Eftersom Åsa Beckman själv är dotter till poeten Erik Beckman är hennes ingång till ämnet personlig. Hemma hos familjen Beckman kretsade allt och alla runt pappa Erik och dennes väl och ve. Åsas mamma var av en jordnära sort, som skötte marktjänsten. När de började dejta på 50-talet studerade hon till tandsköterska, medan Erik å sin sida läste teoretisk filosofi.

Beckman beskriver öppenhjärtigt sina motstridiga känslor inför fadern. Han kunde vara varm och rolig ena dagen och få dottern att känna sig utvald, för att nästa vara deprimerad och i behov av stöd och uppmuntran. Åsa blev expert på att läsa av stämningen i hemmet och tassa på tå när så behövdes. Även sedan hon flyttat hemifrån kunde hon inte förmå sig släppa taget, utan hade ständig jour och ringde sin far i tid och otid för att höra efter hur han mådde. Efter mammans död försökte hon också stävja hans drickande.

En rad författarbarn har klivit fram, berättat om – och beklagat sig över – sin uppväxt. Jan Myrdal var väl den första att ta heder och ära av sina föräldrar. Jag minns hur uppbragd min egen mamma – som var en stor beundrare av Alva Myrdal – var när hon läst boken Barndom (1982). Jan Myrdal har nu, postumt, fått sina fiskar varma i och med att hans son Janken gett ut breven han skrev till föräldrarna. Brev som Jan Myrdal inte velat se i tryck, eftersom de visar en mindre smickrande bild av honom själv och en kärleksfull Alva Myrdal, rakt inte den kalla moder som han framställt i sina böcker.

Likt Åsa Beckman känner sig kulturbarnen inte sällan utvalda och speciella, men medaljen har också en baksida. Det gäller att de klarar av att leva upp till familjenamnet. Skräcken över att inte hålla måttet var något David Lagercrantz fick erfara visavi sin far Olof (poet, författare och chefredaktör), något som hämmat honom i det egna författarskapet.

Det har gått mer än 30 år sedan Erik Beckman gick bort. Trots detta känner dottern skuld över att ha lämnat ut honom, vittnat om hans otrohet och alkoholmissbruk. Hennes känslor är dock inte bittra och såriga, som hos flera andra kulturbarn som förekommer i boken, till exempel Slas son Nils Claesson, Jörn Donners son Otto Gabrielsson, Anna Wahlgrens dotter Felicia Feldt, Ulf Lundells dotter Sanna och Kerstin Thorvalls son Gunnar Falk. Efter det att barnen satt sina känslor på pränt har föräldrarna i sin tur ojat sig över deras tilltag och känt sig djupt kränkta. Märkligt nog unnar de inte sin avkomma den konstnärliga frihet, som de för egen del tagit för given och ansett helig.

Åsa Beckman driver tesen att forskningen underskattat betydelsen av den psykologiska närmiljön runt författaren och att den förtjänar att undersökas närmare. Hon hävdar att barn till kulturpersonligheter ofta utvecklar ett medberoende på samma sätt som barn till alkoholister, narkomaner eller föräldrar som lider av psykisk ohälsa. Den medberoendes liv kretsar runt en viss person, anpassar sig till denna och sätter denna persons behov främst. Det hela bottnar i den gamla synen på konstnären som geni och ståendes över de regler som gäller oss vanliga dödliga. Fast idag när båda makarna förväntas hjälpas åt med marktjänsten, hämta på förskolan och samla pensionspoäng har det blivit allt svårare att upprätthålla snillemyten.

Trots att man tycker att de borde blivit avskräckta är det uppenbarligen så att många författarbarn själva satsar på författarbanan. De har ju också ett försprång i och med familjenamnet och ofta ett stort kulturellt kontaktnät därtill. En tanke som gnager i bakhuvudet under läsningen är att de i själva verket är mycket priviligierade. Kan man verkligen påstå att det är synd om kulturbarnen? Ingen fråga som Åsa Beckman kan besvara. Det är väl som med det mesta här i livet tänker jag – allt har både för- och nackdelar.

