minuterna
innan jag fanns
vem levde i mig då
vem tog mina händer
och bar ut mig
var jag en hare
hade jag en hares
själ
darrande
intill hjärtat

Den är vacker, bilden av den darrande haren, som Lisa Gidlöf målar upp i sin andra bok Intill haren, inuti haren. Jag får genast syn på det rädda djuret, för det är så jag tolkar darrningarna – som rädsla. Gidlöf har tidigare skrivit om ämnen som moderskap och havande i den prosalyriska Flickan. Här återkommer dessa teman delvis, men i en mer renodlad poetisk form. Det är en form och ett bildspråk som först kan verka enformigt, men som efter hand visar på en förmåga att ladda ett tema och ett språk – och hålla ihop det.

Bilden av haren etableras redan i titeln. Genom att använda lägesord som intill och inuti skapar Gidlöf en, om än avskalad, teckning av dels en konkret gestalt, dels av något mer svårfångat. Jag läser det som ett slags tillstånd, en vilja att vara både på insidan av och utanför ett skede. Kanske rör det sig om en graviditet, ett moderskap eller ett mänskligt vuxenskap – vad nu det kan vara. Ett varande som när du väl uppgått i det, inte kan ta dig ur. Just därför finns också, tänker jag mig, en längtan tillbaka eller ut, till det som var innan eller det som kunde vara – en vilja att betrakta sitt tillstånd utifrån, eller att inte se sig om alls.

lilla harpalt
ditt fläsk mot min mun
din ryggrad glider
under min hand
jag vill blomma ut
lämna höghusen
springa mig dödstrött genom skogen
aldrig vända på huvudet
för att se vad jag har lämnat bakom mig

I denna läsning kommer jag att tänka på Ingela Strandberg och hennes senaste diktsamling Ingenstans mitt segel. De båda böckerna har längtan gemensamt. Det är längtan efter något mer aningslöst, oförställt, något vildare, närmare sitt barnjag eller närmare det djuriska. Strandberg skriver: “Människan är ett fängelse/ Jag vill bli fri från henne/ Jag vill bli mera djur”. I Gidlöfs dikt däremot tycks jaget vara både hare och människa. Här står det “jag kan aldrig återvända/ ingenting finns i människan/ som är värt att kämpa för/haren är rotad i mig”. Jaget har öron och “illaluktande päls” och frågar sig “har jag någonsin varit en människa”.

Samtidigt tycks det i Lisa Gidlöfs poesi finnas en längtan efter det där mänskliga. Dikten är ambivalent. Haren får representera både det vilda och det trygga, både barnen och moderskapet i det förflutna och det som har blivit. Jag läser också in en önskan om jagets upplösning, att utplånas, bli något annat än mor. Något ursprungligt. Det är på många sätt en uppgörelse med idén om moderskapet som det mest efterlängtade och naturliga i en kvinnas liv. Det är en alltigenom modig diktsamling som är svår att tröttna på. Hit återvänder jag gärna, inte minst för stycken som detta, där jag drabbas av omedelbar och oförklarlig igenkänning:

jag drömmer om tiden
före haren
hur allt glänste och skimrade
grönskan och träden
den långa tunnlarna
av sorg
livet stod stilla
inuti mig
jag längtade ut mot vidderna
ut till harens slitstarka päls
en bro över till något annat
köttets fäste i mitt väsen
en närvaro så stark
att den kunde krossa mig

Similar Posts:

• Skimrande äckel och mörker
• Förändring? Hu!
• Ursprung, avtryck och längtan efter aningslöshet
• Vad är en kvinna? Vad är en mor?
• En liten bok om ockupation och diktatur

En alldeles för liten flicka står några meter bort, utan fäste i blicken. Jag ber henne följa mig, men har ingen aning om vart vi ska.

Så börjar Flickan, en prosalyrisk berättelse av Lisa Gidlöf. Det är hennes debut, efter att ha medverkat med diktsviten ”Havande”, som berör graviditet, i Brombergs poesiantologi Blå Blixt: Ingen rök utan mareld från 2017.

Inledningsvis vet jag inte om jaget i Flickan är en man eller en kvinna, jag har inte läst baksidestexten. Men det är en kvinna; detta är ingen pedofilhistoria. Även om alla berättelser om att vara ung flicka förr eller senare måste beröra frestelsen att utnyttja det sårbara, förstöra det oskuldsfulla; så även denna.

