Branden i hjärtat är den första bok av Devi som ges ut på svenska, och omfattar nio noveller från hennes hemstat Bengalen – speciellt då från de icke-hinduiska stamfolken där, de som lever längst ner i samhället, kast- stats- och i praktiken rättslösa. Indisk litteratur har varit det nya svarta i ett antal år nu, men berättelserna i En eld i hjärtat är långt från Vikas Swarups (Slumdog Millionaire) sentimentala kärleken-besegrar-allt, Desais kosmopolitiska sammanlänkningar eller Rushdies drömska fantasier (därmed inte nödvändigtvis något ont om någondera). Spontant känns den i sin attityd mer som ett stycke dissidentlitteratur från det gamla östblocket eller Afrika, med sin svartsynta satir över makthavare som använder skattepengarna till dyra projekt som hyllar bortglömda frihetskämpar från britternas dagar, medan folket de kämpade för fortfarande svälter och dör utan sjukhus och vägar; småpåvar som blir rika medan folket uppmuntras att trampa neråt. Om du till exempel läst Ngugi wa Thiong’os desillusionerade skildring av Kenya efter självständigheten, ”En blomma av blod” (och om du inte läst den, varför inte?) känner du igen dig här. Det är alltid de kastlösa, de fattiga, de outbildade, som får betala det högsta priset, därför att så har det ju alltid varit, och värst av allt går det förstås för kvinnorna som alltför ofta sitter på två olika pottor – lägst ner i det traditionella samhället, och mest sårbara i det nya.

När man föder en dotter föder man egentligen en slavinna till någon annans hus.

Devi gör allt det här utan att slå på stortrumman, utan stora samhällsanalyser, går bara ner på jordgolvsnivå och skildrar vardagens mörkare sidor på ett språk som ekar både undersökande objektiv journalistik och ödesbunden muntlig tradition. Det är inget tvivel om att hon är förbannad, men hon raljerar inte; hon låter läsaren själv dra slutsatser medan hon målar upp hur människor försöker överleva längst ner. Flickan som avrättar den tänkte våldtäktsmannen och dansar hela natten. Fiskaren som fått gå över till att fiska upp lik åt polisen, och hålla tyst om tortyrspåren på dem han drar upp. Modern, den heliga, som stoiskt diar både sina och andras barn tills hon äts upp inifrån av cancer. Paret som måste välja mellan att svälta eller låta förmannen göra vad han vill med frun. De egendomslösa som ser skyskraporna växa i det nya Kolkata och undrar vad de själva har där att hämta.

[O]m inte hon och andra som är som hon kastas ut kan den här stan, det här landet och det här livet aldrig förskönas. Eftersom de finns där är det fullt med hinder på framstegets väg. Hon inser att vissa omedelbara nödåtgärder blir nödvändiga för människor som hon. Med så många vetenskapsmän, så många planer, så mycket gas och så många kamrar – går det inte att åtgärda på något sätt?

Den kanske stora svagheten här är att urvalet trots allt är smått föråldrat. Med majoriteten av berättelserna från 70-talet är den kanske och kanske inte helt representabel som en bild av det nutida Indien. Men återigen, varför berättar vi historier? Är det bara för att ta till oss objektivt sann information, bara för att på säkert avstånd dras in i en stunds exotism, eller finns det något viktigare bakom? Att gå i någon annans trasiga eller obefintliga skor i några kilometer? Undra över hur vi får vad vi har? Kanske för några sekunder fundera över vilka fasta föreställningar vi själva har och aldrig ifrågasätter?

I den mycket läsvärda intervjun som avslutar boken sticker Devi inte under stol med att hon har sympati för dem som griper till vapen mot dem de ser som sina förtryckare, vilket kanske någon gång kan vara lite svårsmält för en som levt i en ganska trygg tillvaro. Men Devi själv griper till pennan, och kanske ligger det något i det där gamla talesättet. Svider gör det, men som det brinner.

Similar Posts:

• Sharp cuts
• Kulregn över Himalaya
• Den indiska landsbygden – specialutgåva med extramaterial!
• Nya vägar
• Hugger i sten

Hennes farfar, den gamle domaren, har aldrig velat vara som sina indiska landsmän.

Kocken har alltid levt för sin son.

Hans son, Biju, har lyckats komma till USA men inte hittat hem.

Gyan saknar ett hemland.

Kiran Desais roman The inheritance of loss handlar mycket om ursprung och tillhörighet. Räcker det med att bo på en plats för att kalla det sitt hem, eller måste man också leva på samma villkor som majoriteten av invånarna på platsen gör? Sai och hennes farfar är överklass i Indiens Himalayatrakter. De är stöpta av de brittiska kolonisatörerna och försöker leva så engelskt som möjligt. Deras verklighet är långt ifrån den som deras egen kock och Sais skollärare Gyan lever i.

Det är 1980-tal och den här säsongen är det inte bara monsunen som mullrar bakom berget Kanchenjunga, även ett inbördeskrig är i antågande. På andra sidan Atlanten kämpar flyktingen Biju med att hålla hoppet uppe om att han en dag ska få leva som vilken medelamerikan som helst.

Kiran Desai färgsätter sina karaktärer och deras miljöer med hjälp av ett levande och roligt språk. När monsunen kommer bullrande skriver hon: ”an anxious sound came from the banana trees as they began to flap their great ears for they were always the first to sound the alarm”. Hon byter tempus, hon skriver långa meningar, följda av meningar bestående av bara ett ord. Hon skriver om Bijus illegala kompis som börjar jobba på Banana republic ”vars namn bar hela det koloniala arvet i sig”. De politiska anspelningarna är många, och det märks att vi har att göra med en författare som har en tydlig politisk kompass.

Men politik, vad är det om inte summan av allt annat? Våra politiska uppfattningar styrs av vilka vi är och vad vi har varit med om. Fattig eller rik, vit eller färgad, man eller kvinna, älskad eller oälskad och så vidare. Och allt detta vill Kiran Desai ha med, hon förklarar sina karaktärer in i minsta molekyl. Domaren är till exempel en känslomässigt mycket bunden person. Det är han eftersom han uppfostrades till att göra karriär och rädda familjen från fattigdom. Det är han för att hans familj tillhörde en låg kast. Men han är det också för att han är en man av en generation där det var självklart att hustrun fanns till för mannen och han därför kunde göra som han ville med henne. Och eftersom han därför slog sin fru och mådde illa av det, var han tvungen att distansera sig från sina egna känslor.

Och så fortsätter det, och inget lämnas kvar åt läsaren att fundera över. Som tur är har Kiran Desai välutrustade tentakler för vad som styr människors handlingar i kärlek och krig, och det Booker-pris hon vann 2006 för bästa engelskspråkiga roman känns välmotiverat.

Similar Posts:

• Rakt i ansiktet
• Jag var kvinna och ingenting skulle bli sig likt
• En mörk ruttnande sörja
• Den indiska landsbygden – specialutgåva med extramaterial!
• När världen inte längre är magisk