En dag i augusti försvann en man. På en helg hade han gett sig av med tåget till kusten; resan dit tar en halv dag. Man hörde aldrig mer av honom. Polisanmälan och efterlysning i tidningar gav inget resultat.

Så börjar Kobo Abes Kvinnan i sanden från 1962 som nu har återutgivits på svenska i översättning av Irmelin Fritzell och Keicko Kockum som en del av Norstedts klassikerserie.

Som sagt, en man försvinner. Hans namn är Niki Jumpei och han samlar på insekter. Han kommer till en märklig by vars samtliga hus är belägna i djupa gropar på en sandstrand. Han erbjuds nattkvarter hos en ensamstående kvinna. Morgonen därpå finner han att stegen upp ur gropen är borttagen.

Mannen försöker på olika sätt att ta sig upp men hindras av byborna som har satt i system att fånga in besökare och sätta dem i arbete med att hålla husen fria från sand.

Det är ett hårt jobb och mannen tar sig motvilligt an sina nya uppgifter. Kvinnan vars hus han är fast i är på sitt sätt också en fånge under omständigheterna. Mellan dem växer ett förhållande fram, präglat av ilska och svek, men stundtals också av något som åtminstone är inledningen till en trevande ömhet.

Frestelsen är förstås stor att läsa berättelsen metaforiskt med sandgropen som en bild av livet. Vi sprattlar och försöker se vad som finns ovanför kanten, vi älskar och slåss, men merparten av tiden fyller vi med trist och repetitivt arbete.

Inger Edelfeldt skriver i sitt suggestiva förord: ”Sanden säger: ingen tolkning. Läs bara vidare.” Vidare: ”Tvåhundra sidor om livet i den skoningslösa gropen – närhet, flyktförsök, vissa minnen. Allt skrivet på ett sätt som gör att det kommer mycket, mycket nära men ändå glider undan som i en dröm.”

Visst är det så. Men kanske är vi ändå dömda att tolka. Särskilt det som ter sig som en dröm. Allas våra liv dansar ju ständigt på randen av en katastrof. Spelar ingen roll om vi oroar oss mest för en meteorit eller en tumör, hotet finns ju där ständigt. När som helst kan sanden rasa över oss fastän vi föredrar att låtsas om ingenting.

Mannens tidigare liv ter sig ganska trist. Vi får veta en del om hans arbete som skollärare och om hans äktenskap. Det mesta förefaller trivialt. Det framgår klart att han trivs med ett vetenskapligt förhållningssätt till världen: han katalogiserar sina insekter noga och räknar med matematisk precision ut möjliga flyktplaner.

Mot honom står kvinnan. Hennes man och barn har drunknat i sanden. Påstår hon i alla fall även om inga spår därav står att finna. Mannens jakt efter att återfinna sin frihet verkar hon inte alls förstå sig på.

Som om det vore en löjlig tanke: hur skulle man kunna vara fri i detta universum? Det spelar väl ingen roll om man sitter i en sandgrop eller på den kejserliga tronen. Men visst vore det trevligt att äga en radio, så långt kan hon sträcka sig.

Trots sin karaktär av kammarspel har berättelsen stundtals drag av spänningsroman. Vi frågar oss: hur ska det gå? Ska mannen lyckas överlista byborna? Ska han ta sig upp ur gropen? Hur det blir med den saken ska inte avslöjas här.

Språket är enkelt men effektivt, sprider sig som sand över boksidorna. Och det är väl det som är bokens största förtjänst, att med hjälp av detta språk lyckas Abe måla upp en precis miniatyrvärld som säger något allmänt om världen i stort.

Solen stod nu mitt över gropen och skållheta dunster steg upp från den glödande sanden. Sandberget tornade upp sig allt högre, det var som om dess sfinxlika blick ville lära hans muskler och leder meningslösheten i allt motstånd. Hettan genomborrade hans hud. Temperaturen började stiga.
Då började han skrika som en sinnesrubbad.

Oavsett risken att bli galen så kan man ändå ha sämre sällskap än Kvinnan i sanden, vilken sandgrop man nu än befinner sig i.

Similar Posts:

• Utanförskapets båda ansikten
• Det intressanta med att gå vilse i en japansk kartong
• Som en odöd chokladask
• I always wanted you to go into space
• I am human and I need to be loved…

Jag var i Japan för första gången i höstas, när min bror gifte sig. Men jag har också varit där många gånger, i Haruki Murakamis, Kenzaburo Oes, Kobo Abes och Miri Yus Japan. Jag har tassat runt i de nästan magiska skogarna på Oes hemö Shikoku. Jag har smugit bakom skärmar vid det kejserliga hovet med Murasaki Shikibus Berättelsen om Genji, världens kanske första roman. Jag har flytt från atombombens Hiroshima i hälarna på Masuji Ibuse och Keiji Nakazawa.

