Jag blir fascinerad av frågan, för när jag plockar upp Kajsa Gordans barn- och ungdomsbok Hon vet allt om oss, så gör jag det uppenbarligen med en viss förförståelse.

När några sjundeklassare tar sig in i en del av skolan som är avstängd för renovering och hittar kuratorns rum, så får Corinne sina nya klasskamrater att en efter en lägga sig på terapisoffan. De berättar gradvis sina hemligheter för henne.

Jo, jag uppfattar det som ett hot. Något som ska utmynna i en läskig situation och någon sorts konfrontation. Det finns en sådan maktobalans i det, att Corinne får reda på så mycket om Tanja, Ella, Noah och Amir, medan de vet så lite om henne.

Själv är Corinne inte beredd att släppa in någon. Hon har bytt skola för att komma undan den hon var där, det som hänt henne. Hon vill skaka av sig det där, att vara tjejen vars mamma har dött.

Ja, det här är en sådan där recension som inte riktigt låter sig skrivas utan att avslöja en hel del om intrigen. Sluta alltså genast att läsa om du inte tycker att det är okej!

För grejen är att den där intrigen som jag förväntar mig, den där Corinne använder sina kunskaper om de nya klasskamraterna för sina egna syften – den finns inte riktigt. Hon har inga onda uppsåt. Inte ens särskilt missriktade goda uppsåt, för den delen. Hon vill bara ägna sig åt något annat än sina egna problem. Hon är lyhörd, och hon vill hjälpa.

Såklart uppstår en sorts maktobalans, och såklart leder det till en sorts konfrontation, men det läskiga maktspel som jag förväntade mig när jag plockade upp boken, det finns inte här. Den här boken handlar istället om kloka, inkännande tonåringar som hjälper varandra med sina problem. Som lär sig både att formulera och våga prata om det som är sårigt hos dem själva, och att förstå, lyssna på och stötta varandra.

Jo, jag har invändningar mot att huvudpersonerna är så hemskt förnuftiga och inte minst välartikulerade. Det ska ganska mycket till att kunna sätta ord på sina känslor och upplevelser som de gör. Jag är inte helt övertygad om att sjundeklassare verkligen är förmögna till det – de flesta vuxna kämpar sannerligen med det hela livet.

Ändå kan jag inte hjälpa att gilla det lite. Det här är kanske inte en bok med alldeles realistisk dialog och relationer mellan ungdomar. Kanske inte, jag vet inte. Men kanske är den istället lite exemplarisk, på så sätt att den faktiskt kan hjälpa ungdomar att själva sätta ord på sina erfarenheter och känslor. Även om man inte kan formulera det på egen hand, så skulle man kunna säga ”Sådär som Noah känner, det gör jag också ibland” eller ”Det där som hände Tanja, det har hänt mig med”. Jag vet inte.

Kanske säger det en hel del om att det där att någon vet saker om en, inte alls behöver vara ett hot. Kanske kan det vara, som det brukar heta, en fantastisk möjlighet.

Läskiga maktspel har vi väl trots allt nog av i andra sammanhang?

Similar Posts:

• Världens bästa mamma (nykter)
• Då och här och nu
• Flicklek på liv och död
• Tretton år och evigt balansgående
• Mer än vänner?

I november 2015 arbetade jag som lärare i ett brukssamhälle i mellersta Sverige där vi mer eller mindre med en veckas varsel plötsligt fick ta emot ett 70-tal nya elever till vår verksamhet. Jag minns minnesbilden av den stora entréhallen, fylld av människor, många klädda i flipfloptofflor i novemberkylan, och hur vi desperat sprang omkring och letade efter skolbänkar. Det var absolut inte problemfritt, men ja, det blev en vardag till slut. Eleverna, de integrerades långsamt i verksamheten och för de allra flesta av dem innebar det något mycket positivt. Också till mina egna barns skola kom det asylsökande barn från stora delar av världen, och inte heller det var alltid enkelt. Men fotboll går att spela också utan ett svenskt språk och i slutet av läsåret var några av pojkarna mina egna barns bästa vänner. Sedan började besluten i asylprocesserna trilla in och i några fall berörde det långt under den yrkesmässiga fasaden. Det är här Kajsa Gordons bok kommer in.

Boken handlar om Stella och Ilona. De är tolv år gamla, bästa vänner och kapitlen skrivs omväxlande utifrån de båda flickornas perspektiv. Ilona lever som gömd flykting på ett kloster tillsammans med sin familj och flera andra gömda personer. Hon går i skolan, men det får inte synas att hon är där. När det är skolfotografering då får inte Ilona vara med på bilden, trots att Ilona funnits i klassen ända sedan förskoleklass. Stella bor i stor villa tillsammans med sin familj, många gånger skäms hon över hur bra hon har det och hur många saker hennes egen familj har som Ilona saknar. Samtidigt hamnar hon i dilemman, kan hon berätta för Ilona om det som plågar henne, trots att hon aldrig kommer att riskera att behöva samla skrot på en soptipp i ett land långt borta? Är hennes egna problem ens värda att uppmärksamma?

Ilonas vardag på klosteret är detaljrikt och realistiskt beskriven. Föräldrarnas ångest och panik, trängseln och grälen. Värmen och vänskapen. Och allt de utmärkande detaljer som det innebär att vara tolv år.

Jag tänkte mig att jag skulle läsa den här boken högt för min äldsta son eftersom jag fick den i min hand ungefär samtidigt som hans bästa vän skulle avvisas tillbaka till Afghanistan. Jag tänkte mig att litteraturen på något sätt skulle orka formulera det ofattbara för oss. Men jag började läsa det första kapitlet på egen hand och tårarna rann nedför mina kinder. Jag läste hela boken, grät värre och värre för varje sida och insåg att ska någon läsa den här boken högt för honom så är det inte jag.

Ändå är det här en mycket viktig bok för alla de vuxna och barn som väntar eller lever nära någon som väntar på beslut i sin asylprocess, som får avslag eller uppehållstillstånd och kanske ska återvända till hemlandet. För alla dem som skapat relationer, börjat tycka mycket om varandra, hittat en nytt hem eller kanske suckat över en arbetsbörda som tycks oöverstigligt tung. Jag önskar att den här boken ska läsas av lärare på mellanstadiet i många klasser i Sverige. Att vi ska prata om det svåraste och att de alla ska vara lite modigare än vad jag är och kunna göra det utan att gråten skockar sig i halsen.

Similar Posts:

• På flykt från Sverige och utvisningsbeslutet
• Vad väntar vi på?
• Om livet på ett HVB-hem
• Att läsa en bok som är lika bra när man är 23 som när man var 11 år
• Om flykten och framtiden som försvann