I denna tid är Lars Lönnroths bok Det germanska spåret därför välkommen. Det är en litteraturvetenskaplig översikt i behändigt format som ska vara tillgänglig för den som saknar förkunskaper, men intresserar sig för äldre litteratur. Som sådan är den utmärkt. Undertiteln En västerländsk litteraturtradition från Tacitus till Tolkien ramar in tidsperspektiven.

Publius Cornelius Tacitus var romersk historiker aktiv åren runt 100 e.kr. Hans Germania är den första skildringen av ”germanerna”, folkslagen norröver som romarna buntade ihop på samma sätt som de gjorde med ”kelterna”. Dessa folkslag hade inte nödvändigtvis så mycket gemensamt och ofta var de i krig med varandra, men den romerska benämningen har bitit sig fast.

Inte heller hade germanerna en enda litteratur. Under antiken saknade dessa folk skriftspråk. Därför framfördes poesin muntligt, bland annat av barder. Nationalisten skulle aldrig erkänna det, men faktum är att kulturer alltid har sökt sig till varandra, blandats ihop och influerats till något nytt. Tänk bara folkvandringstiden!

Det hindrar inte att de äldsta kända dikterna på germanska språk bär viss särart, argumenterar Lars Lönnroth. De följer inte de antika romarnas eller grekernas versmått och liknar inte heller den rimmade poesi som man finner i den medeltida europeiska folk- eller kyrkodiktningen.

I stället bygger versen på att varje versrad innehåller två halvdelar med tydligt uppehåll i mitten (så kallad cesur), att varje halvdel innehåller två betonade stavelser, samt att (minst) en betonad stavelse i första halvdelen sammanbinds med en betonad stavelse i andra halvdelen genom så kallat bokstavsrim eller allitteration.

Lönnroth exemplifierar med runinskrifter och handskrifter som visserligen är många hundra år yngre än Tacitus, men som sannolikt grundar sig på uråldrig muntlig tradition.

Låter det krångligt? Sådan är inte boken. Lars Lönnroth förklarar att viktigast i de ”urgermanska” dikterna var rytmen och att det i varje versrad fanns minst två betonade stavelser som allittererade. En annan utmärkande stilfigur är de så kallade kenningarna. Havet omskrivs som valens väg, exempelvis. Guldet omnämns som Fafnes bädd, och så vidare.

Boken är kronologisk uppbyggd. Lars Lönnroth lägger det mesta krutet på att referera och analysera de gamla mästerverken: Beowulf, Nibelungenlied, Den Poetiska Eddan och Njals saga. Men även yngre verk som Richard Wagners megaopera Nibelungens ring och Frithjofs saga av Esaias Tegnér får gott om plats.

Mera kortfattat passerar Lars Lönnroth de epoker då den germanska diktningen har kapats av allehanda tokstollar. Under stormaktsgöticismen på 1600-talet gjordes gällande att Sverige var Atlantis. 200 år senare blåstes likartade luftslott upp igen inom ramen för det nationalromantiska projektet. En slags kulmen nåddes med det Tredje riket som också gjorde anspråk på litteraturskatten. Ragnarök och ridå!

Tack och lov räddade J.R.R. Tolkien det germanska spåret i litteraturhistorien från dessa vanärande perioder. Det menar i alla fall Lars Lönnroth. Genom bestsellern Ringens brödraskap förde Tolkien ut myterna till nya generationer. Och i hans berättelser går dvärgar, alver, människor och hobbitar ihop över rasgränserna för att bekämpa den mörka kraften.

I Tolkiens Midgård kan man utan svårighet uppfatta den onde Sauron som ett annat namn för Hitler, trots att Tolkien själv energiskt avvisade alla politiska tolkningar av sitt verk. Därmed kunde de nedvärderade myterna återanvändas och få nytt liv, också bland nazisternas motståndare. Germanspåret blev återigen framkomligt.

Similar Posts:

• Nordisk urtext i ny skrud
• Ny Tolkien släpps på tisdag
• Små spoilers driver handlingen
• Stormakt på pumpen
• Hemma hos Jultomten

Lönnroth strävar efter att göra denna samling kväden och hjältesagor mer tillgänglig för en nutida läsare, utan att för den sakens skull tappa i poetisk kraft. Jämför man Lönnroths översättning av visdomsdikten ”Havamal” med Björn Collinders från 1957 ser man förtjänsterna tydligt. Först ett exempel på den sistnämndes ”Havamal”-strof nummer 11:

Bättre börda bär man ej på vägen
än mycket mannavett;
aldrig bär man värre vägkost med sig
än alltför mycket öl.

