Vilka som främst drabbats av detta ifrågasättande? De personer som har adhd, och ibland deras anhöriga (främst mammor, vilka annars?).

Tack och lov handlar Katarina Bjärvalls nyutkomna bok Störningen – adhd, pillren och det stressade samhället inte om att ifrågasätta inte att adhd existerar, ej heller att det finns människor som blivit hjälpta av sin medicin.

Den tes Bjärvall driver i boken att vi i Sverige (och USA) har riggat ”systemet” för att optimera antalet adhd-diagnoser, och sedan erbjuda medicinering som enda behandling. Det handlar bland annat om hur vården är utformad, att en diagnos gör det lättare att få stöd såväl i skolan som på arbetsförmedlingen, att många läkare inom fältet också har uppdrag åt läkemedelsbolag och att läkemedelsbolag hittar sätt att komma runt förbudet mot reklam till allmänheten.

Naturligtvis riskerar boken likväl att ge ytterligare bränsle åt en debatt som i slutändan drabbar personer som redan fått sina problem ifrågasatta till leda. Detta har det dock redan kommenterats på ett förttjänstfullt sätt av andra recensenster, t ex Isobel Hadley-Kamptz, så jag lämnar just den diskussionen där hän.

Tyvärr når Bjärvalls bevisföring inte enda fram. Allra tydligast blir det i sista kapitlet när Bjärvalls väninna varpå Bärvall konstaterar att den uteblivna diagnosen ”i bästa fall kan vara ett litet tecken på att en mer restriktiv syn på adhd är på väg att etableras”. Utifrån ett (1) enskilt fall. Det är visserligen bra att Bjärvall även tar upp sådant som motbevisar hennes teser, men en anekdot övertygar inte åt något håll.

De personer som intervjuas i boken är genomgående personer som är osäkra på sin ADHD-diagnos, eller anser sig feldiagnosticerade. Att vården med jämna mellanrum sätter fel diagnos (och/eller ger fel behandling) är ju tyvärr heller inget nytt eller något specifikt för ADHD-behandling. Eller sker feldiagnosticering oftare med just ADHD? Det framkommer inte.

För bokens trovärdighets skull hade det också suttit fint med något exempel på person som är nöjd med sin diagnos. Det ska dock sägas att Bjärvall diskuterar i boken det faktum att Frankrike har betydligt färre ADHD-diagnoser än Sverige, men avfärdar sedan deras betydligt strängare uppfostran och hierarkiska skolsystem.

I flera fall önskar man att Bjärvall grävt ännu djupare. Ja, många läkare har haft olika uppdrag för läkemedelsbolag. För det första är detta inte unikt för psykiatrin, och för det andra så kvarstår frågan på vilket sätt detta påverkar deras kliniska arbete? Eller om och i sådana fall hur det påverkar deras rekommendationer? Att någon har samarbetat med ett läkemedelsbolag leder ju inte per defintion till att detta påverkar deras bedömningar på ett otillbörligt sätt (även om risken är uppenbar). Samma undran kvarstår kring det faktum att läkemedelsbolag hittar sätt att komma runt förbudet mot reklam direkt riktad till allmänheten. Vilken effekt får reklamen i praktiken? Skiljer det sig åt mellan olika typer av mediciner (det är ju inte bara adhd-mediciner det görs smygreklam för)? På detta ges inget svar.

Störningen är på många sätt en viktig bok, eftersom den innehåller i alla fall en början till granskning av eventuella brister i vårdkedjan, vården och problem inom läkemedelsindustrin. Men som sagt så räcker den inte riktigt ända fram, och många av de problem som belyses är inte heller unikt för adhd-diagnoser.

Similar Posts:

• Äh, jag ligger här och tänker ut …
• Shop ’til we drop?
• Can’t live with it, can’t live without it?
• Forskning med samhällsförbättrande potential
• Svårläst om skandal i Silicon Valley

Yes! är Katarina Bjärvalls tredje bok om konsumtion. Hon har tidigare skrivit med särskilt fokus på barn och konsumtion i Vill ha mer och om våra mobiltelefoner i Var är du?. Yes! har till stor del ett bredare, mer övergripande perspektiv, men fokuserar också delvis på hur marknadsförarna alltmer tar neurovetenskapen – hur våra hjärnor och nervsystem fungerar – till hjälp för att få oss att köpa.

