Det här var en trend som skulle visa sig bli mycket livaktig och som tog sin början på allvar på 1990-talet. Åtminstone argumenterar Lennart Bernhardtson övertygande för det i sin bok Skallism. Den kom ut 2007 då man började kunna betrakta 1990-talet med viss distans. Och fortfarande så här 18 år senare består trenden.

Detta är i själva verket en dramatisk förändring av mannens utseende, en förändring som växt fram sakta under många år. Det är en smygande förändring som inte märktes när den pågick och togs för given i efterhand.

Berättelsen om det som Bernhardtson valt att kalla skallism är mycket märklig. Att hårlösa huvuden skulle bli så allmänt accepterade, ja till och med beundrade, var väldigt otippat. Sedan urminnes tider har en rejäl lejonman varit symbolen för styrka, vitalitet och framgång. Tänk bara Simson i Domarboken i Gamla testamentet. Flintskallighet har omvänt stått för åldrande, sjukdom, svaghet och ibland även ondska (tänk James Bond-skurken eller skinnskallen).

Författaren bar själv länge ”Hylandkrans”. Men så i början av 2000-talet kom han till en punkt. Han köpte trimmer och började klippa bort allt hår. Då hade helt kala hjässor blivit mainstream. Modet har bestått trots att det inte är drivet av kommersiella krafter. Tvärtom är skallismen sannolikt en förlustaffär för frisörer, schampootillverkare och stylister.

Hur kunde det bli så här? Hur växer mer permanenta modeförändringar fram? På ett förtjänstfullt sätt tar Lennart Bernhardtson med läsaren på en resa genom historien.

1951 fick Yul Brynner rollen som kungen av Siam i Broadwayproduktionen Kungen och jag. Skådespelaren var trots sin ungdom tunnhårig och fick rådet att raka bort allt hår då rollkaraktären har en bakgrund som buddistmunk. Det blev succé och film och Bernhardtson betraktar Brynner som skallismens urfader. Men det skulle dröja flera decennier till ett verkligt genombrott och den grad av acceptans som råder idag. Både hippietrenden och den ondskefulla skinheadstrenden behövde först passeras innan David Beckham år 2000 rakade huvudet och, som Bernhardtson uttrycker det ”bröt det sista motståndet mot rakade skallar”. Här är inte platsen att spoliera nöjet av den resan.

Mode säger mycket om oss motsägelsefulla människor som både vill ”uttrycka oss själva” och samtidigt smälta in i gruppen med likadana kläder och frisyrer. Bernhardtson har skrivit ett stycke samtida kulturhistoria av det slag som radioprogrammet Stil också gör så bra.

Similar Posts:

• Ubi leones
• Banbrytande mode
• Kläder är så mycket mer än kläder
• Om lyx och mode i Sverige på 1600- och 1700-talet
• Om gränserna är så förbannat naturliga, varför måste de då bevakas så hårt?