Så kände jag vid läsningen av Bernard-Marie Koltès roman Flykten till häst – långt in i staden. Total harmoni. Allting som spelar någon roll i en roman stämde – plot, språk, karaktärsutveckling. Jag tycker egentligen inte om att hylla böcker. När någonting är så bra reduceras läsupplevelsen till en känsla, och det enda jag vill skriva i den här recensionen är egentligen GUDVADBRAGUDVADBRAGUDVADBRALÄSDENNU! Men det kan jag inte, så här följer mitt tafatta försök att beskriva Koltès storhet.

I romanens centrum finns Chabanne, Cassius, Félice och Barbra. Koltès skildrar deras tragiska tillvaro i en dunkel och förtärande storstadsmiljö. Leif Zern liknar i förordet till romanen stämningen i Koltès roman vid den som man finner i film noir. Och visst, det är en delvis rättvis jämförelse. Men där man i film noir får följa med till dessa nedgångna urbana miljöer i sällskap av en hjälte tar Koltès istället med oss via insidan, rakt in i det skitiga och söndertrasade, och utan någon Bogey som städar upp i slutskedet. Det är mörkare och råare än film noir, den närmsta jämförelsen ligger i Frank Millers Gotham City eller kanske till och med Sin City. Det är mörkt, korrupt och fantastiskt väl skildrat via de fyra huvudpersonernas sammanknutna öden.

Hos Miller handlar det dock nästan alltid om karikatyrer, och här skapar Koltès ännu mer djup i sin stad genom att låta sina figurer bli riktiga karaktärer. Trots att de lever i en stenkall tillvaro är de inte hårda, varken på in– eller utsidan. Omgivningarna de rör sig i har satt sina spår i dem trasat sönder dem i bitar som varken de själva eller någon annan kan foga samman. Men det blir aldrig övertydligt, aldrig svulstigt, aldrig Kent-deppigt, utan Koltès har en sådan respekt och förståelse för sina karaktärer som låter läsaren förstå att han aldrig skulle förnedra dem på det sättet.

Koltès är egentligen mest känd som dramatiker, vilket blir väldigt påtagligt genom romanen. Tydligast blir hans förflutna i de passager som helt och hållet drivs av dialog, och där bara enkla beskrivningar av de talandes grimaser, rörelser eller tonlägen bryter av konversationen. Det är en fröjd att se hur han med hjälp av sådana enkla "scenanvisningar" sätter tonen för ett passage och sedan för det vidare endast med hjälp av den mästerligt ihopsnickrade dialogen. Och dessutom får det att funka – i en prosatext!

Dessutom står dessa dialogbaserade partier aldrig ut som en del skild från resten av romanen. Det blir aldrig collageartat, utan här har man att göra en mästerlig författare. Han fogar samman lyrik, dramatik och prosa och skapar, helt obehindrat, någonting som väldigt få författare faktiskt har – en helt egen stil. Vartenda ord, varje mening är exakt där den ska vara, att ändra någonting hade varit som dra ut fel pinne vid plockepinn.

Slutligen måste det sägas (utan den minsta gnutta elitism) att det här inte är en bok för vem som helst. För att uppskatta det Koltès gör vad gäller språk och stil måste man ha läst en del böcker. Men låt inte det skrämma bort någon, det här är en roman väl värd att upplevas!

Similar Posts:

• Desperata semesterfirare i finsk undergångssommar
• Fantasifull ansats, tråkigt resultat
• Årets roman är starkt lyrisk
• Detaljerat ruta för ruta
• Bättre innan man läser den…

Filtrerad. För nu är det Zern jag tittar på. Han verkar engagerad, skärpt, möjligtvis något lite för otålig och en aning för personligt angelägen. Kritiken av kritikerns bok kan i stort sammanfattas i avståndsmätningen mellan en personligt hållen introduktion till Fosses författarskap och en mer djupgående objektiv analys. Zern mäter hyggligt. Han håller sig inom en enkel och överskådlig presentation av Fosses dramatik, ringar in dess särdrag, beskriver den litteraturhistoriska förankringen och den specifika tonen. Zern textanalyserar mer än ägnar sig åt biografi, men han tycker faktiskt en hel del också. Det lysande mörkret kan läsas, och det utan några större besvär av totalt dramatikovana personer – liksom, med behållning av de något mer bevandrade.

Subjektiviteten är mestadels ändå på rätt och lätt nivå, om än stegrande. För eftersom Fosse bara sitter där moltyst på sin stol så tar Zern så småningom saken allt mer i egna beskrivarhänder. Engagemanget är stort, men uppenbarligen inte tillräckligt stort för att se till att skaffa en kompetent korrekturläsare. Det vore därför en lögn att påstå att Det lysande mörkret är någon lysande bok. Mycket också för att den håller sig inom breda marginaler och inte vågar gå mer åt ett håll än något annat. Den är lagom pretentiös, lagom pedagogisk, lagom personlig och lagom djuplodande.

Lagom är alltid bra, men aldrig omvälvande.

