Till skrivboken
23 juli.
Gratis toaletter:
Bibliotekets.
Vårdcentralens.
Jobbets.
(Stoppa alltid extra toapapper i väskan.)

Gratis att äta:
Frukt och bär från andras grannar.
Bjuda in sej på spontanfikor hos mormor, jobbet och pappa när det är Linushelger.
Konditori Kringlan. Säga att jag jobbar inom hemtjänsten och fråga om bröd för att mata duvorna. Då får man ett varmt leende och gårdagens bröd.

Platser att sova på:
Jens lokal.
I pappas friggebod tills de upptäcker det eller sätter lås på dörren.
Hos trädet.

Detta är en fristående fortsättning på Jag finns. Johanna är snart sjutton år och kämpar för att hitta en plats i tillvaron. Det är som om hon inte är på riktigt, men inte heller på låtsas. Hon hör inte hemma någonstans. Inte hos mamma och hennes nya snubbe. Inte hos pappa heller. Med Jens är det annorlunda. Hos honom är hon välkommen. I alla fall oftast. Jens är fri och levande, och totalt olik alla andra. Att han ser Johanna gör henne blind för att det är något som inte stämmer. Det destruktiva och trasiga hos honom blir sekundärt.

Det här är en historia som gör förbannat ont. Johanna är bara sjutton år och livet hon kämpar med är för djävligt. De vuxna omkring henne är antingen genomruttna eller totalt aningslösa. Det finns faktiskt bara en vuxen som verkligen ser henne. Det är kocken Pietro på restaurangen där hon sommarjobbar. Men Johanna väljer att inte lyssna på honom. Hon väljer istället kärleken till den självupptagne Jens. Det är bara det att hon inte kan ge honom det han vill ha.

Regnet tröttnar inte, det öser ner över allt som kommer i vägen. Det har det gjort i två dagar och två kvällar nu. Jens har tagit med sej lite av det mulna vädret in i lokalen. Han säger nästan ingenting. Han vill inte äta, han bara sitter mitt på golvet med ryggen åt henne och ritar. Han kan sitta så länge, ibland reser han sig för att gå på toa eller för att lägga sej ner och sova en stund. Ingenting verkar få honom på bättre humör.

Johanna kurar ihop sej i fönstret. Det finns ingenstans hon hellre vill vara än där.

Jag känner igen mig i Johannas berättelse. Trots att mina tonår var milsvis mildare, fanns känslostormarna och den där längtan efter meningsfulla sammanhang. Det gör ont att följa Johannas upprepade försök att bli sedd av sina föräldrar. Hur hon aldrig ger upp trots att de gång på gång väljer bort henne. Det är tragiskt och sorgligt att hon inte inser sitt eget värde, men hur skulle hon kunna göra det med den tillvaron? Trots att allting är så fruktansvärt tror jag hela tiden på historien. Det finns en inneboende styrka och beslutsamhet hos Johanna som gör henne nästan självlysande.

Språket är skört, poetiskt och levande på ett självklart sätt. Johanna andas i varje rad. Det går inte att värja sig, det går inte att blunda. Det här är det bästa och starkaste jag läst på länge och trots att berättelsen tar i från tårna kantrar den aldrig.

Similar Posts:

• Misär med ljusglimt
• Höstlovsvecka är ungdomsboksvecka
• Augustprisnomineringar 2010
• Att längta efter mer
• Så lätt och svårt som kärlek

Här är en bråkdel av vad veckan kommer att bjuda på;

Anna N skriver om Den unga F:s bekännelser enligt Maria Margareta Österholm. En jättefin och annorlunda bok och zombiehamstrar och andra svåra saker som gör henne ganska lycklig.

Lina har recenserat 62 dagar, en ungdomsbok av Cilla Naumann. Hon tyckte om den, även om hon har lite invändningar också. Lina rekommenderar boken, kanske framför allt till finniga tonårspojkar som sällan läser annars.

Anna C skriver om Åsa Anderberg Strollos Hoppas, som handlar om unga hemlösa i Stockholm. Om att bli sviken av vuxenvärlden, försöka överleva själv och att HOPPAS. En mycket viktig ungdomsbok som Anna C hoppas får många läsare.

Emelie skriver om Louise Halvardssons Punkindustriell hårdrockare med attityd som handlar om en tjejs sexuella uppvaknande, längtan bort och hittande av identitet under gymnasietiden. Tidperspektivet är svårt eftersom den spänner över en så lång period men den hårfina gränsen mellan sexuellt oerfaren till att bli slampa skildras jättefint. Emelie bjuder också på en bonus i form av den tyska författaren Cornelia Funkes Spökriddaren och hans väpnare. Det är en högstämd spökhistoria som bitvis är riktigt läskig, men som är skrivet på ett avancerat språk som hon många gånger blir osäker inför och tvekar om målgruppen 9-12 åringar kommer att kunna ta till sig det.

Jag har läst Maja-Maria Henrikssons Inte på riktigt, inte på låtsas. Det handlar om längtan efter tillhörighet. En längtan som är så stark att den blir destruktiv. Det är en bok som gör ont att läsa, men en bok jag inte vill vara utan.

