Att vi då och då låter oss inspireras av banbrytare har troligen en mängd individuella orsaker. I författaren Mia Kankimäkis fall handlar det om upplevelsen av att ha trätt in i en ny livsfas. Alla jämnåriga vänner är inne i ekorrhjulet med jobb, barn och bostadslån. Men författaren grubblar om nätterna och tänker på kvinnor som gjort andra livsval. Fram växer ett beslut att hyra ut lägenheten och köpa en flygbiljett för att besöka platserna där Karen Blixen levde.

Att följa den röda tråden i Blixens liv ger mersmak. Kankimäki hittar flera historiska kvinnor som rest sin väg för att upptäcka världen. Oavsett tidens förväntningar har 1800-talskvinnor klädda i svarta långkjolar, vita blusar och korsetter tagit sig till djungler, prärier och dramatiska bergslandskap. Ett av de största hindren i det viktorianska England var ekonomin, kan man kallt konstatera. Var du kvinna tillhörde nämligen alla pengar endera fadern, maken eller brodern. Det är spännande att läsa om hur kvinnorna nätverkar, raggar sponsorer eller ger blanka tusan i om reskassan är skral.

Mellan raderna anar läsaren hur berättaren hanterar sina egna rädslor och drabbas av vankelmod. Då är mötena med nattkvinnorna välgörande. Perspektiven vidgas.

Allmänna reflektioner kring reslust av upptäcktsresande Mary Kingsley (1862 – 1900):

När mina föräldrar dog med sex veckors mellanrum -92 och min bror begav sig österut var jag dödstrött och kände att ingen behövde mig längre, och begav mig ner till Västafrika för att dö. Västafrika roade mig och var vänligt mot mig och intressant ur ett vetenskapligt perspektiv, och ville just då inte döda mig – jag har ingen brådska.

Artemisia Gentileschi (1593 – 1653), som ges utrymme i avsnittet om de italienska konstnärerna under 1500- och 1600-talen, ingjuter annat mod. Nämligen att en konstnär aldrig ska ge efter och pruta på priset för nedlagt jobb:

Priset kan inte ligga under fyrahundra dukater, och ni måste skicka mig ett förskott, så som andra höga herrar brukar göra. [. . .] Jag svär på att jag inte ens till min far skulle sälja tavlan till detta låga pris.

Kankimäki samlar ihop sina efterforskningar och resultatet blir tack och lov aldrig en monoton uppräkning av Wikipedia-liknande artiklar av tio intressanta kvinnoöden. Det personliga sökandet smälter samman med insikter om att människors liv innehåller såväl segrar som förluster. Hennes metod att spegla sitt eget skrivandes mödor mot nattkvinnornas liv innehåller även humor. Hon tampas med packning inför sina resor och jämför med hur man i tidigare århundraden utrustade sig. Kontrasterna är många.

Boken illustrerar på sätt och vis den starka fantasin om hur kämpaglöd kan föra människan framåt. Den enda invändningen jag har är att denna fantasi målas upp med den vita västerlänningens sätt att se på tillvaron. Om reseäventyr av idag (eller böcker som skrivs om äventyrsresor) inkluderar kunskap om de negativa konsekvenserna av västerlandets kolonialism, tycker jag att de blir ett strå vassare.

Till nyfikna läsare vill jag ändå dela med mig av hur roligt det var att läsa om nattkvinnorna och lärdomarna som berättarjaget gör. Runtom i världen hindras människor än idag att följa sin passion på grund av förväntningar, normer och lagar. Men ibland öppnar sig ett fönster och sinnet kan få en uppfriskande påminnelse om att det går att göra något annat.

Similar Posts:

• Vad skulle Märta ha sagt?
• Kvinnohistoriskt pepp-ABC
• Vänskap, kärlek och sjutusan till kvinnor
• Kvinnliga krigare stiger fram ur glömskan
• Livets kalkyl går inte ihop

I denna femte deckare av Kristina Appelqvist får vi stifta bekantskap med litteraturforskaren och talskrivaren Helena Waller. Hon har skinn på näsan och bär på en nyfikenhet på omvärlden som gör att hon hamnar i diverse delikata situationer. Lägg därtill en personlighet som gör att människor i hennes omgivning anförtror Helena sina hemligheter. Redan på första sidan får hon veta vem som förmodas få årets nobelpris i litteratur. Kan det vara så att det finns en läcka i Svenska Akademin? Förutom att vi får följa jakten på en mördare tar sig historien bakåt i tiden. Vårt mordoffer är en välkänd Karen Blixen-expert och här förpassas delar av berättelsen till slutet av 1993. En hemlig kärlekshistoria med en anonym älskare, romantiska resor fulla av Karen Blixen-influenser.

Vi får också lära känna Helena Wallers väninna, personalchefen Eva Norén. Även hon får ett mord på halsen då en av de anställda på ett äldreboende blir brutalt ihjälslagen med en stekpanna. Den döda kvinnan är illa omtyckt av de boende, anhöriga och kollegor så gärningsmänniskor finns det gott om. Men eftersom detta är en pusseldeckare kan vi vara säkra på att morden har en koppling till varandra …

Kristina Appelqvist är skicklig på att bygga karaktärer. Minns mig som en ängel vimlar av vanliga människor, fyllda av hopp, tvivel och hemligheter. Det är befriande friskt. En del av dem saknar självinsikt, såsom den uppblåsta Ulf Pärsson. Litteraturprofessorn som skriver kryptisk poesi som han själv prisar och som jag gillar att fnissa åt. Luften i romanen är full av outtalade konflikter och tysta suckar. Ingen är genomgående god utan alla bär på stråk av missunnsamhet och har relativt svullna egon. Mänskligt med andra ord.

Boken breder ut sig och stickspåren är många. Ibland går historien lite vilse och jag är tvungen att stanna upp och bläddra tillbaka för att komma rätt. Men det är alltid underhållande på ett puttrigt vis. Och på slutet faller alla pusselbitarna på plats, inte en enda har kommit bort.

Similar Posts:

• Murens fall och mörka hemligheter
• Att värja sig mot det mest brutala. Konsten att skriva feel-good-mordgåtor. Intervju med författaren Kristina Appelqvist.
• Matig, mustig och intelligent mordgåta
• Må-bra-rysligt om ett gult hus och fem blå damer
• Triumf och tragedi