Similar Posts:

• Fulsmart
• Kvinnans plats nu och då
• Ingen smickrande bild av Jan Myrdal
• Skruva den som Beckman!
• I vått och torrt

Boken är en brev- och dagboksroman som författaren riktar till sin far Jörn Donner. Nu hann Jörn Donner avlida i januari 2020 och boken kom ut först i april på ett finlandssvenskt förlag där även Jörn Donner och halvbrodern Rafael Donner publicerat sig. Otto Gabrielsson fick nej från ett antal förlag i Sverige.

Otto Gabrielsson föddes år 1981, medan fadern var gift med Jeanette Bonnier. Det året fick Jörn Donner två barn med två olika kvinnor. Det andra barnet, en halvsyster till Otto, avled 2017. En begravning som Jörn Donner inte ens gick på. I medierna efter hennes bortgång kallade han henne en ”lögnare och alkoholist”.

Jörn Donner hade allt som allt sex barn. Tillsammans med yngste sonen Rafael Donner (född 1990) har Jörn Donner skrivit böcker och gjort film.

Otto Gabrielsson ville skriva den här boken efter att han läst faderns kommenterar om honom och systern: ”misstag, båda två, men lever ju” i tegelstensbiografin Mammuten (2013). Otto Gabrielsson kallar sin far genomgående för ”papput”: en egoistisk variant av män som borde dö ut. Han går hårt åt sin far, både som människa och författare. Han funderar mycket över faderns ointresse för honom själv och funderar på om möjligen Donner såg sig som en spermadonator och att han faktiskt ansåg att blod är tunnare än vatten men han kunde ändå ha lämnat bort ovannämnda ord i sin biografi. Av någon sorts anständighet. Otto Gabrielsson vill ge sin personliga syn på en far som i de bästa stunderna varit en figur på reklamaffischer för Schweppes på väggen hemma i pojkrummet. Nu tar Otto Gabrielsson själv steget ut – eller in – i offentligheten på den gröna mediesavannen där Jörn Donner verkligen betade sig fet, trumpetade hög(s)t och tog för sig i mer än sex årtionden.

Hela boken genomsyras av Ottos saknad och sorg över hur han behandlats känslomässigt, mänskligt och ekonomiskt. Det fanns till exempel ett påskrivet dokument att modern Lisbeth Gabrielsson inte skulle få ställa några ekonomiska krav på Jörn Donner. Hur han hela sitt liv varit i största behov av en pappa. De sommarveckor han i yngre år fick tillbringa på Donners sommarställe framställs som veckor av ensamhet och rädsla. De bästa stunderna hade han roende i en eka som Jörn Donner fått av familjen Bonnier – nu skulle han vilja ärva den och även den Oscarstatyett som Donner fick för filmen Fanny och Alexander. Den enda som en finländare någonsin fått.

Otto Gabrielsson har mått dåligt, varit tidvist i uselt skick, gjort kontaktförsök, lusläst faderns böcker (många är faktiskt dåliga), dragits till finska fyllisar i Stockholmsnatten för att berätta att han är Donners son, mejlat och googlat fadern. Donner var en uppburen kulturman, reste världen runt och minglade än här än där; en kändis god för miljoner som ofta inte ens gav Otto sina böcker när han frågade utan till och med sade att han får köpa.

Otto Gabrielsson skriver drivet, ibland väldigt ingående och personligt men välformulerat med otaliga referenser till böcker, dikter, låtar, psykologiska teorier. Som läsare märker man att Gabrielsson är påverkad av sina psykologstudier, antagligen en hel del KBT-terapimetoder. Å andra sidan är känslorna allmängiltiga; det är inget märkvärdigt att vilja förklara sina känslor inför en förälder eller sin avundsjuka på syskon som fått en barndom med en närvarande far och fortsatt stöd in i vuxenlivet.

