Jag har ändrat och skrivit om lite grann här och där, i de flesta fall marginellt, men i en del fall ganska mycket.

Ett verk är väl ett verk liksom?! Visst, stavfel och liknande saker är väl okej att korrigera till en andra tryckning, men att gå in och ändra i sånt som redan getts ut och dessutom ”ganska mycket”, är inte det ganska konstigt? Jag läste dikterna och gillade dem såklart och kom fram till att det ju trots allt är det viktigaste. 13 år senare ser jag att Lola upp och ner av Monika Fagerholm fått ett nytt slut till pocketutgåvan, 438 dagar av Johan Persson och Martin Schibbye har kompletterats med ett kapitel om ”livet efter hemkomsten” när den ges ut som storpocket. Det finns massor med exempel och kanske borde jag inte bli förvånad. Boken tar steget in i det digitala mer och mer och där är det mer regel än undantag att exempelvis dataspel så gott som aldrig är 100% färdiga när de släpps, de fixas och trixas och förbättras allt eftersom med så kallade ”patchar” som lappar ihop, lägger till och drar ifrån.

Frågan är bara varför inte mina eböcker patchats ännu med extrakapitel och nya slut. Ska vi som köpt böckerna först av alla till dyrast pris behöva köpa böckerna en gång till? Avgå eboksavdelningarna på förlagen!

Med de avslutande orden så hoppas jag på bättring. Här är några av veckans böcker (version 1.0):

Veckan börjar med Ninas recension av Psykodrama av Magnus Dahlström. En fullkomligt lysande bok som trollbinder med sin skarpa blick in i människans psyke.

På tisdag blir det en mycket positiv recension av Tony Samuelssons kontrafaktiska roman Kafkapaviljongen om ett Sverige som lydstat efter att Tyskland segrat i andra världskriget. I fokus är en medlöparförfattare och hans uppgörelse med sig själv. Tomas delar ut högt betyg.

På onsdag skriver Sara om Bränn Biblioteken av Kalle Holmqvist, en nutidsroman om fildelning! Stor igenkänningsfaktor och ironi över samhället idag!

På torsdag handlar det om Axel Odelbergs bok om Bondetåget 1914: Med kungen som verktyg. Det är en historisk faktabok, men skriven i en mer dramatiserad form än vad som är vanligt.Tack vare detta blir ett ganska torrt ämne, försvarspolitik, verkligt spännande och dramatiskt.

Similar Posts:

• ”Dagens Moa och morgondagens Ivar”
• Livet som medlöpare
• Vecka 43 på dagensbok.com
• Gäst i verkligheten
• Maries bokmässa 2013

Vi får möta terapeuten på sin tillfälliga mottagning. En kvinna, svårt märkt av en brand söker upp honom och dramat kan börja. Det finns också en äldre kvinna, en handledare. Detta kan sägas vara ramen ur vilket kammarspelets undertryckta våldsamhet stormar.

Magnus Dahlström är en detaljernas mästare. Främst lukterna som är så framträdande  att det väcker minnen också hos mig som läsare. Kamfer, kokt potatis, blomdoft och, givetvis; brandrök. Här finns patientens kläder beskrivna intill absurditetens gräns.

Hennes fötter tätt ihop på golvet, orörliga, i svarta skor som såg nya ut, med snörning, noga knutna. Det nya lädret blänkte svagt. Tre hål för varje skosnöre, knutna i rosetter, kring varje hål ett knappt synligt mönster av runda former, utskuret i ovanlädret. Ljusgrå nylonbyxor; vilket fick det synliga partiet av själva benet mellan byxbenet och skon att tyckas blekt och ljust. Huden tolkades som vitaktig under det grå, som kontrast; vilket inte alls behövde stämma med den egentliga hudfärgen.