Dit kommer man inte med en enkel flygbiljett – och skulle inte vilja heller. Ändå kan man vara där. Det är därför boken är världens viktigaste uppfinning. Hjulet kan förflytta dig i ett enda plan. Med böcker kan du resa i alla dimensioner. Plats. Tid. De oändliga världar som bara funnits i någon annans fantasi.

Jag skulle inte vilja ta tillbaka Japan-resan. Inte den fullkomligt bisarra upplevelsen att färdas mot pyramiderna i en turistbuss med fler säkerhetsvakter än turister heller, eller de klart bisarra dagsturerna till det nyöppnade Albanien eller till gränsen mellan turkiska och grekcypriotiska Cypern. De flesta fysiska resor jag gjort står sig ändå ganska slätt mot dem jag gjort bara i böcker.

För sola och bada i all ära – då kommer man ju faktiskt ganska långt hemma i Motala. Och hur mycket mer exotisk är den genomsnittliga charterorten? Barerna heter Systembolaget, kyparna pratar svenska, även om man själv envisas med knackig engelska när man nu är i utlandet, och nej, det finns inget svensk kaffe på hotellet.

Vad är det när du med enbart lånekortet som pass kan spendera förmiddagen i Kanada, eftermiddagen i Kina, och varför inte avsluta kvällen i Mordor eller Mumindalen? Inga vaccinationer krävs. Inga säkerhetskontroller. Ingen vulkanaska kommer i vägen. Det är både mycket billigare och mycket mer miljövänligt. Svenskt kaffe finns det också. Möjligheterna är oändliga.

Framför allt kan man komma människor och länder mycket närmare än man gör på en kort turistresa. Ta bara som exempel den nigerianske författaren Chinua Achebe, som avled härom veckan – en man som på sitt sätt personifierade världens historia och litteraturhistoria.

”Sakura” heter det, förresten. Körsbärsblommen. När våren har kommit, en japansk fest. Någon gång vill jag vara där då. Men jag har också redan varit där många gånger.

Similar Posts:

• Som en odöd chokladask
• Hur säger man ”Mu, vad kul” på japanska?
• På plats men ändå på distans i katastrofens Japan
• Tusenårig flirt som fortfarande roar
• Japansk läsning

Svägerskans Sverige-guide tar upp tre internationellt kända svenska författare – Astrid Lindgren, August Strindberg och Selma Lagerlöf. Själv är hon dock mest nyfiken på världsänden som ligger bakom Mumin-böckerna. De är ofantligt populära i Japan och den animerade serien som ofta visas på svensk barnteve dubbad på finlandssvenska är i själva verket bara en i raden av japanska tolkningar.

Att svenskar över lag är oproportionerligt förtjusta i Japan går nog inte heller att ta miste på. De ofta utmärkta översättningarna av stora författare som Kenzaburo Oe, Kobo Abe eller Haruki Murakami går henne möjligen förbi, men jag kan entusiastiskt visa upp även såväl SF-bokhandelns katalog, som består till åtminstone hälften av japansk manga och anime, som en artikel i Språktidningen om ”kawaii” (japanska för ”söt”), som numera anses vara ett etablerat begrepp också på svenska. Och fastän hon är mäkta förtjust vid anblicken av den första sushirestaurangen vi passerar inbillar jag mig att hon börjar se lite fundersam ut kring den femte.

Lillebror tar framför allt tillfället i akt att inhandla svenska böcker. Jag visar stolt upp antikvariatsfyndet Tuff och Tuss på äventyr av Gösta Knutsson, i en underbar liten utgåva från Bonniers barnbibliotek 1953. Den läste vi högt när vi var små och skrattade oss fördärvade åt Knutssons finurliga ordvändningar i allmänhet och pudeln som ”balar taklänges” i synnerhet. Och nog är det något särskilt med syskon. Jag ser på min långe, ståtlige, alldeles vuxne lillebror och samtidigt ser jag den där lite knubbige, strålande, lille pojken som bara är rent och oförbehållsamt skratt, så där som bara barn kan vara.

Svägerskan presenteras Jujja och Thomas Wieslanders Mamma Mu åker bobb med Sven Nordqvists fantastiska illustrationer och när hon så småningom tröttnar på att försöka ljuda sig igenom texten fullkomligt kastar lillebror och jag oss över den. Och varför vi sedan ligger dubbelvikta på golvet av skratt åt fågelarter som ”fulfinkar” och ”mesostar” går bara inte att översätta.