Sorglig läsning på många vis. Jag har själv läst en del av Jörn Donner (även av Rafael Donner) och sett, hört honom vid flera tillfällen och tyckt att han varit ett unikum. Trots att han var irriterande med sin egocentrism, sitt supande, svärande, rökande och ideligen framhävande av kontakter med Ingmar Bergman, Harry Schein, Harriet Andersson, presidenter och prominenser (ja, vi vet att du kände dem, du har berättat många gånger…) så visste han mycket. Det fanns ingen liknande kulturman i Finland som hållit på så länge i så många genrer: som författare, politiker, kritiker, filmproducent, journalist och mediepersonlighet. Nu ifrågasätter jag verkligen min egen läsning. Knappast skulle en kulturkvinna av samma kaliber – om sådana ens finns – ha intresserat lika mycket.

Otto Gabrielsson kan skriva och gör intressanta slutledningar. Jag läser med respekt. Som sagt: jag har läst hans far, hans bror och även faderns första frus böcker (Inga-Britt Wik) – nu läser jag även Otto Gabrielssons bok som en ny färg i en väv av mänskligt liv. Någon har påstått att boken har stort skvallervärde. Att Otto Gabrielsson skor sig på en känd far. Jag ser det inte så. Och om han gör det så varsågod – han är i all sin rätt.

Boken kan läsas på ett allmänmänskligt vis och ställer viktiga frågor: hur behandlar vi våra barn eller någon i beroendeställning? Vilka ord väljer vi? Redan romarna visste att orden sårar djupare än svärden. Det finns säkert lika många föräldraskap som det finns barn men ett barn väljer själv aldrig sina föräldrar.

Synd – trots allt – att Jörn Donner inte hann läsa boken som själv skrivit böcker om sin egen (okända) far. Fadern dog när Jörn Donner var två år.

Similar Posts:

• Donner versus Donner
• Kloka tankar om känslor
• Gammelmansgnäll
• Edna och styrkan
• ”Jag och min far” – om sorg, saknad och insikt

Jörn Donner diskuterar Finlands historia och politik och eget liv här och där. Historia, politik, maktspel, film, resor med mera. Han för fram egna bedrifter och samhällskeenden idag och för länge sedan. Namnen som droppas är många – trots att han säger sig aldrig varit intresserad av att umgås i sociala sammanhang har han breda kontaktytor efter ett långt och innehållsrikt liv. Som vanligt visar han prov på bombastiskhet och framhäver egna bedrifter, kontakter med presidenter, Ingmar Bergman och ett antal kvinnor.

Tyvärr mycket knorr och gammelmansgnäll. Mycket sjukdom och dåligt väder. Han är på jakt efter fisk att tillreda och äta – något som verkar vara det sista han hänger sig kvar vid. Så blir det kanske till slut efter att ha varit i samhällsdebattens eldhärdar. Förstås finns här en sorts sorg över att han inte längre efterfrågas, kanske inte riktigt räknas med, kanske inte längre har något att komma med. Han har ändå varit en offentlig person sedan sin debut år 1951.

Donner är på något vis både arg och trotsig: att vara gammal, cancersjuk och svag. Bortglömd? Han är också trött på sig själv. Trött på sin skröplighet trots att han inte vill ge upp. Framtiden är oviss, kort – kroppen är bräcklig även om psyket är intakt. Boken slutar med: ”Jag tror mig ha kommit till den ålder då resten får förbli tystnad”. Få se om han kan hålla sig?!

Finns det inga äldre, erfarna damer som kunde sätta sitt liv i bredd med nationen Finland och omvärlden överlag? Finns det inga ålderssvaga kvinnor som vill hålla sig kvar och publicera sig om sina kvinnliga sjukdomar och tillkortakommanden både privat och offentligt? Detta kunde vara intressant läsning. Eller kanske inte.

Similar Posts:

• Donner versus Donner
• Att vara sin fars son
• Kloka tankar om känslor
• Den privilegierades insikter
• Personligt porträtt av Mannerheim

Boken börjar med ett brev på hösten 2017 där Rafael Donner skriver till sin far Jörn om hur han tänkt sig filma honom. Men det blir inte så – fadern låter sig inte fångas av filmkameran trots att sonen verkligen har tillgång till objektet.

