Historierna i sig är också ett problem, de bygger på idéer som känns krystade och uttjatade och de känns mer som brottstycken ur ett större sammanhang än berättelser som kan stå på egna ben. Novellerna behandlar ämnen som pedofili, nekrofili, svartsjuka, djurplågeri, hämnd, sexuella perversioner etc.

Ett par av novellerna håller, men de flesta gör det inte. ”I am gone” handlar om en lesbisk kvinna som dött i en bilolycka och nu stannar vid sin flickväns sida för om hon tappar bort henne kommer de aldrig att ses igen, det är nog bokens starkaste novell. ”Of cats and women” är kanske den mest motbjudande novellen och handlar om en kvinna som blivit lämnad av sin man och uppslukad av svartsjuka kidnappar dennes katt och torterar och slutligen dödar den.

Jag fattar inte varför man skriver en sådan novell överhuvudtaget om jag skall vara ärlig, jag fullkomligen hatar huvudkaraktären och har ingen förståelse för hennes handlande.

”Initiation” är också det en riktigt motbjudande sak om några flickor som lurar i en efterbliven pojke att de har ett gäng och lurar honom att genomgå prov för att han skall få vara med i gänget, en lek som slutar med att pojken dör.

Överhuvudtaget visar karaktärerna i boken prov på en inneboende ondska, känslokyla och egoism som inte ligger helt långt ifrån karaktärerna i Bret Easton Ellis böcker. Jag vet inte, mig ger det i alla fall ingenting att läsa om de här människorna, de blir aldrig levande, de är för endimensionella och ingenstans visar de upp några vackra sidor, bara de mörka, de egoistiska och de beklämmande vardagliga.

Om man berättar historier om motbjudande människor så måste man på något sätt få läsaren att tycka om dem ändå, det måste finnas någonting där som gör att man känner sympati för dem, kanske kan man krydda historien med humor för att rädda det hela, det gör inte Hird och lämnar därmed sina läsare med välskrivna historier som i sin karaktär snarast är destruktiva.

Jag förstår inte varför jag skall läsa det här, novellerna får mig att må dåligt och tycks försöka underminera min tilltro till människan, det här är ingenting för mig, jag är nog inte tillräckligt cynisk och dessutom vill jag inte må dåligt av att läsa böcker, jag vill må bra.

Similar Posts:

• Både bu och bä
• Allt är som vanligt
• Vi syns i Nangijala, Skantze
• Noveller man glömmer
• Med döden i ögat

Jack är den ensamme och mobbade lillebrodern, ett år yngre än Joni och fruktansvärt irriterad av det. Han är minst lika besatt att sex som Joni. Centrum för hans uppmärksamhet råkar vara systerns bästa vän. Men känslorna verkar inte särskilt besvarade. Därför oroar han sig nu för om inte all onani är anledningen till att han har så mycket finnar. Inte blir situationen särskilt mycket bättre för honom då systerns hjärtanskär råkar vara en stor och otrevlig grabb som allt som oftast tillsammans med ett par av polarna roar sig med att misshandla honom.

Mamma Angie är fruktansvärt utled på familjen, på arbetet, på den enda vän hon har och på hela sitt liv. Barnen bara avskyr henne, och hennes man är så fruktansvärt ointressant. Dessutom är han impotent:

"Why did my life take that cruel turn? What is Rab, my jilted squaddie, doing now? [...] Everyone said Rad was a cunt, he'd shag a split heid. Vic was honest, dependable, worked hard and all the other Calvinist bullshit. All Rab had to offer me was a huge cock and a filthy mind. That would have been enough. That would have been almost too much in comparison. Never listen to other people. Live and die by your own decisions."

Hon vill helst av allt ha en ordentlig karriär och en snygg och intelligent man någon helt annanstans än i ett tråkigt Edinburgh. Och kanske går drömmen i uppfyllelse? På den spelbutik där hon arbetar verkar chefen, efter ett par drinkar, inte så dum…

Slutligen finns alltså pappan Vic, en toffelhjälte utan like. Han söker desperat kontakt med sina barn, men de ser honom mest som en guldkalv man kan mjölka på pengar:

"'Da-ad?'
'Uh huh.'
'You couldnae give me three pounds for my computer magazine, could you?'
'I got you it the other day.'
'Nah, there's hundreds of them now. [...]'
With an offended 'Get a grip, Dad', he's gone. We were together for 12 minutes though. It's a start. And it only cost me three pounds."

Vic försöker samla ihop resterna av familjen, precis som han alltid har gjort. Men då han försöker vara alla till lags samtidigt misslyckas han katastrofalt med att tillfredsställa någon. Inte minst sig själv; han blundar länge för alla obehagliga problem. Ända tills det inte är möjligt att blunda längre, då fruns drickande ännu en gång verkar gå över styr. Så familjen trasas sakta sönder då mamman faller tillbaka i sitt alkoholmissbruk, och får nog av sin misslyckade familj.

I sin helhet är det en superb familjetragedi som Laura Hird har författat. I sin dysterhet är den faktiskt fantastiskt rolig att läsa, på grund av alla helt galna upptåg som man får följa. I all misär finns det en glädje och ett trots som på något sätt lyckas hålla allt det mörka tillbaka. Någonstans i tunneln finns det ljusglimtar.

Den är rappt och träffsäkert skriven, med karaktärer och en dialog som känns äkta. Och det här är kanske bokens främsta styrka – den känns verkligen övertygande. Man får följa familjen ur de olika medlemmarnas synvinkel, varje kapitel växlar huvudperson, vilket gör att man får följa ett spännande samspel mellan alla dessa starka viljor "inifrån" dem alla. Läs!!!

Similar Posts:

• Pedofili, djurplågeri och andra perversioner
• Was that the thunder that I heard?
• En oanständig uppenbarelse
• Bättre sent än aldrig?
• It's just a ride