Det kan man nog lugnt säga.

Gerard driver idag en av världens mest exklusiva konsthallar, Jarla Partilager, där en enskild utställning kan kosta upp till 50 miljoner. Problemet är bara att ingen känner till den.

Gerard föddes i en diplomatfamilj där föräldrarna mestadels vistades utomlands och lille Gerard fick därför tillbringa uppväxten hos farföräldrarna på deras lantegendom nere i Skåne. Där fick han en gammaldags uppfostran av farfadern som var konservativ riksdagsman och landskapsmålare; han gillade att skjuta harar från fönstret och gasa mullvadar med bilavgaser. Hela hans liv kretsade kring årstiderna: ”Nu håller höstskörden på att vattna bort” kunde han plötsligt utbrista under en måltid. Farmodern ägnade sina dagar åt att lyssna på opera och levde i den smått märkliga villfarelsen att männen i den De Geerska släkten inte genomgick någon pubertet. Gerards kusin, konstnären Carl Johan De Geer, som också var diplomatbarn har i filmen Med kameran som tröst del 2 skildrat den med kusinen gemensamma uppväxten. Där förvandlas adelskapet till en sorts genetisk varulvsåkomma som endast kan botas med en blomma som växer på vulkanen Vesuvius sluttningar. Till skillnad från Carl Johan har Gerard dock aldrig uttalat sig om sin uppväxt.

Gerard utbildade sig till civilekonom och började sin karriär på en investmentbank i London. Där blev han snabbt känd som hårdhänt, mystisk och skicklig. Folk började intressera sig för den unga och hänsynslösa adelsmannen. Detta ledde till en raketkarriär i Ryssland, först som rådgivare åt privatiseringsministeriet och sedan som investmentbankir under den ökända vouchertiden då över 100 000 ryska företag privatiserades. Gerard har beskrivit det som den ”ryska revolutionen baklänges” och själv blev han snuskigt rik under denna tid. Efter det drog han sig tillbaka och började ägna sig åt det han idag är känd, eller rättare sagt okänd för: sin konstsamling.

Många anser att han är den enda samlaren av verkligt internationell klass i Sverige, och otvivelaktigt har han en enorm makt. Ett exempel är islänningen Olafur Eliasson vars verk ökat med 1000 % i värde sedan De Geer börjat samla på honom. Eliasson finns numera representerad på Tate Modern och Guggenheim, han har fått Mirópriset och visat sin konst i Louis Vuittons skyltfönster. Nyligen fick han i uppdrag att bygga fyra vattenfall från Brooklyn Bridge i New York mot en faktura på 96 miljoner kronor och förmodligen kommer de, liksom all hans konst, automatiskt att få bra recensioner. Det handlar alltså inte bara om pengar utan om ett intrikat samspel mellan kapital och kvalitet, finansiär och kritiker. Nyligen anordnade De Geer en hemlig utställning på Jarla Partilager med enbart Eliasson. På gästlistan stod namn som Ingela Lind, Lars O Ericson och Milou Allerholm; konstkritiker inbjudna mot löftet om att inte skriva något om utställningen. ”Hemlighetsfullt” och ”mystiskt” är bara förnamnet.

För vad tjänar egentligen De Geer på detta hemlighetsmakeri? Att starta en konsthall av internationell toppklass och sedan i princip förneka att den finns måste väl sägas vara hemlighetsfullt till det löjligas gräns. För till skillnad från finansmannen Robert Weil, också känd konstsamlare, handlar det inte om en speciell aura att ta med i styrelserummet. De Geers intresse är av mera ”privat” karaktär. Så frågan kvarstår: vad vinner De Geer på sitt hemlighetsmakeri? Ingen vet.

Det går dock inte att låta bli att spekulera. David Neuman, intendent på Magasin 3, har sedan lång tid känt till och uppskattat De Geers konstsamling. Han tror att det handlar om ett ”förlängt boenderum” och att De Geer med det vill skapa en egen relation till allmänheten. Eller rättare sagt till dem som känner till att han finns. Att detta handlar om en liten elit låter dock Neuman bli att påpeka.