Titeln Yes! syftar alltså på den där kicken vi får när vi tror oss ha gjort ett eller annat fynd. En bra affär (de där 3 för 2-erbjudandena som inte sällan slutar med att man i efterhand kommer på att man ju bara behövde en, till exempel) eller en alldeles särskild pryl. En sådan som ingen annan har. Eller tvärtom, det där man vill ha för att alla andra har ju.

Motiven att köpa är komplexa och har förmodligen blivit alltmer komplexa. Vi lever i ett samhälle där vi hela tiden förväntas uttrycka vilka vi är och vill vara genom konsumtion, men också där konsumtionen ständigt lägger nya områden under sig. Vård och omsorg. Relationer. Kärlek och sexualitet. Reproduktion. Det är svårt att komma på nästan några områden där inte nya tjänster eller prylar hela tiden utlovar förbättring.

Men blir vi lyckligare av det? Vad är det egentligen vi behöver – och vem bestämmer det?

Det är viktiga frågor Bjärvall ställer och de har förstås ofta komplicerade svar, svåra att ge definitivt och en gång för alla. Till rätt stor del måste jag nog ändå säga att de diskuterats med större skärpa i andra böcker, som i Kajsa Ekis Ekmans Varat och varan, David Harveys Kapitalets gåta och kapitalismens kriser, Nina Björks Lyckliga i alla sina dagar, Christer Sannes Keynes barnbarn eller antologin After work. Farväl till arbetslinjen.

Ja, för det handlar ju mycket om priset för all den där konsumtionen, om miljökonsekvenserna och inte minst om arbetet som krävs för att tjäna ihop till konsumtionen, all effektivisering under de senaste fyrtio åren, som vi hade kunnat ta ut i förkortad arbetstid, mer tid med familj och vänner, mer tid att skapa och diskutera och odla sin trädgård, men som vi istället tagit ut i ökad konsumtion.

Nu fördjupar sig Bjärvall som sagt inte ordentligt i något, och jag har svårt att avgöra hur avsiktligt det egentligen är. Framåt slutet av boken vill hon till exempel sätta in diskussionen i ett större teoretiskt sammanhang genom att läsa klassiker som Adam Smith, Karl Marx, John Maynard Keynes och Milton Friedman. Det är för all del hedervärt att gå tillbaka till källorna, men analysen hade nog snarare tjänat på att hon läst in sig på moderna tillämpningar istället. Då hade Bjärvall kanske sluppit landa i triviala påståenden som att ”Om det inte hade varit Marx som hade skrivit det, och om inte hans teorier under nittonhundratalet hade missbrukats i diktaturers tjänst, hade sådana visioner kunnat få praktisk tillämpning idag”.

Så jag önskar att Bjärvall vågat gräva lite djupare på ett något mer avgränsat område, förslagsvis detta med reklam och hur marknadsförarna alltmer letar sig in i våra hjärnor, förbi det logiskt resonerande kring vad vi faktiskt behöver och in i det undermedvetnas kemiska kicksökande. Ju mer vi lär oss om hur formbar hjärnan faktiskt är, desto otäckare blir det ju att vi anpassas alltmer efter ett kortsiktigt och prylfixerat belöningstänkande. Hur långt är till exempel steget mellan att casinon spetsar luften med citrondoft som ska göra spelarna mer riskbenägna, till att en bilhandlare skulle preparera sina kunder med en dos oxytocin, ett må bra-hormon som redan går att köpa på nätet och som enligt experiment rent bokstavligt gör oss mer benägna att anförtro våra pengar till andra?

Det är knappast bara Bjärvall som får associationer till Aldous Huxleys dystopi Du sköna nya värld.