Kvinnan har, kanske, tänt på huset där hennes två barn och make, kanske, fanns. Hon har grava minnesluckor och ändrar ofta sin historia. Obehaget tilltar med narratologiskt hotande cirkelrörelser.  Vad är sant? Är hennes minnen, kanske minnen av minnen? Är hon ett offer eller en förövare? Och vad är sanning? Långa stunder är det tyst, patient och behandlare väntar ut varandra. Klockan tickar, flygplan hörs och så är besökstiden över. Det går så långsamt, jag tänker att det står helt still och varför pressar han henne inte!? Stilen är så tät, så tät, hungrigt kastar jag mig fram, forcerar läsningen. Men nej. Dahlström låter inte historien skyndas på.  Här saknas inte framåtrörelse, men den är gradvis, knappt skönjbar. Det som händer i kvinnans berättelse, överföringen, motöverföringen växer sig starkare och snart har förskjutningarna vridits om totalt. Jag blir själv förvirrad och tvingas ofta gå tillbaka i texten. Känslan av déjà vu upprepar (!), sig.

Jag funderar på hur han gör, Magnus Dahlström. Som dialogen:

-Jag såg när huset brann ned.

-Där du stod, i trädgården?

-Ja.

-Gick du tillbaka in i huset?

Tystnad.

-Hur fick du dina skador, minns du det?

Inget svar.

-Varför gjorde du det?

Inget svar.

Den är så lysande, så frustrerande och så skicklig. HUR gör han, Dahlström?

När sedan motöverföringen börjar ta sig rent fysiska uttryck, funderar jag på om terapeuten/psykologen själv hamnat i något av en psykos. Hos sin handledare har han svårt att förklara sin metod, varför han inte gör några framsteg. Han analyserar sina uppkastningar, hur man blandar vätskorna (gallan), till den rätta sammansättningen. Han tycker sig ha likadana brännskador som patienten, eller skär han sig så det skall bli identiskt?

Jag läser boken igen, jag drömmer om den. Magnus Dahlström skriver om människans psyke och han når in i varje por. Läs den!

Om så bara för denna mening:

”-Jag såg djuret och jag minns tydligt att det var skadat. Frambenen var knäckta. Ändå sprang det.”

Hur gör han? Hur fan gör han? Det sägs att han skriver på en pjäs nu. Under tiden ska jag läsa hans andra böcker. Grattis till er som väntat på denna.  Ni lär inte bli besvikna.

Similar Posts:

• Klarsynt och kärlekslös
• Stanza – i det skäggiga sjalbärande
• Vecka 15: patchad prosa
• Historien om att knulla sig fram
• Från skrattspegel till LSD-tripp

1) Sken är en fortsättning på Dahlströms förra roman Spådom. Där följde vi 3 män i arbetsplatsmiljö. Här följer vi 3 kvinnor i arbetsplatsmiljö.
2) Ett grundläggande tema i Sken är kvinnans underordning, hennes omöjlighet att styra den berättelse hon själv är huvudperson i.
3) Dahlströms litterära stil är särpräglad och avgörande för läsupplevelsen.

Jag har inget att invända men skulle vilja göra några kommentarer kring andra och tredje punkten.

Kvinnans underordning?
Det är sant att Sken handlar om kvinnans underordning. Kanske är det därför männens berättelse i Spådom återges i jag-form medan Sken berättas i 3:e person. Man kan se det som att berättelsen är lojal mot underordning och inte försöker göra kvinnan till ett subjekt, inte försöker skildra henne inifrån.

Hela Dahlströms författarskap handlar om människans omöjlighet att få kontroll över sitt eget liv. Hennes position som handlande subjekt är alltid ifrågasatt. Det finns en skillnad på kvinnor och män i det att män i större grad reagerar med våld och aggressivitet. Kvinnor viker istället undan eller alternativt försöker resonera förnuftigt vilket aldrig fungerar eftersom världen inte är förnuftig eller vänd mot människan utan istället alltid obegriplig och alltid kärlekslös.

Vad man vill och varför man vill det man vill blir aldrig begripligt i Dahlströms prosavärld. Detta gör människor oroliga och aggressiva. Det enda begripliga, det vi kan tala om, är sakerna som omger oss, vilket leder oss in på Dahlströms språk.

