Man kan tillåta sig att låta dessa ord vara en ledstång i läsningen av de iakttagande, kontemplativa dikter som Sjón i denna samling presenterar, sorterade i fem olika delar. Genomgående ges nämligen ögonblicksbilderna i livet och vardagen stor vikt: månljuset mot en flygplansvinge, ett glas mjölk en sen natt i januari, kampen mellan två fåglar på en promenad. Dessa iakttagelser får sedan ebba ut i något större, något mer suggestivt och universellt: människans uppkomst och varande, språkets allra mest grundläggande existens, olika dimensioner och portalerna mellan dem – bara för att nämna några exempel.

De fem delarna ”Dikter”, ”Poesins statistik”, ”Från transmuseet”, ”Fem översättningar ur trädens litteratur” och ”Fabler” har vid en första anblick kanske inte särskilt mycket med varandra att göra, men genom läsningen blir det tydligt att ansatsen är densamma, tonen genomgående – man kan se de olika delarna snarare som en omriktning av teleskopet/mikroskopet än godtyckliga hopp mellan olika ämnen. I ”Dikter” får läsaren röra sig i dagbokslika texter där jaget/Sjón själv många gånger har en tydlig närvaro. Denna närvaro får ta ett steg tillbaka i ”Från transmuseet” till exempel, där samlingen svävar ut i en surrealistisk sagodröm om en sångtrummas sammanförande av olika dimensioner: här får en vetenskapskvinna från ett urfolk fungera i en länk med en ung man som i ett halvt sovande tillstånd ligger och lyssnar på Iron maiden.

Drömmandet, uppluckrandet av gränser, tycks vara vad Sjón vill komma åt – kanske mest imponerande gjort i delen ”Fem översättningar ur trädens litteratur” där Sjón har tolkat ett träkonstverk till ord och dikter; om inte annat är idén om en glidning från trä till ord fantastisk. Men frågan är om viljan att presentera detta synsätt, att försöka bevisa drömmarnas logik från dessa olika vinklar, blir något för ivrig: läsningen blir nämligen störd av en ton som nästintill drar åt predikande. Är det kanske jaget som blir för närvarande? Eller intentionen kanske för övertydlig? I ”Från transmuseet” finns till exempel nästintill ett fetischiserande av det mystiska och märkliga och uråldriga och på andra ställen ett upphöjande av poetens, i detta fall Sjóns, roll och position, som i titeldikten ”Nattarbete”:

detta är en av de tusen och en berättelser/som det är min uppgift att lista innan//jag själv försvinner i den natt där slocknat/månsken och vita vingar väntar mig

Kanske är det en smakfråga, men i studiet av världen och dess mystik, är det ibland lättare att träda in i vad man ser om inte någon annan är där och skymmer bilden.

Similar Posts:

• Storslaget och drömskt om träd
• Febriga drömmar om död
• Spretigt och sprängfyllt om Antropocen
• Myten om Golem möter isländska sagor och språkpurism
• Något svårtillgängligt om arbete och naturtillstånd

Marian Leatherby skickas till ett ålderdomshem för kvinnor av sin familj. Hon har då precis fått en hörlur av sin väninna Carmelle som gör att hon äntligen (?) kan höra. På ålderdomshemmet händer märkliga saker. Dr Gambit styr tillsammans med sin fru hemmet med järnhand. Frukost varje morgon med predikningar om hur Arbetet ska leda till upplysning. Men eftersom portionerna är så små, har Marian gott om tid att betrakta det porträtt av en blinkande nunna som sitter på väggen mittemot henne. Vem är hon? Varför blir Marian så gripen av hennes ansiktsuttryck? Ingen vill egentligen berätta, men en hemlig bok och ett fudgebak ställer den rådande ordningen på ända.

Hörluren bjuder på flera olika nivåer. Den går att läsa rakt upp och ner som en underhållande berättelse om tokiga tanter som gör uppror. Men också som ett pet på axeln, en andlig fundering. De stora existentiella frågorna i en kul förpackning. I like.

Similar Posts:

• “Är det normalt att vara för fåfäng för att ta på läsglasögonen när man kollar om ens toyboy har huvudlöss?”
• Hur känner du igen dig i tiden som går?
• ”Vi är till slutet våra kroppars förbryllade barn”
• När orden försvinner
• En våldsam mor