Nyfiken blir man ändå, på Jon Fosses tystnad, de minimalistiska alstren utan vändpunkter, fulla av märkligheter som aldrig inträffar. Pauserna lockar skrämmande även de, liksom avsaknaden av skyddsfilter.

Similar Posts:

• Magisk hyperrealism från Norge
• Går du på teater?
• Ljus och mörker mot en arketypisk fond
• Pinter äntligen i tryck på svenska
• Perfektion i bokform

Att det kan gå så snabbt beror förstås på att så många av Pinters pjäser redan finns översatta. Han har trots allt spelats flitigt på svenska teaterscener under åren.

Tre volymer från Ersatz kommer det att bli sammanlagt, och det är brådskan som får avgöra ordningen. Först ut blir de tolv pjäser som fanns tillgängliga i digital form. Nästa elva utgörs också av redan översatta pjäser, medan den sista volymen, som kommer i mars nästa år, ska innehålla de fem pjäser som ännu inte finns översatta.

Först ut blir således Tolv gånger Harold Pinter, innehållande pjäserna Natt, Svek, Älskaren, Vägs ände, Party time, Kollektionen, Det ska vi fira, Ingenmansland, Presskonferens, I väntan på Wilson, Födelsedagsfesten och Den nya världsordningen. För översättningarna står Åke Englund, Östen Rudal och Anna Kölén Theorell och volymen får ett nyskrivet förord av teaterkritikern Leif Zern.

Similar Posts:

• Underfundig engelsk terror
• ”Du vet vad jag menar, August!”
• Säljande priser
• Vilka som förtjänar och inte förtjänar priser
• Glo-blablabla-lia

Men idag finns inte den svenska teaterhistorien nedskriven på ett lättillgängligt sätt. Därför är det kul att Vetenskapsrådet har satsat dryga 9,5 miljoner på att sakkunnigt folk från olika universitet i landet ska fixa till en sådan historieskrivning om tre band. Pengarna beräknas ta slut 2006.

I väntan på att det ska bli klart kan vi ta del av den före detta Dramatenchefen Lars Löfgrens alldeles egen överblick över den svenska teaterns utveckling. Från att se teater i hällristningar och nordisk mytologi, slutar han med egna profetior om hur den framtida teatern kommer formas av en allt mer krävande och medveten publik. Alla traditioner och konventioner kommer ifrågasättas. Vi får bara hoppas att teatern ska kunna fortsätta att engagera i vår medieslukande, ständigt uppkopplade och upplevelsetörstiga värld.

Det är just teaterns traditioner och deras framväxt som den kunnige yrkesmannen Löfgren ger en bild av. Bland mycket annat kan man läsa om hur idéer och former från 1700- och 1800-talets teater lever kvar, varför alla våra vackra teaterbyggnader landet runt kommit till och hur riks- och stadsteatrarnas vuxit fram. Namn som Strindberg, Molander och Bergman nämns ofta.

Att teaterhistoria är ett kul och spännande ämne råder det ingen tvekan om. Att se hur den kristna liturgin kliver ut på gator och torg och blir teater, att lära sig hur teaterns potentiella kraft många gånger har provocerat och förbjudits och att få träffa engagerade yrkesmänniskor som drivs av ett konstnärligt kall utöver det vanliga, är intressant läsning.

Löfgren gör ämnet lättsamt och passar hela tiden på att berätta anekdoter. Han tvekar inte att gå in på sidospår om han känner att han måste. Den största förtjänsten är att han berättar sin historia utifrån brinnande teaterpersonligheter, samtidigt som han har bemödat sig med att ge teaterns alla yrkesroller en plats. Inte minst publikens.

Särskilt intressant bli det när han kommer in på teaterkritik och dess roll. Inte minst med tanke på vårens diskussion, som började med att nuvarande Dramatenchefen Staffan Waldemar Holm skrev in DN:s recensent Leif Zern på sin svarta dödslista. Åsikter som att teaterkritikerna borde befinna sig närmare produktionen dryftas och att Vilhelm Moberg 1964 kom med förslaget till en Dramatens elevskola för kritiker. Tankar som jag undrar hur Löfgren själv hanterade under sin tid som chef.

För min del ser jag positivt på teaterns framtid. Dess idé är allt för enkel för att kunna hotas av andra medier. Några skådespelare, en scen och en publik är allt som behövs. Bara boken är lika genial som uppfinning när det gäller att berätta historier, förmedla känslor och beröra en publik. Vi måste bara sluta visa teatern den respekt som den inte förtjänar. Den riskerar att bli museal. Som publik får vi aldrig nöja oss med att vara passiva konsumenter.

Lars Löfgren har dragit sitt strå till stacken. Med en annan bakgrund skulle också historien bli en helt annan. Därför hoppas jag att förlagen ger fler samma chans att få ge ut en vackert illustrerad bok i detta ämne. Det borde ligga i allas intresse. När den officiella svenska teaterhistorien ges ut kommer det behövas.

Similar Posts:

• Denna gigant…
• Stark och rädd i Dramat(ik)ens värld
• En självbiografi som ingen annan
• Teatervardag
• ”Vi finns här. Vi är alla olika, vi vill alla olika, men vi är jävligt redo.”