Similar Posts:

• Gör mindre, njut mer – och rädda världen
• Äh, jag ligger här och tänker ut …
• Can’t live with it, can’t live without it?
• Vad Lever Man För?
• Missriktat, hovsamt – tråkigt…

Det är med andra ord inte särskilt svårt att förstå att de som är snäppet yngre än mig och över huvud taget inte besitter de där minnena har svårt att föreställa sig livet utan modern informationsteknologi. Som Susan Maushart beskriver sina barns tillvaro innan familjen ”kopplade ned” – de ”använder inte ny teknik. De lever i den, på samma sätt som fiskar lever i en damm. Behagligt, konstant och utan att ha en aning om hur de har kommit dit.”

Men vad betyder all den här tekniken som så snabbt har blivit en så stor del av våra liv? Hur påverkar den oss? Kan den vara skadlig för oss? Det frågar sig journalisten Katarina Bjärvall i sin nya bok Var är du? Människan och mobilen.

Var är du? är ett på många sätt ambitiöst försök att ta ett helhetsgrepp om vårt förhållande till just mobiltelefonen. Bjärvall diskuterar telefonens utveckling, dess olika funktioner i vår vardag, eventuella risker med strålningen och annat, vilken roll den spelar i andra delar av världen, hur den tillverkas och var den hamnar i sitt liv efter oss.

Inte minst det globala perspektivet känns angeläget. Det handlar just om tillverkning och återvinning, om material som utvinns under ofta primitiva och farliga förhållanden i trakterna kring Kongo, om brutala fabriker i Kina, om transnationella företag – däribland ”svenska” – som håller sig med underleverantörer till underleverantörer till underleverantörer och avsäger sig allt ansvar för dem som eventuellt kommer i kläm längre ned i kedjan – och så förstås vi som konsumenter som sedan slarvar bort telefoner till höger och vänster eller byter ut dem innan de ens är slutbetalda för att vi fått upp vittringen på någon snyggare med snäppet vassare funktioner.

De telefoner vi ratat kan sedan i bästa fall få nytt liv någonstans i tredje världen, där det saknas fasta telefon- och bredbandsnät och där de faktiskt underlättar vardagen enormt. Oddsen är dock stora att de istället hamnar bland vår enorma export av elektroniska sopor, där de värdefulla metallerna i dem smälts ned över öppen eld av en eller annan fattig barnarbetare helt utan skyddsutrustning.

Nej, jag vet, inget av det där är kanske direkt nyheter. Men vi tycks ju inte precis ha tagit in det heller.

Huruvida sms är bra eller dåligt för ungdomens språk kan kännas trivialt i sammanhanget och det är faktiskt i de sociala bitarna, de om mobiltelefonernas roll i vår egen vardag, som Var är du? kan kännas lite undanglidande. Bjärvall träffar en massa ”mobilmänniskor” och understryker med jämna mellanrum mobilens roll i den egna familjens liv, men hon går sällan riktigt på djupet i de här avsnitten. Vi möter till exempel en tonårstjej som måste ha musik på högsta volym i öronen dygnet runt och bara konstaterar att det ju knappast kan vara nyttigt, men än sen? Hur ska man tolka att vi har så svårt att stå ut med tystnad och väntan, med allt som ens inbjuder till eftertanke?

Bjärvall förhåller sig till sitt studieobjekt med försiktig och reflekterande skepsis. Här och var rinner obehaget över, och diskussionen förlorar något i skärpa. Det är nog mycket riktigt så att alltför mycket av forskningen kring mobilanvändande görs eller sponsras av branschen själv, och som man frågar får man ju som bekant svar.

Att utvecklingen gått så snabbt är förmodligen också ett gott skäl att vara vaksam. Skulle det vara så att den intensiva mobilanvändning som var helt otänkbar för något decennium sedan är hälsovådlig på något sätt, så lär det ju ta ett tag innan vi kan överblicka konsekvenserna.

