Caitlin Moran skämtar om hur vräker sig ner i fåtöljen likt Lady Gaga, när publiken får möjlighet att fotografera. Att Lady Gaga är någon som Caitlin Moran beundrar är svårt att missa. Dels är det som sagt hennes musik som spelas under kvällen och Lady Gaga är ett återkommande namn i Caitlins bok Konsten att vara kvinna och ett återkommande namn under samtalet.

(c) foto: Chris Floyd

Caitlin Moran säger att hon beundrar och avgudar Madonna (enligt henne bör alla kvinnor tacka Madonna för att vi idag kan ha de kläder vi har och för alla sköna onanistunder vi har haft). Men än mer än hon beundrar Madonna beundrar Caitlin Moran Lady Gaga. Det för att hon är en förebild för kvinnor, skapar en fristad för sina (kvinnliga) fans där de kan uttrycka sig fritt. Framför allt är hon en förebild för att hon inte är ute efter att behaga män. Caitlin Moran säger själv att hon tvivlar på att det finns en enda man som har runkat till en bild av Lady Gaga.

Att Caitlin Moran är frispråkig går knappast att undvika. Det här är inget för den pryda och humorbefriade. Skämten haglar och till skillnad från i boken där det blir lite irriterande att allt ska ha en rolig poäng blir det aldrig tråkigt under samtalet. Men lika ofta som publiken skrattar för att hon säger något roligt applåderar de för att hon säger något smart.

Jag kallar Konsten att vara kvinna ”En motorväg av tankar” och liknar samtalet vid en kapplöpning av tankar. Det går snabbt och det tar aldrig slut och båda är lika yviga.

Egentligen är det självklarheter det hon säger. De främsta tips hon ger till kvinnor när Jan Gradvall frågar är att vi ska sluta se oss själva som en lista av problem och bara göra det vi vill, samt att vi ska vara snälla mot oss själva till våra inre röster (men endast om den inre rösten inte låter som våra tjatande mammor). Samtalet och boken är fulla av självklarheter för någon som har vuxit upp i en feministisk tradition eller läst sig till den. Men så är boken inte skriven för de kvinnorna. Boken är skriven för kvinnor som Caitlin Morans lillasyster (en av dem, hon har sju syskon) som aldrig har läst en bok eller ens sett en hel film. De kvinnor som bara läser skvallertidningar. Även de ska få veta vad feminism verkligen är, att den angår även dem.

Jag tillhör de som har läst mig till en feministisk livssyn, ändå känner jag mig frälst på nytt efter att ha lyssnat på Caitlin Moran. Hon är makalös! Imorgon är det jag som går till biblioteket (en institution som Caitlin Moran hyllar) och lånar en bok av Germaine Greer (den feminist som Caitlin Moran läste som ung).

Jan Gradvall undrar om hon inte har några råd till männen, han skulle vilja läsa boken ”Konsten att vara man”. Caitlin Moran har inget svar åt honom utan ber honom skriva boken själv om det är något han undrar över. Jag har dock ett råd till alla män. Läs Konsten att vara kvinna!

För de som missade samtalet igår finns det inspelat och går att lyssna på via soundcloud. Gör det, det blir en dryg timme av pur visdom. Då får ni höra diskussioner om Game of Thrones och 50 shades of Grey, porrindustrin och Caitlin Morans bakfylla. Ni får höra hur hur Kathryn Moran blev Caitlin Moran, skrev en bok vid 15 års ålder och fick en egen kolumn i The Times vid 18 års ålder. Och ni får höra varför Twitter är så bra, i synnerhet för kvinnor.

Och oavsett vilken övertygelse ni hade innan kommer ni inse att även ni är feminister.

Similar Posts:

• En motorväg genom feminism, populärkultur och arbetarklass
• Maries bokmässa 2013
• Vecka 35 på Dagensbok: Välkommen kära höst!
• Fyndig hyllning till tjejfans
• Stallet – en kvinnofälla?