På onsdag kommer en intervju med cirkelförfattarna Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren av Emelie och Anna C. Det är ett samtal om karaktärer, om vänskapens betydelse under tonåren, vikten av att samarbeta och hur författarna har reagerat på all medieuppståndelse. Vi får också några avslöjanden om vad uppföljningen Eld handlar om, som kommer i vår.

Dessutom blir det utlottningar av finfina bokpaket VARJE dag den här veckan, och där behöver man minsann inte vara tonåring för att få vinna. Tävla bland annat om ett signerat exemplar av Augustnominerade Cirkeln, Hoppas, Smaragdernas bok och Flyga högt. Det får ni inte missa ungdomar!

Väl mött önskar redaktionen!

Till höger ser ni Cirkelförfattarna Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren på årets Bokmässa.

Similar Posts:

• Misär med ljusglimt
• Anna C:s tio i topp på bokmässan
• Vinn ett signerat exemplar av Eld!
• Vecka 19 på dagensbok.com – minicirkel om Cirkeln och mycket mer
• Flickroller, läppstift och zombiehamstrar

Nomineringar skönlitteratur:

Spill. En damroman av Sigrid Combüchen (recension kommer).
Ränderna av Magnus Florin.
Livdikt av Johan Jönson.
Darling River av Sara Stridsberg.
Kioskvridning 140 grader – En wästern av Peter Törnqvist.
Ingersonetterna av Magnus William-Olsson.

Det är svårt att uttala sig om värdiga vinnare när man inte har läst alla böcker som är nominerade. I år har jag bläddrat och hört Johan Jönson läsa ur Livdikt och jag har läst och älskat och förfasats över Sara Stridsbergs Darling River, men henne är jag beredd att ge alla priser i världen. Om jag hade varit jury hade priset gått till henne.

Nomineringar facklitteratur:

Vargen – den jagade jägaren av Henrik Ekman.
Den röda grevinnan av Yvonne Hirdman.
Mask – litteraturen som gömställe av Kristoffer Leandoer.
Cocaina. En bok om dom som gör det av Magnus Linton.
Maria Eleonora. Drottningen som sa nej av Moa Matthis.
Resa i Sharialand. Ett reportage om kvinnors liv i Saudiarabien av Tina Thunander.

Nomineringar barn- och ungdomsbok:

Syltmackor och oturslivet av Anna Ehring.
Jag finns av Maja-Maria Henriksson.
Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld.
Jag tycker inte om vatten av Eva Lindström.
Det händer nu av Sofia Nordin.
Tänk om… av Lena Sjöberg.

Similar Posts:

• Augustprisnomineringar 2012
• Teori och praktik
• Augustprisvinnare
• Livet som dikt
• Nominerade till Augustpriset 2020

Personligen tillhör jag nog en annan generation, eller bara en annan smak, för jag föredrar en bra historia och ett bra språk framför att något är sant. Jag blev aldrig upprörd över att James Frey hade ljugit ihop Tusen små bitar. Visst är det lite löjligt att påstå att något är en sann historia när det inte är det, men jag läser ju mycket hellre den påhittade och intressanta historien än den tråkigare verkligheten. Och det tror jag gäller för de flesta andra också, bara det att många förmodligen vill leva kvar i villfarelsen att vad de läser är Hundra Procent Sant.

Så med den bakgrunden är det inte så konstigt att jag stönar högt när jag läser på baksidan till Jag finns att det är en roman med självbiografiska inslag. Jag BRYR mig inte, och jag vill inte ens veta att det är sant. Jag vill faktiskt hellre läsa en helt uppdiktad roman, eller åtminstone bara inte veta vad författaren har för egna upplevelser. Men jag ser varenda dag bevis på att många tänker precis tvärtom, och jag förstår mycket väl att förlagen hänger på och skriver ”självbiografiskt” på allt de kan. Jag kan bara beklaga det. (För mer läsning i ämnet: läs Ellas recension av en avhandling om gymnasieelever och ”sanna historier”.)

Jag finns handlar om Johanna som blir svårt mobbad och misshandlad av några killar i skolan, och sen kommer hem till en psykiskt instabil mamma som fortsätter misshandeln både psykiskt och fysiskt.

Maja-Maria Henriksson skriver målande och gripande. Under största delen av boken är det dock så svart att jag letar efter minsta lilla ljusglimt. Det finns inte något i Johannas liv som går att hålla fast vid, som ger en liten liten ljusglimt. Det är så att jag nästan hoppas att hon ska försöka ta livet av sig bara för att ta sig därifrån, för så där går det inte att leva.

Och nej, det gör det ju inte. Och den där ljusglimten kommer ändå, sent omsider, och då är det på ett bra sätt. Det finns andra ungdomsböcker i den här misärgenren där jag verkligen inte gillat upplösningen och hur allt görs bättre (till exempel Åsa Anderberg Strollos Bryta om) men här fungerar det. Här blir det trovärdigt för mig. Det är inte tillrättalagt, det blir inte plötsligt lätt, det kommer inte ett gudomligt ingripande och ändrar allting, utan det är ungefär som i verkligheten: ett helvete, men kanske går det att ta sig upp ur helvetet.

Similar Posts:

• Höstlovsvecka är ungdomsboksvecka
• En litterär käftsmäll
• Misär, misär, misär
• Mörker och hopp
• Augustprisnomineringar 2010