Årets jury har bestått av:
Inta Ruka, dokumentärfotograf, Riga
Julia Peirone, fotograf/konstnär, Stockholm
Johan Melbi, bokformgivare, Stockholm
Ola Carlson, art director Filter, Göteborg

De nominerade är:
Pure Architecture av Åke E:son Lindman ( recenserad 2010-07-13)
Fläckar, ord; Sprickor och andra sprickor av Karl-Johan Stigmark.
Gaza Photo Album av Kent Klich (recencerad 2010-06-07)
Hillbilly Heroin, Honey av Hannah Modigh (recenserad 2010-08-20)
Ulan Bator av Gerry Johansson.

Juryn valde också att dela ut särskilda hedersomnämnanden. Det första går till Lars Engström för fotoboken Karlbergsvägen med motiveringen: ”Fotografen tar oss i handen och leder oss på en 14 år lång promenad. I de till synes anspråkslösa bilderna skildrar han det som vi andra går förbi.” Det andra hedersomnämnandet går till Simon Berg för fotoboken Apan är rädd. Juryn motiverar sitt val: ”Fotografen är inte rädd för vare sig blixten, närheten eller diskhon och vi kan inte sluta titta.”

Vem vinnaren är får man veta på Litteraturscenen på Bok & Biblioteksmässan den 23.9 kl 17.00.

Similar Posts:

• Arkitektur för kaffebordet.
• Amerikansk vardag lite vid sidan om
• Längs gator och vägar i Ulan Bator
• Fotografisk familjekrönika
• Lågmält om krigets vansinne

Så såg vardagen ut för de människor som i december 2008 bodde i Gaza. 900 civila dog under Israels 22 dagar långa offensiv. Bland dem var 121 kvinnor och 318 barn. Fler än 50 000 människor tvingades flytta från sina hem. Fotografen Kent Klich har valt att visa bostäderna, inte människorna.

Vi har redan sett ett flöde av nyhetsbilder från Palestinakonflikten och alla andra krigshärdar. Alltid skadade, frustrerade, arga människor. Hemska, vidriga bilder med blod och kroppsdelar. Kanske vi har vi sett för mycket, kanske blir kontrasten för stor mellan vår svenska trygghet och krigets kaos i ett främmande land.

Genom att istället visa de förstörda bostäderna i stilla bilder utan människor får vi en insikt om krigets vardag. Det skulle kunna vara min jacuzzi som står där alldeles sotig eller det kunde ha varit mitt stiliga klädskåp som nu står där söderslaget av någon marodör. Eller det kunde ha varit min tavla, den som jag tyckte så mycket om. Nu hänger bara ramen kvar på väggen som är full av kulhål.

Listan på de 1414 som dödades under konflikten är mer drabbande än många nyhetsreportage. Sista namnet på listan är Dima Sa´id Ahmed al-Zahal, kvinna, 5.

Boken avslutas med en kort resumé över Gazas 5000-åriga historia. Där konstateras också att Gaza består av ett landområde stort som en fjärdedel av Öland. Den ytan bebos av cirka 1,4 miljoner människor, vilket gör det till ett av världens mest tätbefolkade områden.

Denna bok åskådliggör vilka som alltid är de stora förlorarna i ett krig, nämligen de civila. Den visar också varför Ship to Gazas försök till brytande av blockaden var så viktigt.

Similar Posts:

• Kultur och politik, en kärlekshistoria och ett nödvändigt ont
• Historiska händelser i en pågående konflikt
• I en konflikt över människors huvuden finns inga rätt, bara fel
• När aprikosträden blommar
• Gaza Graffiti

Den här boken, tänker jag mig, har kommit till för att betvinga faror och demoner. Mamman på sjuksängen, maken Tore med strålbehandlingsmarkeringar över kroppen och mormor med de typiska sjukvårdsplastbanden runt armen. Men den är också en minnesbok över de lyckliga stunder som har varit, resor, semestrar.

Korhonen återupptäcker det banala familjefotots styrka och dess förmåga att berätta saker som vi inte riktigt kan sätta ord på. Det som vid en hastig titt verkar vara ett familjealbum växer vid en närmare läsning till en familjekrönika där dolda sammanhang ligger och lurar, outtalade känslor väcks. Där omsorgen om familjen hotar att förgöra en själv samtidigt som det är en källa till djup lycka och glädje. Naturen är ständigt närvarande som en plats för eftertanke och betraktande.

Över bilderna svävar någon slags oro, vaksamhet och omsorgstagande. Nina Korhonen är sin egen och familjens uttolkare och skildrare.

Detta är en typ av personlig fotografi som lever i något slags gränsland mellan det allmängiltiga och det högst privata. Porträttet på fadern med bister min är magnifikt i sin enkelhet. Likaså bilden på Vidar Sandahl med ett nyligen skjutet rådjur på axeln. Självporträttet från Galicien med det storslagna tidvattenlandskapet och en liten knappt centimeterhög Nina Korhonen blir i sammanhanget hjärtskärande. Det här är en bok man skall läsa sakta och eftertänksamt och återvända till.

I ett citat har fotografen och psykologen Kent Klich ringat in bokens tema
”Det finns inget som är viktigare, mer inflytelserikt, eller potentiellt mer destruktivt för någon människa än familjen.” Citatet utgör tillsammans med en längre text av Marie Lundquist ett slags nyckel till läsningen av bilderna.

