Hon sitter på sängen med benen brett isär.
Framför henne en skål.
Söker något att äta men ser ingenting
Kvinnan vars ögonlock ätits av flugor
Suckade.
Genom fönstren kom flugorna in
De försvann genom dörren
Flög ned i hennes skål
Röda ögon svarta flugor
Slukade av kvinnan
Som ingenting såg.

Översättaren Carl-Michael Edenborg beskriver i sitt efterord hur Mansour vill ”göra buller” med sina texter, och hur hon som poet bland annat tar formen av en häxa och dödsgudinna. Och visst känns dikterna som besvärjelser. Mansours mässande drar ner läsaren i en värld där vad som helst verkar kunna hända. De personer som skildras i dikterna står flera gånger på gränsen till vansinnet, och mellan liv och död

Formen känns modern, och innehållet vågat än idag. Ändå stannar några dikter vid iögonfallande men tomma bilder. Texten fylls av blod, förruttnelse, avskurna kroppsdelar och uppsprättade kön. Att skruva upp volymen och chocka ger inte alltid det bästa resultatet, och jag undrar om inte vissa rader upplevts som effektsökande om de skrivits och publicerats idag.

Allra bäst blir poesin när raseriet har en riktning. Den avslutande dikten inleder Mansour: ”Mäns laster/ Är mitt fält / Deras sår mina söta kakor”. I en tidigare äter Amasonkvinnan ”sitt sista bröst” natten då ”hennes skalliga häst [andas] in den friska havsluften”, då gudarna stiger ner från sitt berg och för med sig ”män / Och stridsvagnar”.

Det är inte bara otäcka bilder Mansour skapar. När skriken kontrasteras mot något mer lågmält blir hennes dikter också som mest kraftfulla och angelägna.

Du hade satt dig till rätta
På en svartbjörn.
Du rev loss hudstrimlor
Med dina självlysande fingrar mot den blodiga
himlen
Och medan du skapade en helt ny värld
Snöade det.

Similar Posts:

• Det oförmodade mötet mellan två tvillingar och Julius Caesar på ett operationsbord
• Från Lindemann Till Dig
• Att slita bort någonting och visa vad de aldrig har sett
• Diktens universum
• Det som är boskap i andra…

De föddes samtidigt i Sodom som barn till en kossa och en dödgrävare, efter två timmars förlossningsarbete som starkt underlättades av pilsner. Därefter dök de upp mellan de fuktiga och sällan tvättade lakanen i föräldrarsängen, och saknade nästan omedelbart den varma livmodersomfamningen. De njöt av de kontinuerliga njurutsöndringarna, den obegränsade friheten från naveln fröjdade dem och medan de klängde sig fast vid sin ammas, Julius Caesars, honungsfyllda bröst svor de sockersött att dricka allt blod i världen. De var normala barn.

Vilka?

Tvillingarna.

De kom till världen i en ”atmosfär av oblandat hat”, dragna mellan den feta och sexuellt otillfredsställda amman Julius Caesar, modern – som brydde sig mindre om dem än sin figur – och den alkoholiserade och våldsamme fadern. De växte upp i Sodom, en by där man trots strumor och boskap tog dagarna som de kom. Om kvällarna dansade man till ljuden från sinnessjukhusen, samtidigt som sperman rann nedför gatorna. Åren gick, tvillingarna blev äldre och gav sig ut på erotiska äventyr och våldsamheter, allt medan Julius Caesar undervisade dem sublima sanningar om livet: ”Om gud är död, är allting dött och vi är ingenting annat än en hög hästskit, ännu varm av guds andedräkt.” Och: ”Stjäl bara de pengar som er far tjänar, det är pengar som stulits för er räkning. När ni stjäl dem, raderar ni ut hans brott. Dö inte i er mors åsyn; anblicken av döda barn skrämmer inte mödrar; även om de sliter sig själva i stycken kommer de slutligen att livnära sig av det blod som är ert.”

Så en dag stod undergången för dörren. Ett väldigt skyfall sköljde över världen. Byborna blev deprimerade och lade sig för att sova. Fadern hade mardrömmar. En natt vaknade han kallsvettig, försökte väcka sin fru genom att klappa henne på kinden: ”Seså, mor lilla, seså, min lilla blomma”. När hon ändå inte vaknade slog han henne, berusad av frihet, med strykjärnet. Modern dog och fadern avslutade verket med att bita av henne huvudet. Allt medan regnet föll och kornas juver, övergivna av byborna, fastvuxna i marken mjölkades av maskarna. Tvillingarna då? De hade blivit stora, utan att Julius Caesar ens märkt det.

Joyce Mansour tillhörde efterkrigssurrealistgruppen. Många år låg mellan Julius Caesar och de första surrealistiska utbrotten i början av 20-talet. Man skulle därför kunna vänta sig en viss avmattning i den avantgardistiska energin, men icke. Julius Caesar är nära parodiskt våldsam och utåtagerande, maniskt driven av en vilja att gång på gång överträffa sig själv i lustfyllda vidrigheter och oväntade möten på Lautréamonts operationsbord. Det är roligt att läsa. Varannan mening är värd att klistra upp på kylskåpet.

Det är naturligtvis också problematiskt. Det ständiga förenandet av oförenliga element blir norm, det oväntade väntat. Den rena surrealismens formel sluter sig obönhörligen som en snara kring Julius Caesar. Friheten blir en förbannelse. Texten vill inte binda upp sig till varken någon handling, gestaltning, karaktärsteckning eller miljöskildring. Den har bara sig själv och sitt eget gränsöverskridande att förhålla sig till – eller famla efter. Mattias Forshage har rätt när han i efterordet skriver att det är själva det poetiska flödet som utgör verkets bärkraft. En sådan hållning är faktiskt puristisk – inget jordande tillåts smutsa ned texten. Resultatet blir i det här fallet en långsam kvävning; romanens raseri hotas ständigt att skrumpna ihop till ett sista genant puff. Antagligen är det därför Mansour håller ett så oresonligt högt tempo. Läsaren får under inga omständigheter stanna upp och hinnas ifatt av den stadigt krympande syretillförseln. Om Julius Caesar slutligen överlever det tryck som pressar den mot reduktion, abstraktion, och nya rekord i trestegsfantasi vet jag inte. Men den gör sitt bästa. Hårt sätts mot hårt.

Similar Posts:

• Avgrundsvrål
• Demokratin och döden
• Avgrunden engagerar inte
• En resa i surrealism
• Dansa med vargen!