Jag hade faktiskt aldrig läst Mamma Mu förut, men svägerskan verkade uppskatta min mycket omhuldade samling Pettson-böcker och för mig finns få saker som förkroppsligar det älskvärda med Sverige som Sven Nordqvists lekfulla landskapsbilder med röda små uthus, grönglada kohagar och melankoliska skogssjöar.

Stöter ni i framtiden på en liten japanska som svänger sig med märkliga svenska uttryck i stil med ”Mu vad kul”, ja, då är det alltså förmodligen mitt fel.

Similar Posts:

• Som en odöd chokladask
• Jorden runt på 80 romaner
• Japansk läsning
• ”När det inte är torka är det oftast översvämning”
• Sex av tio vill ha svensk kanon

Ungefär två tredjedelar in i Kartongmänniskan är jag helt såld. Därefter börjar jag tröttna. Det finns en gräns för hur mycket obegripligheter man orkar ta in. Efter att jag lagt ner boken är det emellertid inte den svårbegripliga handlingen som upptar tankarna, utan just formen och osäkerheten. Den första förtjusningen vinner sakta insteg igen.

Det är spännande. Det går inte att gissa vad som ska hända, kanske inte ens att förstå det. De olika fragmenten går inte att logiskt helt foga samman. Kapitel som motsäger varandra, karaktärer som flyter samman och isär och börjar ifrågasätta själva berättandet, bilder och bildtexter som tycks ha sin egen lilla agenda. Ändå känns det inte alls sökt, utan tvärtom som att författaren har något mycket viktigt att berätta som bara kan berättas just såhär. Det är bara svårt att logiskt definiera det.

Som läsare blir man utelämnad åt författaren, man är på okänd mark. Det kan vara arbetsamt, bisarrt, det är både roande och oroande på en gång. Kartongmänniskan är en berättelse på gränsen, i flera bemärkelser.

En kartongmänniska är en människa som av någon anledning valt att stå utanför samhället. En person som lever i en kartong, som går runt med den över huvudet och bär med sig sina få ägodelar i den. Kartongen är hans hem och hans mask, hans anonyma skydd för omvärlden som väljer att inte se. Han iakttar utan att iakttas.

Abes kartongmänniska skriver ner sin historia på kartongens insida, men vems historia är det egentligen? Vem är det som ser och vem är det som iakttas? Vem finns i vems ögon? Är kartongmänniskan författare eller påhitt, berättelsen biografisk fiktion eller påhittad biografi?

Abe stryker ingen läsare medhårs. Istället bygger han upp motstånd som tvingar läsaren att tänka, ifrågasätta. Vi får snubbla runt bland marginalanteckningar, drömmar, uppochnedvända rader och motsägelser. Det är skumt, det är metafiktivt, det är intressant, irriterande, och ganska underhållande. Och egentligen är det kanske inte så konstigt att en berättelse visar sig vara varken mer eller mindre än just en berättelse.

Similar Posts:

• Utanförskapets båda ansikten
• Som en odöd chokladask
• Kyligt drabbande och förebådande
• Imponerande japansk rikedom
• En revolution i hjärtat

Jag kan förstå och sympatisera med tanken bakom, önskan att kunna ge smakprov på en överväldigande och i många fall orättvist ignorerad mångfald. Men det funkar inte. Inte i praktiken, inte den här gången. Icke brännbara sopor är nog den spretigaste novellsamling jag någonsin stött på. Det blir uppenbart att enbart nationalitet inte är mycket till gemensam nämnare när så mycket annat – genre, generation, kvalitet och målgrupper – i många fall skiljer åt. Från avantgarde till spökhistorier, moderna klassiker och dagens storheter, det blir en ganska förvirrande blandning – och ändå på något sätt hållen i samma underliga ton.

Lars Vargö är en uppenbart mycket kunnig men pedantisk översättare. Och det pedantiska blir ibland en belastning på det han gör. Att översättningar från japanska historiskt sett ofta gjorts nonchalant är en av hans käpphästar (han har skrivit om det bland annat i antologin Fjärrannära), men det finns andra kvaliteter än exakthet. Faktiskt.

Men om vi bortser från en bunt noveller som inte gör några större intryck, som spökhistorier som skulle passat bättre i någon tam skräckantologi för slukaråldern, och kanske också de som bara ger ett underligt intryck, som Amy Yamadas bisarra historia om en kvinna vars läppar förvandlas till fjärilar, finns här ändå godbitar att plocka. Yumiko Kurahashi bidrar med en skoningslös novell om en ung kvinnas inblandning i det dogmatiska och självgoda kommunistpartiet medan Miri Yu, kontroversiell försvarare av marginaliserade grupper, skriver om en liten flicka som blir mobbad i skolan. Ur den äldre generationen finns Masuji Ibuse och Nobelpristagaren Kawabata representerade – även om dessa bekantskaper kanske ändå med fördel görs annorstädes.