Jörn Donner är en “mammut” på många sätt. Länge har han funnits i den nordiska offentligheten, han har publicerat sig i många genrer och är en kändis. På gott och ont. I sina brev redogör han utförligt för sina sjukdomar, för cancer, för knä- och hjärtoperationer. Han skriver om människor han känt, både levande och döda. Om kvinnor och barn, om sin dotter vars begravning han inte gick på och även om varför, han skriver om sex och sin lust att klä sig till kvinna. Här finns en hel del sensationer om man önskar läsa så.

Samtidigt framstår Jörn Donner inte alls så självsäker som omgivningen gärna vill framställa honom – han ger uttryck för tvivel och tillkortakommanden. Som vanligt är han skicklig på att bara sätta punkt på en diskussion men kan också vara långrandig. Han ger prov på en viss fåfänga, igen får vi ta del av hans bekantskap med Ingmar Bergman, otaliga namngivna politiker, kulturpersonligheter och skådespelare (nämner till exempel sitt långa sexuella förhållande med en viss Harriet) och han söker upp sina böcker på Library of Congress i Washington och konstaterar “jag fanns där”. Han ser sig som en produkt av föräldrar födda på 1800-talet medan sonen Rafael onekligen är ett barn av 2000-talet.

Rafael Donner skriver i en mera begrundande, sökande stil. Ofta ställer han frågor och reder ut hur det har varit att vara “Donners pojki”, yngsta barn till den här Jörn Donner som klasskamraterna i lågstadiet läste om i tidningen. Och inte bara de och deras föräldrar, utan de flesta människor i Finland känner till Donner och har (haft) någon sorts åsikt om honom. Rafael funderar över faderns upproriskhet, över hans missnöje. Rakt skriver han att faderns värld börjar försvinna och i dag skulle småflickorna i landsortsbyn tro att han är en gamling på rymmen från ett ålderdomshem. Allt färre ringer och Jörn Donner har svårigheter att ta del av cyberrymdens kommunikation. Trots det respekterar sonen faderns rastlöshet och förmåga att tänka framåt. Såsom alltid.

Manlighet diskuteras. Rafael Donner skrev redan i sin debutbok om den toxiska manligheten och om #metoorörelsen som han ser som en vattendelare. Jörn Donner nästan positionerar sig med sina exförhållanden; så här beskriver han till exempel en assistent som hjälpte honom med en bok: “Hon var utomordentligt behaglig, underbar att knulla, billig i drift”. Mansgrisigt magstarkt – å andra sidan inte alls överraskande. Han använder sin vana trogen de vanliga vulgära orden som börjar på k. Junior Donner verkar inte ha några behov av att bevisa något eller lämna ut någon – i stället berättar han om sina svårigheter att orka i mediekarusellen i samband med sin debutbok våren 2018.

Det är något särskilt med skrivande unga sönerna till äldre män. Jag tänker till exempel på Alex Schulman som skrivit om sin (döda) far. Att fadern är femtiosju år äldre – här i båda fallen – kanske får en son att förhålla på ett vis(s)t vis till existensen. Rafael skriver i sitt sista brev försommaren 2018 att han inte vill resa, något som fadern alltid rått honom till och särskilt om det är en gratis resa. Men nu är han rädd för att något ska hända. På bokens sista sida svarar fadern Jörn: “Du kan gärna resa, jag finns nog, någonstans. Än så länge. So far”. Det är ju en generös avslutning och en vink om deras förhållande är inte tar slut.

Jag kan inte låta bli att undra: när kommer brevväxlingar mellan åldrande mor och ung dotter? Av kända, kreativa kvinnor? De böckerna väntar på att bli skrivna.

Similar Posts:

• Att vara sin fars son
• Kloka tankar om känslor
• Gammelmansgnäll
• När Simone de Beauvoirs mamma dog
• Edna och styrkan

I första essän Svaghet redogör han för när han filmar sin pappa Jörn Donner som genomgår en TAVI-operation. Det speciella är att hans pappa är gammal. Ingreppet är riskfyllt. Allt går bra men sonen invaderas av känslor av skräck: för blod, för död, för ensamhet.