Similar Posts:

• Engagerande porträtt av östeuropeisk tragedi
• Dokumentär om ett människoliv
• Se dig själv i andra
• Intensiva blickar i SoHo
• Strax innan rampljuset

Ur Klichs fotoprojekt växte en vänskap fram. En vänskap som hållit i sig i över tjugo år och som nu resulterat i en ny bok samt en film. Och för övrigt också en utställning som turnerat runt i Sverige och Danmark. "Picture imperfect" gräver djupare i Beths liv. Hon närmar sig sextioårsåldern. Hon har mot alla odds överlevt sin missbrukarkarriär. Hon bor tillsammans med en man och försöker hitta ett sätt att leva. "Jag vill vara normal, jag vill vara mig själv" säger hon i filmen "Beths dagbok" som medföljer boken i form av en DVD-skiva. I "Picture imperfect" blandas bilder av Beths barndom, hennes missbrukarliv och hennes nya sätt att försöka överleva. Den här skenbart röriga bildfloden är i själva verket ett väldigt effektivt berättargrepp. Som läsare inser man vad barndomens övergrepp har för återverkningar idag. Familjebildernas skenbara "hygge" blir till fasansfulla vrångbilder när man samtidigt läser intervjucitat, läkar- och socialvårdsrapporter.

Beth är medförfattare och filmare. Boken och filmen blir därför delvis en självbiografi. När man ser filmen växer bilden fram av en oerhört stark kvinna som överlevt trots en hel barndomsvärlds svek. Vi får följa henne på väg till födelsedagsfirandet hos sin mamma. Mamman som en gång fick henne att prostituera sig för att skaffa pengar till sprit. "När hon dör är jag fri", säger Beth. Efter att ha levt ett helt liv i prostitution och kriminalitet har Beth svårt att lita på någon människa. I slutet av filmen framskymtar att hon ändå börjat känna kärlek till den man hon levt samman med sedan tio år.

Det är ingen lättläst bok. Man får som läsare försöka passa ihop bitar till det pussel som livet utgör. Men det som stannar kvar i minnet är att det är en ärlig och osentimental skildring av ett livsöde som rymmer erfarenheter som de flesta av oss inte ens vill tänka på. Men också glädjefyllda stunder som gör livet värt att leva. Kent Klich slutord lämnar en ledtråd till vad som är bokens verkliga budskap. "Det finns inget som är viktigare, mer inflytelserikt, eller mer potentiellt destruktivt för någon människa än familjen."

Similar Posts:

• Engagerande porträtt av östeuropeisk tragedi
• Lågmält om krigets vansinne
• Fotografisk familjekrönika
• Nomineringarna klara till Svenska Fotobokspriset
• En kärleksförklaring till Havanna

Så här skriver personalen vid barnhemmet i Cernavoda om henne:

Claudia var en vacker liten flicka och en riktig personlighet. Hon övergavs i en soptunna och till följd av det saknades några av hennes tår och fingrar som blivit avgnagda av råttor. Hon togs in på barnhemmet i Pucisoasa och överfördes därefter till hemmet den 13 januari 1994. När hon kom var hon ett skyggt och skräckslaget litet pyre, men med stort tålamod och personligt stöd kom hon gradvis ur sitt skal och lärde sig att möta och kommunicera med människor, älska och bli älskad. Hon började gå och tala och blev snart förtjust i att måla sig och att få håret uppsatt. Hon var mycket noga med sitt dagliga klädval och hade ett äkta sinne för humor och ett förtjusande leende.

Hon dog den 13/10 1998. Hon blev åtta år gammal.

Claudia var en av de nära tiotusentals barn som på grund av dumhet och okunskap smittades av hiv infekterat blod. På statliga sjukhus och barnhem behandlades undernärda barn med blodtransfusioner. Eftersom sjukvårdsmaterial var en bristvara så användes samma injektionsnål på upp till 10 barn utan att steriliseras. Resultatet blev en katastrofal aids-epidemi. Situationen i landet har förbättrats något. Men fortfarande saknas pengar till de dyra bromsmediciner som numera finns. Och de tiotusen smittade avlider en efter en. Tragedin fortsätter.

Kent Klich har valt att skildra denna vidriga verklighet på ett lågmält, nästan idylliskt sätt. Större delen av bokens bilder består av porträtt. Ett barn och en stol, men återgivet med ett starkt och engagerande konstnärligt uttryck. Porträtt på hoppfulla, glada, sorgsna, bittra, arga barn. I en del ögon lyser vissheten om att livet kommer att bli kort. I andra ögon finns den totala tilliten till att vuxenvärlden skall ordna upp allt.

Jag tror att det är just det alldagliga i bilderna som gör att man inte kan lägga denna bok ifrån sig. Den fungerar som en spark i magen och man ser människan, inte tragedin. Och inser (än en gång) att vi alla människor borde ha samma rätt till ett liv. Samtidigt blir den en hyllning till de tappra barn som förmår upprätthålla en gnutta glädje och livsmod trots att aidsviruset sakta förtär deras kroppar.

Similar Posts:

• Fotografisk familjekrönika
• Nobelpriset i litteratur 2009
• Diktaturens sönderslagna poesi
• ”Sedan länge plågades jag av en längtan att begå en absurd handling på en helt okänd plats … ”
• När det är omöjligt att acceptera rådande villkor