ena barnet tuggade på en hamburgare, invirad i flottigt papper. Han blundade för att slippa se den. Snart skulle han få mat ändå, det måste han få, han skulle säkert få något ikväll. En barnröst gnällde och mamman fräste till. Han undrade vad de bråkade om och öppnade ögonen. Då såg han mamman trycka ner mer än halva hamburgaren i en papperskorg, varpå hon tog barnen hårt i handen och stegade vidare. Lättnaden var så stark att han nästan vacklade till igen. Äntligen mat, äntligen skulle han få äta! Men det var så mycket folk, så många som såg honom. Han blev stående, kunde inte förmå sig att gå fram och plocka upp den, det skulle vara så pinsamt. Men till sist gjorde han det ändå. Han hade inget val. Han gick fram till papperskorgen och öppnade nonchalant locket. En stark lukt av hundskit ångade upp från soporna och gav honom kväljningar, men hamburgaren verkade ändå ren.

Jag älskar hur Manne Fagerlind gestaltar Josephs möte med verkligheten under flykten, från Uganda, via Grekland och till Sverige. Hur denne flykting desperat letar mat i soporna, äter det som luktar minst illa, hur han tvingas gömma sig i en buske mitt i Stockholm för att i panik få ut maten igen när hans svältfödda mage inte kan behålla den. Hur det plågar honom att tvingas be andra om pengar och hjälp. Hur han fryser. Vandrar huvudstadens gator utan en krona. Jag kommer faktiskt på mig själv med att tänka ”men gud ta upp mobilen och …”.

Och så skäms jag. Så förutsägbar och bortskämd är min hjärna tydligen.

Tur att författaren inte är det.

Jag tror inte att det varit författarens mening att jag ska känna så, det är för enkelt. Men det blir en bonuseffekt. Och är ni ute efter en bra historia som är skickligt skriven ska ni verkligen läsa Mina drömmars land.

Jag längtar redan efter nästa bok.

Similar Posts:

• Utan papper, utan röst
• Va! Ska jag? Det kan polacken göra.
• Den enes bröd …
• ”Hur mår Rut?”
• ”När uppstår egentligen ansvar?”

Lasse har nyligen blivit pensionär och lever ensam med ett havererat liv bakom sig. En misslyckad karriär, dito familjeliv och har dålig kontakt med de två barnen. Hans enda livlina är deckaren han skriver. Att slå ner bokstav för bokstav i papperet med skrivmaskinen får tankarna på de plågsamma åren som konstvetare i bakvattnet att blekna för en stund. Genom att åtminstone få till den skönlitterära bomben kommer han att kunna slänga en tegelsten i skallen på sin gamla antagonist
Carl-Johan Broman. Plötsligt smyger sig dock förvirringen på honom bakifrån, ganska burdust. Han finner sig mitt bland ord han glömt att han skrivit. Tappar sammanhang. Lasse blir orolig, och efter utredning hos läkaren får han så diagnosen Alzheimers sjukdom.

Demens fascinerar mig. Med min bakgrund inom vården liksom den som anhörig samman med nyfikenhet på hjärnan och dess banor gläder det mig att denna bok skrivits. Jag hoppar in mellan pärmarna och suger i mig Lasses väg genom livet. Tar honom i hand och går den ganska torra, smärtsamma och mörka väg som är hans. En exotisk väg, jämfört med min egen. Det är på tå man går med den som inte hittar. Som vill, men inte förmår. Det är ett litterärt verk med en sjukdom i fokus som inte låter sig sorteras.

Jag intresserar mig för hur man litterärt kan gestalta ett sönderfallande sinne. Ofta drar jag mig mot poesin eftersom den tillåter glidningar på såväl språklig som på komponerande nivå. Man kan låta strofer och meningar fragmenteras och smulas ner. Det är kanske där jag finner min egentligen enda, men centrala invändning mot Berg har inga rötter. Den uppbär till en början struktur. Den har en början, följer vägen och beskriver, men gestaltar den? Vissa passagers språng in i Lasse gör att något bränner till. Det är dock först i andra halvan av boken som det verkligen bränner till. Det är då det riktigt skickligt gestaltade sönderfallet ramlar igenom, jag älskar det! Annars är det månne det oförstående, något krassa mottagandet av sjukdomsbeskedet Lasses sätt att bli ett med det nya jag som är honom? Genom att skriva blir orden som beskriver honom en del av honom och hur han beskrivs blir också hans lina att balansera på. Jag känner då och då att den är väl stadig att gå på. Den erfarenhet jag har är att den dementa ofta uppbär ett stort mycket mer svajjigt inre än vad Lasse gör.

Men. Detta är litteratur. Det är välformulerad prosa och som litterär skildring av sjukdom och mentalt sönderfall är det riktigt bra. Manne Fagerlind sitter på formen såväl som på erfarenheten. Kanske inte på livslängden, men vad gör det? Lasse letar sig in hos mig, det räcker gott.

Similar Posts:

• Är ni ute efter en bra historia som är skickligt skriven ska ni verkligen läsa Mina drömmars land
• Hunden, hans husse och den frånvarande sonen
• Skickligt skildrad Alzheimers sjukdom
• Att skriva det som många tänker
• Det lyckliga slutet och livet