Därefter samma strof i Lönnroths tappning:

Bättre börda
bär ingen man
än mycket människovett.
Värre färdkost
på vägen har ingen
än den som druckit för mycket.

Som synes har Lars Lönnroth både moderniserat ordbruket och rätat ut meningsföljder. Men han har nogsamt behållit versmåtten, där allitterationerna är särskilt betydelsefulla. Alla delar av Eddan har utrustats med förord. Det är texter som belyser ursprung och sätter in materialet i sitt sammanhang. De informativa noterna ligger i de breda marginalerna på varje sida, vilket underlättar läsningen ytterligare.

Den poetiska Eddan är ofta berättelsen om kamp på liv och död. Bland Asagudarna liksom i människohjältarnas krets åtnjuter den råa styrkan hög status. Gudarna slår ihjäl sina fiender, jättarna, ibland endast med bevekelsegrunden att stjäla rusdrycker. I hjältesagorna är det knappast någon som dör en naturlig död. Kvinnorna får rätta sig under våldet. Som i kvädet om Skirnes resa. I det ger fruktbarhetsguden Frej sin dräng Skirne uppdraget att övertyga Gerd att bli hans maka. Gerd har i och för sig inledningsvis föreställningen att hon kan säga nej, att hennes egna vilja räknas:

Tvång vill jag aldrig
någonsin tåla
ifrån kåta karlar.

och

Aldrig så länge
vi lever båda
vill jag bygga och bo med Frej.

Men Gerd blir tvingad. När erbjudna guldäpplen och en magisk ring avvisats hotar Skirne att halshugga Gerd och dessutom döda hennes far. Slutligen utsätter han henne för runmagi och slutför på så vis sin husbondes uppdrag. Asagudarna drabbar även samman inbördes. Förklädd till färjkarl utmanar Oden sin egen son Tor i en så kallad manjämning, en ordduell av smädelser. Tor kallar sin förklädde far för ”slembög” och hotar slå ihjäl honom med bara händerna, om han bara kunde nå över sundet som skiljer dem åt. Eddan glorifierar våld, innehåller förakt för den svagare samt hat mot ”den andre”.

Så varför ska vi läsa sådant i en tid då mycket nog ändå pekar i en mer auktoritär, antiliberal riktning? Vad har Eddan att ge oss i ett skede då människor under eget namn i sociala medier kan mana till bränning av flyktingförläggningar, i en tid då en man som Donald Trump blir vald till president i USA? Svaret är att Eddan rymmer så mycket mera. Här finns en poetisk berättelse om jordens tillblivelse. Här finns en uppsättning regler för hur människan bäst lever sitt liv och därutöver en mängd märkliga äventyr med gudar, alver, valkyrior, jättar och andra väsen. Även Eddans kvinnobild är mer sammansatt än jag hittills beskrivit. I exempelvis Völundskvädet skildras valkyrkior, kvinnliga krigare, som sannerligen är subjekt i sin egen tillvaro.

Från söder flög jungfrur
Mörkskogen igenom,
allvisa unga
för att fresta ödet.

Vi har att göra med ett litterärt verk som inspirerat såväl Richard Wagner som JRR Tolkien och Stan Lee (Marvel Comics). Men samtidigt som vidareutvecklingarna är många och populära, står Den poetiska Eddan stadigt på egen grund. Nationalistiska och fascistiska krafter har i olika tider sökt kapa åt sig den fornnordiska skatten av myter och kväden. Men Lars Lönnroth ger flera exempel på att Eddan inte har tillkommit i något nordiskt vakuum. Till exempel är delar av ”Havamal” inspirerad av medeltidslatinsk visdomsdiktning. ”Völuspa”, dikten om världens tillkomst och undergång, har i sin nedtecknade form både inslag från hednisk och kristen tid vilket innebär att bibliska influenser inte kan uteslutas. Eddans nedtecknare levde, liksom vi, i en multikulturell värld. Verkets visdom pekar på att vi människor hör ihop. Så kan Eddan också läsas.

Var aldrig den
vännen som först
bryter vänskapens band.
Sorg äter hjärtat
om du saknar en vän
att öppna dig helt inför.

Similar Posts:

• Spåret bort från nationalism och stängda gränser
• Mättad mytvärld där bilderna är behållningen
• Mytologi på allvar
• Myter och människor
• Små spoilers driver handlingen