Rafael Donner kom till världen när Jörn Donner var 57 år. Många gånger har sonen upplevt faderns svaghet: cancerbehandling, lungoperation, knäproteser. Ändå är han en förebild för nyfikenhet och aktivitet. Tankar går till en annan sons bok: Skynda att älska (2009). Allan Schulman var också 57 år när Alex Schulman föddes. Annat gemensamt är – förutom kändisskapet i medievärlden – finlandssvenskheten.

I essäerna återkommer Rafael Donner ofta till sin far. Ibland något självmedvetet över en känd släkt, andra gånger irritation över att presenteras som ”Donners pojkin”. Han urskuldar sig; han har själv bara känt Jörn Donner som sin far. Vem är då Jörn Donner? I Finland, men speciellt i Svenskfinland, en intellektuell institution: riksdagsman, EU-parlamentariker, ambassadör, lokalpolitiker, affärsman, skådespelare, filmare, skribent, sanningssägare, rabulist, krigsbarn, vapenvägrare … Producent för Ingmar Bergmans film Fanny och Alexander (1982) vilket han också fick en Oscar för. Chef för Svenska filminstitutet 1978-82. Författare till över sextio böcker. Gift flera gånger (i Sverige levde han ihop med Harriet Andersson på 1960-talet och var senare gift med Jeanette Bonnier). Sexbarnsfar. Tidvis skandalomsusad men också mycket respekterad.

I essän Styrka berättar Rafael Donner hur han som barn ständigt grät. Näst efter att bli kallad bög var det för pojkar det värsta. Han retades ständigt och försökte träna bort sin gråt. Gråter gör han än. Även fadern har varit lättrörd. Rafael Donner lyfter upp ”gråthatet” som en nationell svaghet:

”… känslokvävningen och gråthatet är en systematisk förekommande hjärntvätt landets småpojkar utsätts för, en storskalig utrensning av samtliga spår av känslighet hos Finlands blivande män. Barn glömmer sägs det, men de glömmer inte sina känslor: de förtränger dem, eller försöker åtminstone. De ser upp på de äldre barnen och efterapar dem, de stoppar undan sina känslor i fack, de leker att de inte finns, de lär sig inte att lyssna på sig själva, de skapar masker de sedan i vuxendomen försöker upprätthålla. På skolgården är det inte lärare eller andra vuxna som fostrar barnen, utan barn som fostrar barn.”

Flickor, skriver Donner, tillåts vara svaga enligt rådande könsrollsmönster. Utan att på något vis förringa deras svårigheter skriver han:

”… de är bättre anpassade till det moderna samhället, till en värld där fysisk och psykisk styrka inte längre är lika viktiga egenskaper som empati och emotionell kompetens. I folkhemmet Sverige är värderingarna mjukare och mindre manliga än i Finland. Det syns: i samhällsklimatet, i den ekonomiska framgången, i film-, mode- och musikexporten, i jämställdheten, i solidariteten, i flyktingpolitiken.”

Den finländska mannen ligger i täten vad gäller statistik för självmord och våld. Han dör sju år tidigare än kvinnan. Donner anser att det är priset som män betalar för sin oförmåga att sätta ord på känslor och för sitt ”gråthat”. Han tar upp en syn sommartid som garanterat alla finländare sett: den redlösa raglande mannen högljutt gråtande ”i alkoholens, i nattens anonyma rum”. Barnet som inte fick gråta blir den berusade mannen som brister ut samlad störtgråt.

I essän Ensamhet tar Donner upp att ”det finns ingen sjukdom i Finland som är mera akut” och ger många exempel på all skam, förtvining och ohälsa som finns i ensamhetens kölvatten. Han berättar om sin egen ensamma tonårstid. Som sjuttonåring reser han på utbyte till Australien och isolerad tillsammans med unga från hela världen inser han att om han inte gör något åt sin ensamhet kommer han att gå under. På riktigt inser han vikten av att socialisera, skratta och tala. Hem återvänder han ”gladare, självsäkrare och öppnare till sinnet”. Till och med Helsingfors faller på sin plats som en småstad. ”Ensamheten är dödens bundsförvant” menar Donner och han inser han klarade sig undan med en hårsmån.