Det är inte ovanligt att personer med stora finansiella resurser intresserar sig för konst. Det uppstår en polarisering i ens liv när man håller på med finanser och man vill kommunicera på ett annat sätt. Och detta resulterar i att man blir betagen, nästan possessed. Men så väl känner jag inte Gerard att jag vet.

Litteraturprofessorn Lars Furuland har många gånger påpekat att litteraturvetenskapen har ett skelett i garderoben: den glömmer att vi påverkas av vad andra tycker. I Mattias Aagårdhs reportage om Gerard De Geer blir vi påminda om att detta även gäller bildkonsten för vad är exemplet Eliasson om inte en perfekt illustration av detta. Där får vi följa hur smutsiga pengar på ryska marknaden förvandlas till fin skandinavisk samtidskonst och hur detta sker på bekostnad av smaken. Samtidigt är det en berättelse om en man som framstår som lika mystisk och hemlighetsfull före såväl som efter att man har läst reportaget.

Similar Posts:

• Svenska Afrikakompaniet och De Geer
• På spaning efter ett adligt förflutet
• Tecknare, fotograferade och tecknade
• Dagboksbesvikelse
• Tunnelbanor, förortstorg och klasskamp

Arbetarklassens bästa partytricks är en personlig betraktelse över några av den ganska diffusa genrens centrala teman och giganter – ”Ivar Lo was here” heter betecknande nog den första av essäerna – men innehåller lika mycket ett ifrågasättande. Utan att direkt sysselsätta sig med några akademiska definitioner ställer Samuelsson frågor kring arbetarlitteraturens vara och icke vara, inte minst i nutiden.

Och just till detta fungerar den nästan oformliga essästilen så bra. Språket är kanske inte fullt så okonventionellt lajbans som titeln gör gällande och en och annan upprepning hade tjänat på att plockas bort, men i övrigt är öppenheten imponerande och givande.

Samuelsson blandar friskt Jan Fridegård och Stig Dagerman med Liza Marklund, Majgull Axelsson och Fucking Åmål. Inte sällan är det ett mycket fruktbart konfliktperspektiv som leder skildringarna framåt. Det handlar om motsättningen mellan att vara arbetarklass och skriva där man står och att göra en klassresa som författare, att vilja höra till något helt annat. Mellan den iakttagande outsidern och kollektivet, arbetarna och arbetarrörelsen. Mellan konstruktiva hjältar och fördummad massa. Av historien lär vi oss att en enhetlig skola alltid till viss del är en efterkonstruktion.

De flesta förknippar förmodligen begreppet arbetarlitteratur med en svunnen tid, med statare och skitiga fabriksgubbar. Och med en viss typ av författare som satte detta samhälle under lupp. Idag lever vi, menar Samuelsson, i myten om det klasslösa samhället, där alla är medelklass – eller åtminstone vill inbilla sig att de är medelklass. Och arbetarlitteraturen har hopplöst konserverats. Det betyder, skriver Samuelsson, ”att arbetarlitteraturens nu och framtid inte diskuteras med någon större skärpa och nyfikenhet, alltmedan dess legendariska historia vårdas av alla intill minsta vägglus, eftersom till och med vägglössen blivit akademiska och litteraturhistoriska”.

Att arbetarlitteraturen skulle vara ett avslutat kapitel tror Tony Samuelsson som synes inte ett spår på. Visst har den fått sina törnar, av 1970-talets dogmatiska definitioner, av motreaktionens individualism och marknadsliberalism. Men arbetarlitteraturen är lika levande som klassamhället i sig – och lika föränderligt. Vi känner kanske inte igen den på vägglössen, men på erfarenheten av underläge, på revanschlustan och på nödvändigheten i att sätta ord på människors verklighet. Den samhällstillvända litteraturen kommer att fylla en funktion lika länge som det perfekta samhället lyser med sin frånvaro. Och uppriktigt sagt, när har människor lyckats formulera (och komma överens om) hur det perfekta samhället egentligen ser ut?

