Linda Jones ungdomsroman Lejonflock kom ut i januari och missades därmed precis, men den platsar verkligen på den här listan av båda skälen. Den är fängslande läsning, fångar ungas livsvillkor och dilemman, och skickar också ut som en frusen hand mot vuxenvärlden. Var är ni?

Här är gott om oförstående föräldrar och duckande lärare. En del av mig förstår så väl varför de duckar, samtidigt som jag blir förbannad. Det är ett hårt klimat på skolan där Linda Jones ungdomar går. Benhårt. Men om inte vi vuxna tar ansvar för att förändra det, vem ska då göra det?

Någonstans är det ju det huvudpersonen Vera och några andra högstadietjejer försöker göra. De är så less på sexismen på skolan, på killar som tafsar och utnyttjar och kommer med tillmälen. Är det inte killarnas tur att bli osäkra nu? Killarnas tur att vara rädda?

Tjejers hämnd mot killar är ett tema jag länge har dragits till, och det är såklart ett knepigt tema. Det är en magkänsla, en fantasi som inte alldeles lätt lånar sig till det konkreta, för vem har egentligen rätt att utkräva hämnd av vem, och för vad? Vem bär skulden för något som är fundamentalt skevt och orättvist?

Är det alla män, vilka män som helst som behöver känna på det där ständigt underliggande hotet? Så resonerar till exempel en grupp kvinnor i Maria Svelands roman Befrielsen (allra bäst som pjäsen Befrielsefronten på Örebro teater). Betydligt mer individuellt blir det i Märta Tikkanens klassiska Män kan inte våldtas, där huvudpersonen beslutar sig för att våldta sin våldtäktsman.

Tjejerna som kallar sig Bunny i Linda Jones roman kör kanske på något slags mellanting. De har som en nomineringslista med killar som uppfört sig illa mot tjejer. Sen låter de tärningen bestämma. Åtminstone till en början.

Och det är en kick att äntligen ta makten i sina egna händer. En jättekick. Att vara de som sprider skräck istället för som hukar i vardagsrädsla. De som jagar istället för den jagade. Lejonflocken.

Det är en kick att uppgå i någonting större, men inte ens en flock är egentligen ett. Vera och hennes kompis i sjuan är inte desamma som tjejerna i nian som styrt upp Bunny. Och hur är det med den tredje bästisen som inte ens blev inbjuden? Trion som skulle hålla ihop för alltid?

Där ligger Linda Jones styrka, i relationerna som sträcker sig åt alla håll, vertikalt och horisontellt. Inte alla killar är svin. Inte alla tjejer är allierade. Inte alla vuxna uppför sig som vuxna. Inte allt man gör är saker man i slutänden kan stå för.

Similar Posts:

• Skolan står i brand
• Boys will be boys? Girls will be boys? Hm.
• Vi vill inte ligga med as, ju
• Ge igen
• Om att slå sig fri och gå vidare

Linda Jones kombinerar vardagsrealism med överlevnadsstudie. Stina försöker hantera sin nya livssituation och fasar inför framtid med en sliten stuga, stilla sjöar och obarmhärtig natur som kuliss. Att bosätta sig i skogen är ett sätt att slita sig loss, att inte bete sig. Förväntningarna som sätts på henne av familj och vänner blev till slut outhärdliga, och nu är hon här, i Lokkjaur.

Historien rör sig inte kronologiskt utan fram och tillbaka genom tid och rum. Tyvärr fångar den aldrig riktigt upp läsaren; även om berättelsen är intressant i sig skapar den inte mycket till emotionell reaktion. Visst är det stundtals spännande, men man oroar sig aldrig på riktigt för att saker och ting inte ska ordna upp sig.

Det som håller uppe romanen är Stina själv, och hur hon förhåller sig till människorna omkring sig. Relationerna är snåriga fastän där finns massor av kärlek, och ofta känner hon hur andras kommentarer skjuter henne längre bort. Alla andra tycks vilja skaffa barn men hon vill bara bort. Hon kan inte känna igen sig i de andras idéer om ett gott liv.

Stinas resa är på många sätt befriande att ta del av, och stundtals inspirerande. Trots att taket läcker och mössen äter upp maten så ger hon inte upp. Tårarna får rinna så mycket de vill; veden måste ändå huggas.

De svåraste recensionerna är dem där man inte har så mycket att säga. Detta är en sådan. Bete sig är en okej bok, stundtals riktigt bra. Men jag anar redan nu att jag snart kommer ha glömt bort den, även om jag gärna ger Linda Jones fler chanser i framtiden.

Similar Posts:

• Kollektivkicken
• En drömsk roman
• Sorgesång med essäkänsla
• Att dribbla med Maradona och förälska sig en smula i Leonard Cohen
• Mygg, kärlek och vemod