Vem vet vilka passager som är framför oss. Färre och färre.

Så inleder Jonas Modig sin femte diktsamling. Inleder med en dikt som sätter tonen direkt och ger boken sitt annorlunda anslag. Den inledande diktens sista rader beskriver också essensen, dikternas andedräkt – samlingens fysiska form: ”Årstidernas växlingar. / Mörkrets återkomst. / Hösten som närmar sig.” En prolog i språklig känsla, mer än som unik gestaltning. Och det blir svårt att prata om en berättelse, titeldikten tycks dock ha viljan att inleda konkret – de tre första raderna.

Kaninen rymde
en tidig morgon, grävde en gång
ur buren, in under friggeboden,
till ett kvadratiskt mörker,
väntade en tidsrymd, några årmiljoner
om man översätter till kosmisk tabell,
istider passerade, tropiska mellanakter,
bleka morgontimmar, en lång skymningsstund.

Annars berörs dramaturgin starkt av årstidernas skiftningar, i väntan på hösten som alltid närmar sig. Från vår till iskall vinter – diktsamlingens yttre påverkan. Och trots att en hel del subtilt smyger förbi är det som når fram fascinerande och styr dikterna till en ödmjuk och trivsam läsning.

Låt mig förstå kaninen som den som tog sig ur buren, det etablerade perspektivet, vår konventionella kaninbur – och vidare i åskådande beskriver en sönderfallande människovärld. Blir man kaninen, är det ganska uppenbart att vi är ganska usla. Och naturens grymhet, vi ska alla dö. Under tiden så förstör bäst vi kan, ekologins balans, livsvarelsers utveckling över miljarder år, som vi försent tror oss försöka rädda och skydda med naturvård – vi krånglar bara till det och kommer dö krånglande. Och det är inte synd om oss krånglande människor. Boken för lite arvsynd med sig. ”Varghonan har passerat gränsen, / söker asyl i ett nytt land, / sliter av sig halsbandet, / kräver sin frihet i en skog / som ingen kommer att äga / på samma sätt som hon begär.”

Kaninen rymde är också i åskådande syner i sorg. Elegier, sorgesånger över ett irrelevant samhälle, hur urbaniseringen och avfolkningen från landsbygd har tagit oss långt bort från det ekologiska, bort från djuren och jorden, naturen. Den förutsättning vi hade för knappt hundra år sedan. Och för tusen. Vad händer med oss nu? Dikten ”Masmästarns änka” handlar om det hårda och fattiga hantverket och livet på svedjebruken i Roslagen, ”… till 1923 då driften las ner.” Nu utmålat som exotiskt, änkan som levde vidare där, så varelseskiljande från dem som tog över efter makens död – den ”svenska fattigidyllen”, kulturmarkerna. Turisterna, kapitalisterna.

I åskådande gestaltar dikterna kaninens synintryck. Lite så läser jag dikterna. Om kaninen behövs. Lika gärna kan jag läsa in konstnären. Människan som tar sig ur tidens fokuserade starrstörda perspektiv, våra puckade jobb som inte skapar värde. Tvärt om som producerar skitbilar, vapen och faddirullan. Förstör inte morsan naturen! vill boken säga. Dö hellre. Att återerövra värdet från ekonomer och återskapa någon form av människovärde, är en fråga som poeten tycks förbigå helt. Till en form av undergångslustig modern (konventionell) cynism. Dö hellre. Ringen är sluten. Boken är långt ifrån konsekvent i substans.

Modig sätter också stort värde i återkommande ord och abstrakta begrepp som får mening och kraft ju längre man läser. ”Slutförvaring”, hur ord och allt ”suger sig in i mörker”. Ganska basalt; svart och mörker – höst och vinter; solen och ljuset – vår och sommar. Slutförvaring tolkar jag som bokens konklusion, som första dikten: ”Vem vet vilka passager som är framför oss. Färre och färre.”, vi närmar oss slutet, om inte hela släktet så vi levande.

Återkommande i boken är dikter skrivna i vers, som ger ett omodernt intryck – men Modig gör sin grej i vers med nyskapande konstnärlig ambition. Återkommande versdikter, enkel bunden vers av stavelser växelvis: 10-11-10 och 11-10-11 stavelser, om ni inte fattar vad jag menar så här ett exempel:

Stigen försvinner in i hallonsnåren
som slutit leden över kvarglömt ris.
Nu ser man inte flaggorna och spåren.

Vid vandringsstigarna som vanligtvis
vet rätta vägen mellan berg och myrar
står telemaster i en bädd av flis

som orienteringshjälp, som släckta fyrar.
Nu vänder skogen envist ryggen till
och visar bort den vind som genomsyrar

ett öppet landskap. Över skogens spill
formar armén av apsly sina murar
och blir en fond mot sommarkvällens grill.

En svår vers att få litterär. Så enkel, vartannat rim. Men lägg märke till hur fri han gjort texten, med kommatering som inte tar hänsyn till hur versen är komponerad. Och det är ett intressant brott mot verserna som gör att dikten blir så poetisk läsaren tillåter den att bli. Mitt råd är att skita i rimmen för Modig byter inte ordföljd för att få en vacker språkmelodi, versen går att läsa som en berättande text. Ofta är det lätt att förkasta rim och det regelstyrda, men här krävs det att man förbigår det förutfattade. Modig gör verkligen något av verserna. Till slut märks inte rimmen, inte heller stavelsemåttet.

