Simson får raseriutbrott om någon närmar sig hans hår.

Mamman och pappan som varit barnlösa i många år välkomnar en efterlängtad son. Något skiljer honom från andra barn. De förser honom med råd och ger exempel på vad som INTE går för sig så att han lär sig konsten att inte bli bortstött. Bergsfolken som familjen är en del av måste i sin tur anpassa sig efter de mäktigare grannfolken på slätten.

Vad Simson går igenom kan ingen ana. Kroppen bär på en oerhörd styrka och han blir snabbt en myt bland människorna. De otroliga händelserna blir grund till historier och skapar bilden av ett monster. Vad annars betyder händelsen när han med sina bara händer slet benen av en killing?

Berättelser, när de sprids från en mun via en annan till ett pergament eller en krukmålning, tenderar att förvanska och förvrida och framställa saker som värre än de var.

Simson har en egen plats i Bibeln och hans liv har tolkats i imponerande målningar som finns utställda på världens konstmuséer. Det är lätt att förstå. De händelser som inträffar när Simson inte kan kontrollera sin styrka eller hitta sin plats i samhället är fulla av dramatik. Han är ett hot och måste tämjas. De flesta målningar visar hur han ligger med huvudet i knäet på Delilah, andra visar honom som kroppsarbetare i olivpressmaskinen, eller hur han med sina armar trycker ut tempelpelarna. De faller ihop i bitar och i templets fall krossas flera tusen människor till döds.

Skrivaren i romanen heter Een Zaqan och han är intresserad av att göra efterforskningar bortom de myter som florerar i Gaza med dess omgivande bygder. Han har mött Simson själv och fått uppleva det kaos som uppstår när hans okontrollerade känsloutbrott går ut över människorna. Men han har också fångat Simsons rådvilla blick och utläser i den en kamp om att vilja finna frid.

Lina Sjöberg har gett röst åt de olika aktörerna med stor lyhördhet. Skrivarens formella stil är byråkratens, den statliga tjänsteanden som skriver historia ur härskarens, vinnarens perspektiv. Mammans sorg är full av moderskärlek och minnen av sonen hon ska begrava. Zona, den prostituerade kvinnan, är raka motsatsen till mamman och berättar utan kontakt med de egna känslorna. Affärskvinnan Delilah är en förhandlare som är van att hämta hem det mest lukrativa kontraktet – hon är överlägset bäst och de manliga affärsidkarna hukar. Simsons textpartier innehåller formuleringar som visar hans svårigheter med att sortera information och människors sätt att vara. Sjöberg laddar hans ord med sluten energi. Efter raseriets svärta följer ruelse med ångestladdad och dov framtoning.

Om skrivaren varit en nutidens skildrare, skulle personerna fått tala framför kameralinsen eller inspelningsmikrofonen. Tempot i romanen påminner lite om lågmälda dokumentärer av filmaren Tom Alandh, där människor får uttrycka mångbottnade tankar i vardagens kök med en disktrave skymtandes i bakgrunden.

Simson utspelar sig i ett samhälle för många tusen år sedan men många teman är tidlösa: föräldrars kärlek till sina barn, djupa rädslor och vilsenheten i att förstå den egna platsen i gruppen. Det är också en berättelse om gränsöverskridande handlingar och samhällets behov att kuva den starke. Om du läser den, väntar oväntade perspektiv som berikar bilden av den mytomspunne Simson och Delilah.

Similar Posts:

• Att söndersprängas till en helhet
• Mellan Afrikas sol och Norrbottens verklighet
• Så blev flintisen attraktiv
• Gaza Graffiti
• När aprikosträden blommar

Det finns ingen allmän reklamationsnämnd för böcker, du kan inte hävda att du känner dig lurad av baksidestexten. Det ingår liksom i den tysta överenskommelsen att boken kan ta dig med var som helst.

De senaste åren är det flera svenska böcker, och i synnerhet debutanter, som gett sig i kast med det något tabubelagda temat självmord och självmordsförsök. Jag tänker då exempelvis på Om natten av Pernilla Glaser, Happy Sally av Sara Stridsberg, Resa till Port Said av Lina Sjöberg och Dannyboy & kärleken av Daniel Åberg.

Naturligtvis måste det stå författare fritt att angripa vilka tema som helst. Samtidigt efterlyser jag mer diskussion runt HUR svåra tema angrips. Är alla sätt okej?

Jag kan tåla ganska mycket som läsare, av våld och dramatik, om jag samtidigt kan se en riktning i boken, att det finns en poäng med att gräva djupare i det obehagliga. Nu låter det kanske som att jag argumenterar för att all litteratur ska vara uppbygglig.

När det gäller självmord känner jag mig som en kompromisslös läsare. Jag vill aldrig, och då menar jag aldrig, uppleva att detta avdramatiseras, presenteras som något som bara sker i förbifarten. Jag vill att det alltid ska finnas en liten gnista hopp, som förmedlas till oss läsare, vare sig vi är nedstämda eller vid gott mod.

Det finns en orsak till att allmänheten inte informeras när någon hoppat i tunnelbanan. Att vi skonas från den förstahandsinformationen. Alla som upplevt att någon lämnat dem på detta oåterkalleliga sätt, vet att det är något som får stora konsekvenser för alla i omgivningen, att det är något man alltid bär med sig.

Jag önskar att all den förtvivlan fick tränga fram i litteraturen, att alla önskningar om att det hade kunnat vara annorlunda blev synliga och att det alltid fanns något som pekade i andra riktningar, visade på andra utvägar när allt känns svart.

Similar Posts:

• Mellan Afrikas sol och Norrbottens verklighet
• Oh, Danny Boy
• Att upptäcka att man är förälder
• Simson säger: Rör mig inte
• Gripande och obehaglig läsning

Ramen är en gammal kvinnas resa mot döden och insikten om att detta är en resa vi alla måste göra ensamma. Samtidigt får vi följa en annan kvinnas resa mot samma insikt, på en annan plats och i en helt annan tid.

Den svårt sjuka Marias brev till byprästen är hennes sätt att ta plats, att få vara självisk. Självupptagenhet är sällan intressant. Breven är också boken abslout svagaste punkt, alltför långrandiga och känns på något sätt helt fel i sammanhanget.

Detta är en roman som till stor del utspelar sig i Afrika under kolonialismens sista tid. Dagmar reagerar starkt mot den koloniala verkligheten och dess följder, likväl mot kvinnans ofrihet, men står blind inför andra problem. En tidsskildring, visst, men det känns ändå som om en dimension av samhällskritik saknas på ett flagrant sätt.

Dagmar är en främmande fågel vart hon än befinner sig. Före sin tid, skulle man kunna säga. Jag anar ekon från Kerstin Thorvalls fantastiska skildringar av kvinnlig utsatthet och motstånd mot ålderdomliga föreställningar om moral och vad kvinnor bör och inte bör göra.

Kolonialismens problem belyses på ett utmärkt sätt men jag saknar en liknande uppgörelse med missionärsverksamheten. Engelsmännen framställs som oborstade rasister och missionärerna som strålande helgon. Jag anser det märkligt att kritisera en del av afrikaproblematiken så hårt utan att ens beröra den andra. Kolonialismen och missionerandet var starkt förbundna och det går inte att blunda för den förödelse som följde i missionärernas spår. Med hänsyn till att det är skönlitteratur, en subjektiv verklighet, visst, men ändå. Det hade berikat.

Similar Posts:

• Vår export av det civiliserande våldet
• Allt vi inte hör och ser
• Barndom i kallelsens skugga
• Ett svenskt mörkt hjärta
• Postkolonialism für alle