Similar Posts:

• Efterlängtad tegelsten som håller vad den lovar – med bravur
• Tyst i klassen?
• Klasskamp/klasskramp
• Ömsint och dramatiskt, om människor i Fagersjö och Farsta
• Problem med sanningen

De flesta nutida läsare associerar förmodligen begreppet arbetarlitteratur till 1930- och 40-talens stora, till Moa Martinson och Ivar Lo-Johansson, kanske Jan Fridegård eller Vilhelm Moberg. I den meningen hör arbetarlitteraturen till vår mest levande och uppskattade, även om litteraturvetenskapen kanske inte ännu gett den all den uppmärksamhet den förtjänar. Det håller på att förändras. Med facit i hand kommer arbetarlitteraturen att framstå som en av 1900-talets allra viktigaste tendenser, socialt och politiskt likväl som litterärt.

Vad som gör arbetarförfattarna problematiska är förstås att skildrandet av den egna klassen också kräver att man ställer sig utanför den. Utanförskapet är ett viktigt tema i slående många verk och för många innebar också framgångarna som författare en klassresa. Bildningsidealet, som kommit att spela stor roll inom arbetarrörelsen, har även varit ifrågasatt. Borde man inte i första hand eftersträva förbättrade materiella villkor, och låta själslig förkovran vänta? Som grinande appendix i nutiden, när luften sedan decennier gått ur folkbildningsprojektet – kanske har man ansett utökningen av högskolorna och studiemedlen som mer än nog? – visar undersökningar att nästan varannan LO-ansluten man aldrig läser böcker.

Men för den som vill läsa finns här fantastiska mängder tips. Naturligtvis blir det inga ingående genomgångar av författarskapen, men i gengäld sätts de in i välbehövliga sammanhang både historiskt – från sent 1800-tal till nutida arbetarförfattare – och vad gäller litterära influenser, politiska grupperingar och sociala villkor. Inte minst lyckas Furuland (för det är Lars Furuland som står för merparten av boken, den som fokusar författarskap och litterära strömningar) bra med att både lyfta fram viktiga kvinnliga författare och deras problematiska roll inom såväl arbetarklassen och -rörelsen som författaryrket.

Vad han dessutom åstadkommer är en skildring öppen också för författare som bara delvis, med vissa av sina verk, ingått i den proletära traditionen, och för viktiga influenser, inte minst under den första tiden kring sekelskiftet, när agiterande kamplyrik för stunden utvecklades till estetiskt och innehållsligt seglivade och demokratiskt viktiga berättelser. Bland annat är det för en generation för vilken Strindberg är den självklara litterära auktoriteten – att se upp till eller göra uppror emot – spännande att se vilket inflytande han hade på arbetarlitteraturens läsare och författare som det sena 1800-talet radikala bildstormare.

Vad som inte minst diskuterats i recensioner av boken är vilket utrymme som getts åt enskilda författare. Förtjänar Stig Sjödin verkligen ett eget kapitel? Är det rätt och riktigt att Moa Martinson faktiskt får ett eget, medan maken Harry klumpas samman i ett om ”5 unga”? Sådär kan man förstås hålla på. Varje litteraturhistoriker som ger sig in på stora övergripande projekt kommer att göra sina prioriteringar. Att ifrågasätta dem är naturligtvis alltid nyttigt, men blir löjligt om man inte med detta också slår ut huvudet att några rätta svar skulle finnas.

Slutligen behandlar Johan Svedjedals bidrag arbetarförlagen. På en ganska sluten bokmarknad fungerade arbetarlitteraturen nämligen i mycket som ett separat kretslopp med egna förlag och egen distribution, ofta genom arbetsplatsombud. Det är verkligt fascinerande läsning om en imponerande rörelse och visar även den på hur mycket litteratursociologin har att tillföra litteraturvetenskapen. Jag hoppas den här boken görs obligatorisk på varenda litteraturkurs. Bums.

Similar Posts:

• ”Dagens Moa och morgondagens Ivar”
• Tyst i klassen?
• Biografi om en bokälskare
• Klasskamp/klasskramp
• När Moa träffade Harry