Och boken komponeras av en mängd olika textkonstruktioner – samtidigt som diktsamlingens röst är konsekvent melodiskt; ett språk som läsaren följer genom årstidernas växlingar. Även i rimmad form, men det beror som sagt på hur man läser. Men konsekvent i alla former av orimmade dikter. (Läs textutdraget från prosadikten ”Det som finns i minnet”, när jag babblat klart.)

Dikterna ger hänvisningar till inflytelserika poeter men ofta som lösrykta bismaker. Av influens. Harry Martinsson finns närvarande, Gunnar Ekelöf, Gustaf Fröding ja till och med Lars Wivallius – ”Wivallius vår är alltid kall och torr.”, kanske lite retoriskt förstås med våren.

Men i berättande utan substans – språket mer som besvärjelser, en malande drivande undergångssvärmande poesi. Åskådan. Som påverkas starkt av hösten till kraftfull intensitet: ”Lägg dig ner och känn hur orden / torkar, gulnar i ålder / medan regnet utanför / stannar in växten, ord som återgår / till de grå molnen, / redan borta i en gammal mardröm, / nedtryckta i vindlingarna, / i njurarnas slagg.”

Martinssonskt!

Språkmelodin skiftar i höststormarnas våldsamt drivna språk, en sugande stegring till slutförvaring, ett vakuum. Och när vintern kommer och när mörkret döljer oss, så är det försent! – då vilar sig diktsamlingen till slut i frostigt språk och sista dikten är en upplöst vinterdikt. I rim.
Som vänder på allt. Givetvis. Eller inget. Intet.

Modig ger oss ingen symbolisk intighet. En gud? Egentligen bara höst, vinter och mörkret som suger in dig. Till intet. Läsarens egen symbolik kompenserar och utvecklar den bristen.

Och som följd … ja läs och läs om igen. Ingen läsning blir densamma. Så länge lusten finns kvar, smid själv fram substans i denna abstrakta brukssmedja till poesi, som kan tolkas lite si och så. Men högt betyg blir det hur som helst. Kaninen rymde kräver olika läsningar – byt perspektiv och bli inspirerad av begåvad språkkonst!

Similar Posts:

• Livet efter tillplattandet
• Snäll kanin med onda ögon
• Karlfeldt – en kåt en
• Modernismens främsta dikt
• Vemod och självtvivel i spänstiga strofer

Jag hade kunnat gå på fler seminarier, om jag bott närmare mässan. Om jag druckit lite mindre mingelvin i montrarna kvällen innan. Om jag tagit mig hem tidigare från kändisspanandet på Park. Om jag inte tyckt det var så kul att hänga i Vertigomontern att jag bara blev kvar. Om jag planerat lite bättre i förväg. Om jag helt enkelt kommit upp ur sängen lite tidigare, skärpt till mig, stressat mer.

I år såg jag ett seminarie. Det handlade om verklighetens zombies. Frank Swain har grävt i historien och fått fram hundar vars avhuggna huvuden styrs efter döden av elektroder, parasiter som tar sig in i människokroppen och sedan styr sin värds intressen, experiment som gjorts på lik för hundratals år sen, spastiska ryckningar, förmodade gengångare och kannibaler. Mycket intressant!

Jag såg också ett snack på Litteraturscenen, halva i alla fall, om åldersgränserna inom barn-och-ungdomslitteratur. Sara Kadefors som frustrerat pratade om att vi måste se förbi och splittra upp bokhandlarnas snäva gränser; läsning styrs av intresse och mognad, inte av ålder. Och recensenten Lotta Olsson på Dagens Nyheter spydde galla över folk som recenserar utan att ha koll på sin genre. Hon ville att alla då och då skulle läsa barnböcker, och hade inga problem med uppdelningen av barnboks- och vuxenboksrecensenter. För all del intressanta och viktiga diskussioner att föra.

Och nu är det vardag igen. Kanske har bristen på föreläsningssalar gjort att jag faktiskt sluppit undan den obligatoriska förkylningen (peppar, peppar!) som brukar följa på mässan. Dags att dricka mindre vin och fortsätta producera litteratur. Och läsa!

Först ut denna vecka är Handen på hjärtat av Hilary Boyd, en bok som Christina ger svagt betyg till, eftersom hon upplevt den som en roman utan något djup alls. ”Chick litt, fast dåligt”, hälsar hon.

Imorgon, tisdag, recenserar Marie Jaktmark, första boken i Helene Turstens nya kriminalserie om Embla Nyström. Marie tycker att Embla är cool och att Tursten är imponerande skicklig när det gäller att bygga ett intressant persongalleri med hemligheter och intriger under ytan. ”Och så är det väldigt behagligt att befinna sig i en kall och ruggig höstskog en stund. Även om folk råkar dö omkring mig.”

Tills på onsdag har Kari läst Max Tegmarks Vårt matematiska universum. ”Här resonerar han oss fram till att, hur och varför vår yttersta fysikaliska verklighet är en matematisk struktur. Hisnande är bara förnamnet.”

På torsdag skriver Håkan om Kaninen rymde av Jonas Modig. En intressant diktsamling som är lite modernt civilisationkritisk. ”Naturromantikerns diktning – med ett förakt för konstruktioner i alla dess former. Främst samhällskonstruktionens självdestruktiva krafter.”

Similar Posts:

• Torsdag på bokmässan
• Mord i ruggig höstskog
• Linas 10 i topp på bokmässan 2013
• Linas 10 i topp på bokmässan
• Anna Livs tio i topp på bokmässan