Ögon är bra att ha två av. Öron är bra att ha två av.
Men kräkmaskiner? No fänk jo.

Shirin har alltid velat ha ett småsyskon. Hon har längtat, tjatat och väntat. Sedan fick hon två! Tvillingbrorsor. De skriker, röjer, dreglar och tar fokus. Shirin får svårt att göra det hon älskar mest, nämligen att spana på filmklipp på parkourtrick. Helst misslyckade trick där det är irriterande och väldigt, väldigt jobbigt. Dessutom är hennes föräldrar helt utlakade och somnar när de nattar småbrorsorna så Shirin får ingen godnattsaga. Så irritationen förbyts till ledsenhet som blir till ilska. Terrortvillingarna måste bort, och plötsligt vet hon hur.

På förskolan har de pratat om återvinning, och det är det som är lösningen. Dessutom känner Shirin faktiskt två sopgubbar. De är till och med hennes vänner. Inte bästisar men i alla fall kompisar sedan de räddade hennes Ninis från att bli till kaninpannkaka när den lekt kurragömma i soppåsen. Hassan och Bosse ska få äran att hjälpa Shirin att återvinna bebisarna bestämmer hon.

Bebisåtervinningen är en dråplig berättelse där skrattet bubblar både i text och bild. Samtidigt finns där en underton av allvar. Att få småsyskon är att inte stå i centrum längre. Det är att få lära sig att dela med sig av utrymme, leksaker, tid och föräldrar. Bland annat. Att behöva anpassa sig, bli besviken och avbruten. Svinjobbigt, men det drabbar alla storasyskon. Själv är jag storasyster till fem stycken.

Berättelsen innehåller ganska mycket text, men den flyter på bra och är åt det talspråkiga hållet.

Nästa morgon är det dags. Vagnen är
lite jobbig att få ut, men det går till slut.
Tvilllingarna jollrar i den kyliga morgonluften.
Det knottrar sig på Shirins armar.
Nu är det bara att vänta.

Att Shirins föräldrar består av pappa Johan och pappa David läggs det inget fokus på, och det har ju faktiskt ingenting med terrortvillingarna att göra. Det bidrar istället till att normalisera att två killar kan ha barn tillsammans. Utan att de delar föräldraskapet med någon annan.

Illustrationerna är humoristiska och fulla av detaljer att prata om ifall andan faller på. Det jobbas med karaktärernas miner, hållningar och gester vilket samspelar fint med bildtexten. Färgerna är milda för ögat och jag tilltalas av att det är lite skevt och stökigt. Såsom det ofta är i det verkliga livet.

Det här är en fin debut som tar upp ett tema som de flesta med småsyskon kan känna igen sig i. Jag läst boken för barn flera gånger. De uppskattar den minst lika mycket som jag.

Similar Posts:

• Blir man mindre älskad när man får ett syskon?
• Syskonskapet: fakta och förväntningar
• Lång väg till familjelycka
• Ett nytt syskon som inkräktar
• Bebisar och slumpen

Som hos kvinnan som, med telefonen i hand, ligger ner över bordet i uppenbar frustration och kvider ”Alla andra är aaaaalltid sams!” Eller mamman som försöker genomföra en mysig nattning med godnattsaga samtidigt som allt hon borde göra fyller luften omkring henne:

Tågbiljetterna
Kalasinbjudan
Disktrasor
Tvättid
Ska jag kanske åka in till kontoret …
Sommarskor!
Alla andra lyckas ju
Alla andra
Alla andra

Eller, kanske allra mest drabbande: mamman som står med sitt lilla barn vid handen och helt ordlöst tittar på en rad av stora reklambilder på lättklädda, ”perfekta” kvinnokroppar. Ja, vad säger man? Till sitt barn, som ska leva i den här världen?

Winblads kroppar däremot är en lisa för själen. De är lite plufsiga och hängiga, de har tröjan ut och in, de har svettfläckar och snorfläckar och kräkfläckar och de är väldigt, väldigt fina. Jo, de är trötta så det liknar inget. Trötta så de inte ens orkar gå och lägga sig. Men de vill så väl och de gör sitt bästa och de misslyckas ibland. De är helt enkelt hemtrevligt vackra.

I recensioner på nätet av Hej igen vardag! och föregångaren Hej hej vardag diskuteras det en del om man bör läsa de här böckerna utan att ha barn eller om de är för avskräckande, om man kan skratta åt det när man är mitt i det eller om det krävs en smula distans. Igenkänningen är i alla fall stor.

Själv har jag inte barn, men mitt komplicerade förhållande till om jag skulle vilja ha det eller ens kunna, blir varken mer eller mindre komplicerat av Winblads ljuvliga iakttagelser. Ja, det verkar pissjobbigt. Och lite oförklarligt underbart. Och även om det inte är barn som stökar till hemma eller får mig att aldrig riktigt orka vara så där fantastisk som man känner att man borde, så ser jag verkligen det fina, kanske till och med subversiva i Winblads ord och bilder.

Jomen, livet är ju så här, och det bästa vi kan göra är kanske att lära oss älska det?

Similar Posts:

• Villaförortens mysterier
• Tvillingtvivel och sopgubbar
• Drabbande och insiktsfull uppgörelse
• Vackert om livet och döden
• Mat som kärlek