det gör inget, det gör inget

/Katarina Frostenson

Men jo, det gör. Jag tänker på Frostenson när augusti brinner. Det är torrt, men fuktigt. Luften knappt andningsbar. Medan jag skriver detta går Stockholm in i ännu en tropisk natt. Åskmorgnarna är aldrig mer än tillfälliga. När jag går ut på kvällen och sätter fötterna i gräset krasar det under mig. På dagarna ångar asfalten i innerstan. Och precis nu fylls mina flöden av bilder på svavelhimlar och nattrök. Bombdåd som hindrar barn att leva och springa i Gaza. Röda skogsbränder som aldrig tycks slockna i Västmanland.

Jag vet inte exakt vilken sorts flod jag hoppas på framöver, men jag vet att den måste komma.

**

Denna vecka börjar med att Cecilia recenserar Klara Zimmergrens självbiografi Längtan bor i mina steg, en välskriven och drabbande bok om längtan efter barn.

Alice skriver om Joanna Hellgrens Min nattbror. En fin seriebok om snart tioårige Jakob som lever i skuggan av sin döda bror och inte riktigt vet hur mycket av honom som är hans eget och hur mycket han ärvt av sin bror. Stämningsfullt och sökande.

På onsdag skriver Lina om japansktyska Yoko Tawadas bok Det nakna ögat. Lina tycker om det poetiskt tilltalande språket och sugs med i berättelsen om en vietnamesisk student som genom olika omständigheter helt enkelt hamnar än här och än där i världen. Tawadas specialitet är även att beskriva Europa och den kultur vi är vana vid, som om vi såg den för första gången. En mycket intressant upplevelse, även om Lina inte är odelat positiv.

På fredag skriver Ella om Åsa Mobergs kärnkraftsbok Ett extremt dyrt och livsfarligt sätt att värma vatten. Moberg var aktiv i kärnkraftsfrågan redan på 1970-talet och har möjligt läst att som finns att läsa om den. Det är en faktatung men också väldigt läsvärd och förstås ohyggligt viktig bok om kärnkraftens historia och problem.

På torsdag blir det lyrik. Jag skriver om David Vikgrens nya diktsamling Nåden, som är både irriterande och intressant poesi.

Och till sist skriver Marie om Annika Lantz debutroman Det elfte budet – en vass satir över vårt samhälles oförmåga att uppnå jämställdhet. Lantz skarpa kvickhet i tal fungerar alldeles utmärkt även i skrift, och hon bygger karaktärer vi alla kan känna igen (även om alla likheter med verkliga personer enligt författaren självklart är helt slumpmässiga); jämställdhetsministern som inte vill kalla sig feminist, statsministern som försöker dribbla bort alla svåra frågor, den ”slentrianfeministiska” radioprofilen och de politiska aktivisterna i det feministiska partiet KUUK (Kvinna Ut Ur Kokongen). Skratt och frustration i en mycket helig kombination.

Similar Posts:

• En diktsamling bestående av fem linjer
• Ur isbjörnars perspektiv
• En lektion i att inte fråga
• Världsfrånvänd skildring från den andra sidan
• Alltings återvinning

När jag senare läste Mia Skäringers Dyngkåt och hur helig som helst så blev det tydligt att några av karaktärerna i Roll on byggde på egna roller och egna sorger. Samma känsla får jag nu när jag läser Längtan bor i mina steg. Jag minns en sketch där en ensamstående kvinna sitter hos psykologen. En klocka tickar ödesmättat i bakgrunden och kvinnan berättar att det känns extra jobbigt att vara ensamstående så här kring jul, att det är jobbigt att komma hem till barndomshemmet ensam när syskonen kommer med sina familjer. Psykologen säger något i stil med: ”Ja, gud vad hemskt! Jag kan inte ens sätta mig in i hur jobbigt det skulle vara, själv kommer jag ju alltid till mina föräldrar hand i hand med min man som jag varit gift med sedan jag var 18!”

Den där okänsligheten återkommer ofta i Längtan bor i mina steg. Folks okänslighet när de klampar in i andra människors liv och frågar om sådant de inte har med att göra. Av nyfikenhet, av någon förfelad artighet eller kanske enbart av tanklöshet: ”Har du barn?”. När man läst den här boken förstår man att det inte är en fråga man någonsin behöver ställa. De som har barn kommer snart nog att säga något som gör att du förstår att de har barn och då kan du prata om dem. De som inget säger har troligen inga barn och du har ingen aning om varför, så låt bara bli att fråga.

Den längtan som beskrivs på Zimmergrenskt manér med lika delar dråplighet och lika delar slag i magen är tvådelad. I den första halvan av boken beskriver hon sin längtan efter någon att dela livet med. Ett förhållande som räcker längre än några månader, ett förhållande som man kan bygga något på. Hon beskriver ett roligt liv som plötsligt förändras när alla runtomkring plötsligt lever på ett annat sätt. När kärleken äntligen dyker upp visar det sig att tåget har gått för att skaffa barn. Nästa längtan och kamp tar vid. En hjärtskärande kamp där det nästan är som att två liv levs samtidigt. Ett yttre, vanligt där folks dumma frågor pareras med sneda leenden och ett annat bakom kulisserna där alla energi går åt till att försöka ytterligare en gång.

Förutom om längtan skriver Zimmergren om sin kärlek till djuren. Till de hundar som varit hennes trogna följeslagare, men också andra djur. Alla andra djur faktiskt. Vid ett tillfälle förstörs nästan en utlandssemester av att se djur plågas och Zimmergren ingriper genom att traska i väg till polisen på orten.

Similar Posts:

• Vecka 32 på dagensbok.com – Augusti brinner
• Livspusslet à la Mats Jonsson
• Ett drama som rullas upp värre och svårare än jag tror att någon kan sätta sig in i
• Privat och intetsägande
• Pappa mot sin vilja