Similar Posts:

• Äh, jag ligger här och tänker ut …
• Shop ’til we drop?
• Granskning som inte når ända fram
• Can’t Buy Me Love
• Att suga märgen ur livet 2011

Fakta: Ett genomsnittligt svensk barn har ungefär 500 leksaker hemma i kammaren, beroende på hur man räknar. Inköpta till 75 procent av föräldrarna, sedan köper mor- och farföräldrar lite leksaker och några av leksakerna ärvs. Fakta: En genomsnittlig barnfamilj, två föräldrar och två barn klarar att tillgodose basbehovet i ett hushåll med ungefär 14700 kronor i månaden, efter skatt! En vuxen och ett barn klarar samma sak med cirka 9600 kronor. Fakta: Till ett barn upp till åtta år köps leksaker för ungefär 5600 kronor per år. En vuxen person behöver därför lägga ca 12 arbetstimmar i månaden för att tjäna ihop de kronorna till leksakerna.

Oj, stämmer de här siffrorna? Kan det vara sant? Jag börjar snabbt räkna på min inkomst och de leksaker jag har. För att inte tänka på alla barnkläder. Nu vet jag inte om 500 leksaker också ska räknas från 0-8 år. Jag höftar i varje fall lätt ihop till ungefär 50 leksaker till min son. Det mesta ärvt. Pust!

Katarina Bjärvalls bok Vill ha mer är en samtidsundersökning av svenska familjers relation till konsumtion och i mina ögon förhållandet mellan tid-pengar-kvalité eller i det här fallet livskvalité. Ett vanligt schema inom projektstyrning för att avväga vägen till målet. I korta drag. Och det är väl där någonstans, enligt Bjärvall, som en genomsnittlig svensk familj idag befinner sig. Ett postmodernt projekt som slits mellan olika krafter. Arbetet har blivit livet som ska levas och upplevas och livet familjen ett tidspressat uppdrag som ständigt lever på undantag. Jobbet väger över och genererar givetvis pengar som familjer lägger på konsumtion och schemalagda fritidsaktiviteter, inte kvalité. Kvalité är sålunda den minst representerade posten i schemat.

Bjärvall skriver en rapp journalistisk prosa. Hon blandar intervjuer med ett nyfött-barnfamiljen, lite-äldre-barnfamiljen, ensamstående-förälder-familjen-med-delad-vårdnad- som-kastat-ut-tv:n, alternativ-familjen-i-torparstuga, pappaledig-dragit-ner-på-arbetsstid-familjen etc. Däremellan intervjuar hon marknadsförare och leksaksföretag, kommer med egna tankar, redovisar historia och aktuell forskning med såväl genusperspektiv, samhällsekonomiska och arbetsmarknadspolitiska inslag. Sammantaget gör det att boken även passar den familjelösa bokhyllan.

Det blandas med andra ord friskt och jag betar lätt av sida efter sida. Det är tankeväckande, inte minst om du har en egen familj och undrar var all tid tar vägen som du vill spendera med ditt barn. Men om du är ute efter en djupdykning lär du få dyka grunt för att inte slå sönder skallen. Bjärvall säger också att hon vill belysa typiskt vardagliga ämnen som folk diskuterar runt köksbordet. Jag tror dock att boken hade vunnit en del på en vettig notapparat istället för att endast presentera källor på slutet. Särskilt när Bjärvall har lagt ner en hel del tid på boken. Det skulle underbygga lite av Bjärvalls resonemang och faktaredovisning. En lite mer nyanserad bild av Sveriges familjer och sociala klasser hade kanske friskat upp beskrivningen. Istället representeras de av ett fåtal intervjuer som känns lite väl tillspetsade.

Lite oroligt stirrar jag slutligen ut i snöyran medan frågan hänger i luften, är det här läget 2006 och hur når vi i så fall en samhällsförändring, vilka krafter behöver vi mobilisera?

Similar Posts:

• Shop ’til we drop?
• Granskning som inte når ända fram
• Can’t live with it, can’t live without it?
• Robotgräsklipparens död och andra i-landsproblem
• Jag tänker på Reijo