I essän Självsäkerhet berättar han om sina namn: Rudolf Rafael Donner. Ända sedan barnsben retades han för namnet Rudolf – ett namn som föräldrarna spontant valt efter hans utseende vid födseln och restaurangskutan Svarte Rudolf i Åbo – för att kulminera i Australien där en lustigkurre upptäckte att även Donner är en ren. En tystlåten pojke från ett arktiskt land med två renar som namn … Varje år vid jultiden samma plåga när julsången när som helst kunde spelas eller sjungas var som helst. År 2015 ändrade han sitt namn – även om en del menat att han borde gjort namnet Rudolf till sitt.

Rudolf blev Rafael. Här finns paralleller till det franska underbarnet till skribent, sociologen och forskaren: Edouard Louis (född 1992). I debutboken Göra sig kvitt Eddy Belleguelle (2015) gör han upp med en homofobisk, våldspräglad uppväxt på nordfransk landsbygd. Genom att juridiskt byta namn kunde han lämna en ”toxisk manlighet” bakom sig. I Våldets historia (2017) skriver Louis om en våldtäkt, våld överlag och Front Nationales segertåg bland landsbygdens unga män. Rafael Donner noterar att han blivit slagen flera gånger än han kan minnas: ”rädslan för våld – för andra män – sitter djupt i min benmärg”. Styrka innebär ansvar: Donner lyfter fram sin bror som i egenskap av äldre, starkare lät honom vinna barndomens fotbollsmatcher.

Många resor har Rafael Donner gjort och även bott i ”i ett halvt dussin” länder. Enligt sin far ”ska man aldrig tacka nej till en gratis resa”. Intrycken och reflektionerna handlar om allt från besök på strippklubb i Tokyo, liftande på Nya Zeeland till filmprojekt i enorm sydafrikansk misär. Han diskuterar frihet, fattigdom, digitalisering, demokrati, dick pics, gudlöshet, köttätande, veganism, individualism, egoism, ekonomi, rutiner, radikalism, tro, tid och mycket annat.

I essän om Manlighet skriver Donner bland annat att han önskar att ”feminismen vore en självklarhet”. Könsroller försvinner inte men feminismen är för alla ”fördomsfrihet, valfrihet och jämställdhet”. Han säger sig vara en ”indoktrinerad humanist”.

Det skulle finnas mycket mera att ta upp (och eventuellt kritisera) i essäerna. Men mest blir jag väldigt glad över att en ung, tänkande och kännande människa lyfter upp aktuella och brännande ämnen. Från personlig nivå till nationell, global. Essäer anses inte vara essäer om de inte är välskrivna – här är det ingen frågan om.

En ”pappabok”? Ja, men inte uppgörelse utan mera samförstånd. Jag tänker på Sara Danius sommarprat i P1 2013 där hon berättar om sin barndom och bildningsväg med en äldre far, litteraturadjunkten. Uppror var aldrig aktuellt – istället ett sorts mentorskap och fortsatt arbete. Så även Donner versus Donner. Klokt så.

Similar Posts:

• Donner versus Donner
• Att vara sin fars son
• Gammelmansgnäll
• Den privilegierades insikter
• Personligt porträtt av Mannerheim

Boken Suomi–Finland ges ut som en skrift inför året då Finland träder in i 100-årsfirandet av landet som självständig nation. Firandet, som kommer att kosta 19 miljoner euro, tycker han landet kunde varit utan och han undanber sig flaggviftandet. Han understryker att han vill vara europé och likställer inte frihet med ”den nya våg av exkluderande nationalism som nuförtiden spelar en roll”.