Samlingen avslutas med den amerikanske experten på japansk litteratur, Donald Keene, som i ett urdrag ur självbiografin skriver om sina japanska vänner. Det hade så lätt kunnat bli enbart namedropping – Keene känner verkligen den japanska litteraturens giganter – men skildringen framstår som så äkta och ger en så sällsynt personlig bild av bland andra Oe, Abe och Mishima, att man fullkomligt smälter. Lustiga anekdoter kring de litterära sällskapens druckna sammankomster eller om hur Keene irriterat ignorerar den japanska tolk Abe haft med sig till New York för att senare inse att det var Yoko Ono blandas med den smärtsamma upplevelsen av Mishimas dramatiska självmord.

Jag fick bara ett brev till av honom innan han tog livet av sig. Det började: ”Jag är på väg att bli Mishima Yukio. [Jag hade för länge sedan på skämt använt kinesiska tecken som uttalades likadant som de han använde i sitt namn, men som betydde "ett spöke som ännu inte är dött".] Din läsning av mitt namn var akademiskt korrekt. Jag är säker på att du kommer att förstå de handlingar jag är på väg att utföra, så jag säger ingenting om dem. Jag har länge tänkt att jag inte vill dö som författare utan som soldat.”

Jag vet inte vad som fått Vargö att plocka med amerikanen Keenes essä bland novellerna, men det är svårt att beklaga.

Similar Posts:

• Bakom körsbärsljuvheten
• Kyligt drabbande och förebådande
• En studie i grymhet
• Jorden runt på 80 romaner
• Det obegripliga begripliggjort

Forskaren och jag-berättaren i Kobo Abes roman En annans ansikte har fått sitt ansikte vanställt bortom all igenkänning i en laboratorieolycka. Som bandagerat monster kan han inte längre fungera på sin arbetsplats eller i sitt äktenskap. Överallt möter honom medlidande, undvikande, kontaktlöshet. Han går in i den fruktansvärda, plågsamma ensamhet som kan driva en människa från sina sinnen, den iskalla förvridna ensamhet som upplevs tydligast mitt i en folkmassa.

Självklara mänskliga regler ifrågasätts plötsligt i tankarnas rundgång och utanförskapets nya relativism. ”Folk hetsar upp sig när det handlar om att upprätthålla disciplin eller vanor eller regler, men sist och slutligen är sådana företeelser deprimerande nog bara hus byggda på lösan sand, burna av ett tunt lager hud, det verkliga ansiktet.” Kan moral finnas för den som är utan identitet och utan socialt sammanhang? Och om utanförskapet är en frihet från spelregler, vilket värde har frihet när man lever i ett mänskligt vakuum?

Vi har myntat solidaritetsbegrepp som ”Alla människor är bröder”, men var finns en sådan ofantlig reservoar av imaginär kraft när främlingar räknas i enheter som hundratals miljoner? Skulle det inte vara bättre att försona sig med det faktum att andra är fiender, ge upp sådana luftiga och överdrivna förhoppningar och modigt ta sig över den rivna gränsen, där också livet ter sig logiskt. Skulle det inte vara tryggare att snabbt forska fram någon antikropp mot ensamhet?

Den antikropp mannen själv väljer att forska fram är en mask, en perfekt människoliknande mask som tillåter honom att utforska sin tillvaro som någon annan. Men liksom Mary Shelleys vetenskapsman skapar han ett monster, ett monster som har inte så lite att göra med mannens eget inre.

Anteckningsböckerna i romanen är mannens bekännelse, hans försök att förklara eller rättfärdiga sig själv, och textens ”du” är mannens hustru. Detta påträngande tilltal gör texten så mycket mera drabbande. Bildspråket är ibland förutsägbart och ofta oväntat i en välbalanserad, resonerande ton. Under den lugna ytan lurar paniken. Huvudpersonen tappar greppet, men klär in det i filosofiska resonemang, gör tillbakalutad spekulation av det som är en skärande kris. Han vet inte om han försöker hitta tillbaka eller om det han söker är hämnd.

Huvudpersonens distans är en ytlig sådan, och tillsammans med honom drabbas vi av den plötsliga insikten av hans sjukliga ensamhets egoism. Och vad gör man när allting faller sönder? Man bara plockar ihop bitarna och fortsätter på samma spår, på vilket spår som helst. Gränsen suddas ut mellan offer och förövare.

Det här är plågsamt, tänkvärt och stundtals väldigt vackert.

Similar Posts:

• Det intressanta med att gå vilse i en japansk kartong
• Som en odöd chokladask
• 1¿Que?84
• Okej
• Kyligt drabbande och förebådande