Dahlströms litterära stil
Dahlströms litterära universum är oftast intentionslöst, det är inte människor som vill någonting, eller om en vilja framvisas så är det den blinda vilja Schopenhauer pratar om när han skriver att stenen vill genom glaset mer än glaset vill stå emot stenen.

Några exempel på intentionslöshet från första sidorna i Sken:

Kniven petade bort några jordstycken
Hinken med jord tömdes i skottkärran
Ramen skakade fram och tillbaka, sanden rann mellan maskorna

Detta är en stil som ser världen med en vetenskaplig blick, en stil som är kyligt intellektuell. Tingens rörelse registreras, människan är normalt en iakttagare, inte en igångsättare, av dessa rörelser. Om berättarrösten uppvisar några känslor så är det ofta ett äckel inför smuts och partiklar.

Därmed uppstår, i Sken, en krock mellan den litterära stilen och handlingen. Låt gå för arkeologen i första berättelsen, men förskolan och vårdhemet är platser där den kyligt intellektuella stilen, och det faktum att berättelsen återges i 3:e person, gör att berättaren kommer väl långt från personerna.

Exempelvis berättarens äckel inför partiklar som virvlar runt rimmar illa med någon som arbetar i dessa miljöer. Om man faktiskt tycker att det är äckligt att en senildement hostar eller tycker att partiklar som virvlar upp från ett lakan man skakar är obehagligt, ja, då är det inte lätt att arbeta på ett vårdhem.

Ibland förstår jag inte riktigt varifrån berättarrösten kommer, är han en utifrån, lätt äcklad betraktare? Det är som att äcklet inför dessa miljöer gör att kärlekslösheten, människors omöjlighet att nå varandra, placeras hos betraktaren, att det är ett resultat av berättarens perspektiv.

Oavsett dessa invändningar – och kanske skulle de försvinna vid en djupare analys – så är Dahlströms litterära stil oavbrutet fascinerande. Det är en prosa som, i sin ständigt uppvisade kärlekslöshet, är smärtsam att läsa. Det är en prosa som har en blick på världen som det är svårt att inte uppfatta som klarsynt och avslöjande. Som att Dahlström tvingar en att se något som man egentligen inte vill se.

Similar Posts:

• Trollbinder med bländande skärpa
• Rösträtt, nej tack!
• Hemmafrun som dödade jämställdheten
• Jakten på en spädbarnmisshandlare
• Kärlek, moral och kommunala bordeller

”Ett rum där den etablerade litteraturen kan få bryta sig ut från institutionerna och möta sin publik över en öl eller kaffe samtidigt som publiken kan få ta del av andra genrer än poetry-slam”, skriver man om sig själva på Stanzas facebooksida. I torsdags den 24e var jag där.

Stanza är ingen überpretto tillställning. Däremot får man gärna intrycket det när man ser sig omkring i publiken. Vid de runda borden sitter folkhögskoleeleverna med den rätta secondhand-touchen på kläderna, de äldre herrarna med sina rödvinsglas, Pär Thörn hänger i baren med sin öl och jag märker hur jag också gör mitt bästa för att se lagom bohemisk ut, prata lagom intellektuellt med min kompis Lisa, gärna hälsa på någon ytterligare om jag kan. Vi jobbar ju trots allt med skrivande, både Lisa och jag, och kommer undan med vårt lektionssnack och romanpladder. Och jag fastnar som vanligt med ögonen på någon lång högintellektuell Monky-man med tjockbågade glasögon och hakan sådär begrundande i handen under läsningen. Egentligen borde Stanza vara ett ställe man flirtar på, tänker jag, och kanske gör alla andra det, som inte genomfars av stressen att passa in.