Det här är en liten bok i fickformat, som Donner själv kallar för ”orättvis essä”. Kanske skulle den kunna döpas till Donners lilla svarta i likhet med Maos lilla röda, då den innehåller en hel del betraktelser som skulle kunna klippas ut som självbärande citat. Men den består också av personliga noteringar om åldrandet, tillgången till avancerad och kostsam sjukvård samt privilegiet att kunna arbeta långt upp i 80-årsåldern.

Vassast formulerar han sig om den visionslösa nuvarande politiska ledningen i Finland. Den saknar långsiktighet, bildning och solidaritet med människor som står längst ned på samhällsstegen.  Inget politiskt parti i Finland får grönt ljus, inte ens det parti som han själv representerat i såväl EU-parlamentet som i den finska riksdagen. ”Nästan alla i maktställning påstår sig ha rätt för att de har makt. Det är ett intellektuellt nedslående försök till cirkelbevis”.  Donners styrka är att han är konsekvent i sin ton. Det finns ingenstans exempel på nedåtriktade sparkar; endast det privilegierade samhället Finland (i ett globalt perspektiv) eller dess företrädare med makt får ta emot hans verbala snytingar.  Det som den nuvarande regeringen får utstå är inget annat än hån. Följande citat riktas mot utrikesminister statsminister Juha Sipilä, finansminister Petteri Orpo, utrikes- och europaminister Timo Soini:

Ett av regeringens sjukaste projekt var att förlänga arbetstiden med den egendomliga förevändningen att detta skulle leda till en ökad produktivitet. Jag tänker på den riksdag där alla tre är medlemmar, tre månaders semester på sommaren och vanligen en månad på vintern. En avundsvärd situation, som jag lyckades utnyttja till fullo. Kanske de önskar förlänga sin egen arbetstid med en dag eller två, som föredöme.

Iakttagelserna är inte bara av satirisk art. Ett resonemang rör de vänsterorienterade politiska kretsarnas företrädare och hur de menar att kapitalismen är farlig. Han föreslår att de vänsterorienterade tänker ytterligare ett varv, om de likställer så olika kapitalistiska länder som Ryssland och Kina med USA. Samhällsförhållandena skiljer sig ganska avsevärt i de olika länderna, det är bara att gå till historieböckerna eller texter producerade av de mer seriösa mediehusens korrespondenter. Donner själv hämtar näring ur sina många resor till ett stort antal länder och kontakter med en stor mängd människor. Inte heller ser han nyttan av att ekonomiska klyftor växer. Han är mycket skarp mot girighet som möjliggör ökning av privat förmögenhet på bekostnad av – ja, ni vet – människor som inget har och/eller flyr från krig.

Jörn Donner är privilegierad på många sätt, något han inte vill dölja. Han har fått tillgång till dyr och avancerad sjukvård vid ett flertal tillfällen och är sant tacksam över att samhällets tjänster kostat honom mindre än 40 euro per dag. Men han lyfter fram ett etiskt dilemma som ingen funnit svar på. Denna avancerade sjukvård når nämligen inte alla, i synnerhet inte glesbygdsbor.

Så här löper tankarna som Donner delar med sig av. Allting har två sidor om inte fler. Det är lätt att känna igen sig i sättet att låta en idé träda fram för att i nästa stund bereda plats för dess motpol. Det är inte att vara visionslös, snarare att vara realistisk utifrån en lång livserfarenhet.

Det är nog ingen under 45 år som kommer att läsa den här boken, trots dess behändiga format och flyhänta språk. Det märkliga är att de skrivna raderna andas mer livslust än uppgivenhet.  Ibland är det nämligen svartsyn och korthuggna meningar som får askan att glöda igen; en sorts levnadskonst som ju inte är bundet till en viss ålder.