Allt det där är bara att skrapa på ytan, enligt Codrescu. Nä, 1900-talet tog sin början i ett schackparti i Zürich 1916 medan första världskriget rasade runtomkring. I ena hörnet: Vladimir Lenin, fadern till den moderna, implementerade kommunismen, med huvudet fullt av marxistisk dialektik och produktionsmedel, den som alla andra statsbärande ideologier, hur olika de än må vara, har varit tvungna att definiera sig gentemot tills även den liberalaste libertarian är en marxist. I det andra: Tristan Tzara, exilrumän, exiljude, skapare av dadaismen, en kulturriktning som skulle ge upphov till allt från Marcel Duchamp till Lady Gaga men som i sin renaste form försökte plocka bort själva meningen med mening, avfärda allt vad logik hette och visa upp språket som det är: ett sammelsurium av meningslösa stavelser som vi valt att hänga upp vår värld på. Alltså: det medvetet allvarligt uppbyggande, inbyggande, utbyggande och analyserande mot det absurt sönderplockande, satiriserande och Ceci n’est pas une pipe, krossa bokstävlarna…

…Vi börjar om. OK, om vi ska vara petnoga kanske det ska påpekas att det där schackpartiet faktiskt aldrig ägde rum i verkligheten, hur man nu definierar den i en dadaistisk värld. Men det pågår fortfarande och i vårt postmänskliga liv behöver vi veta det, menar Codrescu. Det är livsfarligt att ge sig ut i den där informationsöverlastade världen i tron att allt där är simpel dialektik. Vi behöver verktyg att hantera kaos i stället för att avskaffa det. Vi behöver dada.

För framtida människor som hamnar i de oundvikliga krisernas grepp, har Dada alltid ett svar: man skapar tid genom agitation och självdistans, och genom att skapa absurditet.

Det är en kort bok, men svår att få rätsida på. Var börjar man? Tja, varför inte med det där ordet: postmänsklig. Inte icke-mänsklig, post-. Det vi blivit i en värld där vårt liv i allt högre grad består av information, där det vi definierar som Jag inte längre bara är det som ryms innanför vårt skinn. Det är inte science fiction, det är vår verklighet sedan decennier (minst), och det är någonting som Codrescu knappt hinner snudda vid – för det krävs minst en bok till, förslagsvis Katherine Hayles How We Became Posthuman. Läs den också.

Eller så börjar vi här: En bok om dada kan väl per definition inte vara dada eftersom den då inte skulle säga något om dada. Tzara och Lenin spelar schack är alltså löst organiserad som ett uppslagsverk, ordnat i den mest slumpmässiga, meningslösa och oordnade av ordningar – den alfabetiska. Han går igenom koncept, nyckelpersoner, tankehistoria från medeltida karnevaler och kabbalistiska bönekvarnar som gav upphov till både Lenin och Tzara och vart dadaismen tog vägen därifrån, hur snabbt den upplöstes och formaliserades i surrealism och popkonst och modernism. Dada är ju i sig absurt; den kräver att man omformar hela sitt liv, men det är inte möjligt att leva så. Han snuddar vid hur många moderna historier syftar till att gömma undan världens absurditet och kaos, övertyga oss om att allt hänger ihop, att allt passar till ett enkelt manus som får både Hegel, Disney och Murdoch att nicka belåtet. Men samtidigt har vi ju, även om företag blivit mäktigare än stater på att försöka bringa ordning på nätet, byggt upp ett separat samhälle som i första hand går ut på att skicka runt porr, felstavade katter och kontextbefriade 140-teckensbitar av…

Dada är emot kommunikation. Ord är delar av den substans ur vilken Dada skapar världar, inte i syfte att kommunicera utan för att icke-kommunicera, att störa, att skapa tid där kommunikationen avbröts.

…ursäkta, jag fick en Wordfeudutmaning. AG, tre poäng. Modern dada. Var var jag?

Visstja. Jag är fortfarande inte helt klar över vad det här är. Det kan läsas som en verklighetsbaserad roman i Pynchons anda, som en introduktion till en konstriktning, som en idéhistoria, som en verktygslåda för att överleva i det tjugoförsta århundradet, som ett intellektuellt antivirus… Och grejen är att den fungerar som alla, men den fungerar inte perfekt som något av det. Och det kanske den inte ska. Den argumenterar ju mot själva förenklandet, mot det praktiska, mot instoppandet i tydliga fack (förutom då facket dada, som är en självmotsägelse – ett manifest som ropade på avskaffandet av manifest). Den sätter myror i huvudet på mig. Jag stryker under, jag grälar med den, jag vrider och vänder… Jag vill inte tycka, och jag tror inte Codrescu vill det heller, att man ska överge det rationella logiska helt. Men man behöver behärska ett motvapen till alla de där strukturerna också, en springare som kan ta ett steg bak och två åt sidan.

Lenin och Tzara spelar schack är antingen en jävligt viktig bok eller smått nonsensaktig. Läs den och fundera över det. Ditt drag.

Similar Posts:

• Arkivet är en dödsmask
• Vecka 33 på dagensbok.com – En föraning av höst
• Busigt och anarkistiskt
• Sex And Drugs And Cubism
• Möten med levande rysk kulturhistoria