Mirja Unge, som är min anledning att ikväll byta bort mitt jobbpass på Ica och ta mig hit, läser sin novell ur Brorsan är mätt med just den energi jag själv hör i mitt huvud när jag läser henne. Egentligen har jag bara läst Motsols från pärm till pärm, men den satte stort avtryck. Hennes stockholmska breder ut sig lite extra i texten om brorsan som kommer på besök från fängelset. Han är paranoid samtidigt som självhävdelsen klättrar inombords. Mirjas kropp böjer sig, benen brett under den blommiga kjolen. Hon låter meningarna svepa iväg som tanken. Världens coolaste är hon i sitt lagom tufsiga hår, och jag ska också bli som henne en dag. Tänker jag att alla folkhögskoleeleverna på första parkett också tänker.

Gemensamt för kvällens inbjudna författare är att de gillas av både läsare och kritiker, säger Per. Per är känd för att vara en charmig men smått nervös och stapplande som konferencier. Denna kväll är han liksom oss andra överväldigad av våren och säger åt oss att vi ska gå ut och lukta på den i varje paus.

Magnus Dahlström läser ur sin bok Spådom. Han är nervös och harklar sig ständigt och dricker vatten. Jag tänker på det negativa med författaruppläsningar, att man egentligen är en idiot som kräver av en människa som bäst formulerar sig i skrift, att den ska kunna stå på scen inför folk och läsa upp det producerade. Kanske är dagens mediaklimat mer av åsikten att varje människa är en säljande produkt, och att författare ska prata för sig lika bra som politiker. Men att det skulle vara en självklarhet är egentligen enbart förkastligt. Dahlströms bok verkar fin. Den rör sig ut och in ur människor och funderingar. Vad föranleder en situation, vilka små händelser blir del av de stora? Sista stycket han läser utspelar sig hos en samtalsterapeut och replikerna andas research och yrkeskunskap, utan att bli övermäktiga. Sånt som alltid imponerar på mig.

Peter Törnqvist, som avslutar kvällen, är teaterapa ut i fingerspetsarna. Han struttar på stället, sjunger kyrkliga visor och slänger sig med dialekt. Det märks att han förberett sig noga, även om han häftigt nog kommer av sig på ett ställe. Något som dock inte får honom att tappa fattningen. Om han säljer fler böcker än de andra, det vet jag inte. Men jag skulle inte bli förvånad. Hans bok ”Kioskvridning 140 grader” (”Jag ville ha en titel som lät hårdkokt. Eftersom jag tycker allt hårdkokt är skitlöjligt och reaktionärt.”) kretsar kring religionens roll i ett litet samhälle. Det är humoristiskt och rått, men också hjärtligt. Hans jeansjacka och rutiga skjorta och något i hans sätt får mig att tänka att han också bor i ett litet samhälle. Fast han är de stora ordens man. Att det är det som skiljer ut honom. Och jag tycker mig se ett visst tema bildas: de små människornas klättrande mot toppen. Viljan att bli någon annan, någon större.

En intressant iakttagelse är att jag aldrig har köpt någon av de böcker som det läses ur på Stanza. Även om jag varit där flera gånger, och gillat det jag hört. Jag har alltid tänkt att jag ska köpa dem senare, och sen aldrig gjort det. Stanza är alltså ingen kommersiell reklamföreteelse för mig. Vad är det då?

Kanske är det så, att Stanza fyller andra behov än just det reklammässiga. Så mycket i vårt samhälle är just reklam för det ena eller det andra. Kanske känner jag att Stanza är till för att ta det lugnt, att koppla bort. Att ta del av författare som jag kanske inte hört talas om innan, att bli nyfiken och att bli inspirerad. Att bli läst för. Kanske handlar det minst lika mycket om att ta sig ut en kväll, in bland det sjalbärande, skäggigt kulturella. Att få vara en del. Att få kropp och röst till orden. Att få bli lite större.

Similar Posts:

• Vecka 20 på dagensbok.com – Postgång, Majgull Axelsson och deckartips
• Obehagligt nära
• Varför är allt en trasa?
• Skurup, en älskad 25-åring
• Kort och gott