Similar Posts:

• Gammelmansgnäll
• Kloka tankar om känslor
• Donner versus Donner
• Att vara sin fars son
• Mastigt om finsk fascism

I mångt och mycket är min upplevelse att boken fungerar trots de instinktiva invändningarna, eftersom Donner inte direkt utger sig för att frammana en objektiv historieskrivning över Mannerheims liv, utan fastmer ett personligt vittnesbörd om vad mannen, myten och legenden Mannerheim betytt i hans liv. Det handlar alltså mycket om hur föreställningen om vem Mannerheim är och var har påverkat Donner och hans landsmän. Indirekt har Donner också haft mycket med Mannerheim att göra genom sin far, som skrev den första biografin över Mannerheim, och sin farfar, som personligen umgicks med Mannerheim.

Stilen är mycket personlig och ofta närmast rapsodisk. Hugskott och infall verkar avlösa varandra nästan planlöst, och till en början tycker jag det är irriterande. Ingen disposition, ingen kronologi, ingen tematik? Men efter ett tag övervinns jag av Donners charm. Han har blivit en lite knarrig gubbe, men fortfarande med mycket av glimten i ögat, och när han vill kan han avlossa den ena fräckheten efter den andra så att man som läsare hoppar till. I ett avsnitt diskuterar Donner Mannerheims fältsäng:

I fältsängen ryms bara en person; ibland sov han i bredare och mjukare sängar med plats för fler. Fältsängen lämpade sig inte för knull, om man inte var akrobat. Det stora intresset för Mannerheims sexualliv förbigår en ganska självklar omständighet. De flesta människor, även en kåt ung Mannerheim, sysslade inte med sex som huvudsyssla.

Och så vidare. Vid flera tillfällen kopplar Donner sitt eget liv till Mannerheims och drar paralleller, även om de kanske i vissa fall är mer av önsketänkande än faktiska förhållanden. Men det gör inget. Det blir ett slags fritt spekulerande som är ägnat att i lika hög grad belysa Mannerheims liv som Donners eget, och det ger naturligtvis nya ingångar och perspektiv, även om de kan vara lite oortodoxa. Så till exempel när Donner fortsätter att diskutera Mannerheims kärleks- och sexualliv och kommer in på sitt eget: ”Jag hade etablerat ett kärleksförhållande med en ung studentska. Hon var bra att knulla med, åtminstone till en början.” En sådan brutal ärlighet är en förutsättning för all god bekännelselitteratur, och Anteckningar om Mannerheim är just sådan bekännelselitteratur. Det vidhäftande problemet är väl kanske att den egentligen säger mer om Donner själv än om Mannerheim och att Donners röst ständigt tränger igenom Mannerheim-stoffet. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om det är bra eller dåligt. I alla händelser är det charmigt, för Donner är en riktigt charmknutte. Eller skall vi säga charmgubbe.

Jag vidrörde ovan Donners lite pratiga, kåserande stil. Efter ett tag upplever jag att den blir något tjatig och behovet av en smula stringens infinner sig. För ett par år sedan läste jag Donners bok om Ingmar Bergman, PM: Bergman, och den var i viss mån skriven på samma sätt: som en högst personlig minnesbiografi över en stor man. Men det finns en stor skillnad: medan Donner har ringa personlig erfarenhet (om man inte räknar den hans far och farfar haft) av Mannerheim har han däremot arbetat tillsammans med Bergman under stora delar av sitt yrkesverksamma liv. Av naturliga skäl har detta gett mer grund för en bok att stå på än vad som är fallet med Mannerheimboken. Donner är dock själv medveten om detta: I ett kort efterord konstaterar han att boken ”handlar i stället om vad jag subjektivt ansett vara viktigt” och att han i förlängningen varken kunnat eller velat lyfta fram en mängd fakta som vore kutym i en regelrätt biografi.

Du som alltså tänker läsa denna bok om Gustaf Mannerheim: Gör det inte om du vill ha en heltäckande biografi över Mannerheims liv. Gör det om du vill ha ett charmigt, men kanske lite spretigt, personligt vittnesbörd om den store Mannerheim och det finska, men lika mycket om den burduse och något knarrige, men oupphörligt roande, Donner själv.

Similar Posts:

• Berättelsen om en legend
• Gammelmansgnäll
• Att vara sin fars son
• Donner versus Donner
• Den privilegierades insikter