Vi rör oss i den vuxna kvinnans huvud, det är hon som leder berättelsen framåt. Det är hon som får leda den bångstyriga, impulsiva, barnsligt sköra men också vildsint aggressiva flickan. Hon får mata henne, skydda henne, se till så att hon klarar sig. Men det är inget frivilligt val. ”Jag är hennes moder, för det fanns ingen annan.” Hon stångas med uppgiften. Stångas med begäret att göra slut på följeslagaren, när hon blir alltför krävande, alltför utlevande. Så mycket, i all sin litenhet. Det finns ingen självklar kärlek här. Bara ett outtalat, men ack så tydligt, krav.

När flickan skriker för att en fladdermus har fastnat i håret och strypts där, kommer jag att tänka på den lilla flickan i andra Alienfilmen. Men här, till skillnad från där, finns alla de motstridiga känslorna med. Skärp dig. Var inte så jävla jobbig. Du måste lära dig att klara dig själv. Samtidigt handlar Flickan inte om att vara moder. Snarare om att frigöra sig från sin inre flicka. De olika graderna av mognad, erfarenhet, tillåts samtala med varandra, tvärs över livet. Men sättet det gestaltas på är samtidigt bokstavligt, och jag tycker om det. Hur jag även kan leka med att sätta symboliken åt sidan, och läsa det som en saga om en kvinna och en flicka, som inte känner varandra, men ödet har lämnat dem åt varandra.

Det är en mörk värld vi befinner oss i. En strand, som tycks sträcka sig i oändlighet. Redan på första sidan hajar jag till inför det misärtyngda, och boken igenom upplever jag det som att Gidlöf balanserar, oftast framgångsrikt men ibland med faran att ramla över i det alltför nattsvarta, det som gränsar till ett vältrande, och får mig att sluta lyssna. Vart är de på väg? Den hotfulla omgivningen upplevs som något man fastnar i, aldrig tar sig ifrån. Kanske är detta den enda värld som finns.

Äcklet. När kroppen med jämna mellanrum behöver spricka upp för att maskar, fåglar, blodklumpar behöver ta sig ut. De bilderna är de starkaste, och jag gillar hur det surrealistiska får komma in utan förvarning. Tömningen som tar sin plats, av instinkt, för att den måste.

Hästar kommer springande, och de får tag på varsin, bara så där. Jag tänker att om det varit en berättelse med krav på verklighetsförankring hade inte detaljer som denna uppfattats som trovärdiga. Har inte alla berättelser krav på verklighetsförankring? Fast det är ju en dröm vi rör oss i. En ond saga med pirater som slåss på stora skepp, träd som växer upp och ut genom kroppen, skalbaggar som tar sig in i underlivet, skrämmande främlingar som närmar sig, tar sig friheter, från alla håll. Överlevnaden måste ske genom att äta kadaver som lämnats. Genom att leta krabbor, småfisk, i havet. Genom att gömma sig. Kanske gräva ner flickan, så att det där svarta som är hennes mun täpps igen för alltid. Ska jag läsa allt som symbolik? Nej, då blir det för övertydligt och tungt. Flickan rör sig mittemellan, med ett språk som är sträckläsningsenkelt, och ändå skimrande exakt. Jag ringar in meningar. ”Dessutom kan hon inte avlägsna sin smuts, förstår hon inte det, den sitter fast i huden som ingrodda fläckar.” Jag funderar över formen, och varför jag inte läser fler berättelser som är skrivna så här.

Till varje pris ta hand om flickan… Det händer att jag drömmer om det. Hur ett barn, inget nyfött utan snarare en blivande tonåring, ges mig utifrån. Ingen känns vid det och jag tar hand om det, fast att jag inte bett om det. Människor omkring mig förutsätter att jag vill det. Jag har ju inget barn sedan innan, och jag är ju kvinna. Och jag kommer in i det, det växer på mig, som jag föreställer mig att moderskapet skulle göra. Men det är alltid en lättnad när jag vaknar upp och barnet inte finns.

Jag läser Flickan en morgon i sängen, det är en obehaglig upplevelse full av starka bilder och sinnesstämningar som kanske aldrig suddas ut. Men det är en upplevelse jag inte skulle vilja vara utan. Lisa Gidlöf har framtiden för sig, som prosaist eller lyriker, eller någonstans där mittemellan. Det finns gott om tid att öva sig på balansgången.

Similar Posts:

• Modigt och ambivalent om det djuriskt mänskliga
• En ny identitet i blomning
• De handlar om döden, om våldet, är vässade och arga i tilltal, städer och städernas slående värme, om människa
• Modern naturlyrik och kroppsliga landskap
• Om ensamhet och livsvilja