Men det kan också formuleras på ett lite annat sätt: än en gång återkommer John Pilger i en reportage- och intervjubok om världens samlade orättvisor. För den som läst någon av hans tidigare verk – exempelvis Den dolda dagordningen – eller sett någon av hans filmer är temat nämligen inte på något vis överraskande.

Pilger är en mästare på passionerad, politisk journalistik. Han försöker inte ens ge sken av att vara förment objektiv, utan tar öppet ställning för de svaga, förtryckta och utsatta, mot de rika och mäktiga. Håller man med honom i den grundläggande politiska inställningen kan man fröjdas när han går hårt åt maktens elit medan han intervjuar dem. Håller man inte med honom, kan man säkert tycka att hans intervjuteknik är oschysst och partisk.

Väl att märka är Pilger dock så professionell att han faktiskt intervjuar (eller åtminstone försöker, men inte alltid lyckas få en intervju med) dem han kritiserar, och då också låter dem tala till punkt. Till skillnad mot allt för mycket annan hovsam ekonomisk och politisk journalistik, så vill Pilger dock ställa makthavarna mot väggen – med andra ord ett exempel på skjutjärnsjournalistik när den är som bäst.

I den här boken fördjupar sig Pilger i fallstudier från ett par länder – Palestina/Israel, Sydafrika, Indien, Afghanistan och Diego Garcia (en liten ögrupp i Indiska oceanen ockuperad av britterna, som i sin tur hyr ut den till USA som har lagt en militärbas där). Analysen av det politiska (eller ekonomiska) läget är inte på något vis ny eller unik.

Det Pilger istället säger sig vilja med den här boken är att hylla ett antal modiga som vågat ta upp kampen mot orättvisor och förtryck i de länder som inkluderas. Det är ett lovvärt tema, men tyvärr känns det som att Pilger inte tar denna sin ambition så långt som han borde. Istället drunknar dessa personer allt för mycket i en tämligen ordinär problem- och/eller misärbeskrivning av situationen från respektive plats. Så även om boken i sig diskuterar viktiga frågor, så känns det inte som den tillför så mycket nytt som man kunde ha hoppats på.

Similar Posts:

• Tankeväckande om krig
• Angelägna reportage
• Israel från en annan sida
• Wallraff – still going strong
• I en konflikt över människors huvuden finns inga rätt, bara fel

Artiklarna beskriver genomgripande rapporteringen av och orsakerna till krig initierade eller stödda av länder i väst, främst USA och Storbritannien. USA:s befrielse av Kuwait och krig mot Irak, Natos bombningar i Kosovo, Storbritanniens invasion av Sierra Leone och vapenleveranser till Indonesien, Apartheidregimen i Sydafrika är några exempel på konflikter som Pilger känner sig manad att sätta förstorningsglaset över.

Pilger målar upp en dystopisk verklighetsbild i vilken medierna inte sällan är makthavarnas springpojkar. I många artiklar beskrivs de fruktansvärda övertramp av de mänskliga rättigheterna som USA och Storbritannien gjort och gör sig skyldiga till. Ett återkommande tema är USA:s och dess allierades krig mot Irak. Övertrampen får dock ingen massmedial uppmärksamhet, de censureras indirekt av ett informationsöverflöd som medierna är upphov till menar Pilger.

Med slagord som "globalisering" och "informationssamhälle" döljs de egentliga orsakerna till oroshärdar runt om i världen där befolkningen får lida av så kallade humanitära krig. Krig som egentligen syftar till att skydda västs investeringar och säkra profiten. Att 500 000 människor i Irak fallit offer för USA:s och Storbritanniens embargo mot landet är något som omvärlden i stort sett blundar för eftersom oljepriset kan hållas på en hög nivå.

Trots att boken ibland känns fragmentarisk på grund av artiklarnas ringa omfång tycker jag att man ska läsa Det vi inte fick veta. Särskilt i dessa tider då USA och dess allierade har förklarat krig mot terrorismen, och där media främst förlitar sig till presskonferenser från Vita Huset. Läsningen kan antagligen bli en historielektion som får många att tappa hakan men även ge en hel del aha-upplevelser efter att USA:s kampanj mot terrorismen är över. Framförallt ska man läsa artiklarna för att de visar att verkligheten inte är så enkel som den ibland beskrivs i medier, där enkla motsatsförhållanden alltför ofta antyds vara orsaken till en konflikt.

Similar Posts:

• Skjutjärnsjournalist om världens orättvisor
• En krigskorrespondent med hjärta
• Angelägna reportage
• Initierat om USA:s utrikespolitik
• Okritiskt om globaliseringsmotstånd

Vi talade en hel del om den nya politiska rörelsen Attac, som spritt sig till närmare 20 länder på ett par år som en kritik mot den globala nyliberala politiken som förs via organ som IMF, Världsbanken och WTO. Jag var positiv och förväntansfull inför att Attac nu bildades i Sverige. Han var skeptisk och tyckte att jag behövde ha en bredare bild av läget. Innan jag steg av tåget i Norrköping för att resa mot Örebro och min systers födelsedagsfest gav han mig sitt visitkort. Han hette Joran Höök och var redaktör för SIDAs tidning Omvärlden och lovade skicka några nummer.

Då hade jag inte läst så mycket i journalisten John Pilgers stora reportagesamling Den dolda dagordningen. Reportaget om hamnarbetarstrejken i Liverpool hade jag tagit del av i en kortare version i samband med ett besök i staden 1997. Enstaka reportage i Aftonbladet och Ordfront hade jag också stött på. Och dessutom var han ju denna höst aktuell genom att ha medverkat på bokmässan i Göteborg och dess medietribunal. Överhuvudtaget var väl hans mediakritik mest omvittnad.

När jag nu läst denna nästan 700 sidor tjocka artikelsamling finner jag att Pilgers samhällskritik är mer djupgående än att bara handla om media. Den dolda dagordningen ifrågasätter hela den kapitalistiska världsordning som styrs från "påvedömet Washington", som Pilger själv uttrycker det i en historisk parallell: 1492 fick Christofer Columbus privilegiet av påven att upptäcka och erövra världen som kyrkan såg som sin egendom. Idag är det Världsbanken, Internationella valutafonden och andra "internationella" institutioner som har privilegiet att genomföra erövringar som företrädare för den nya påvestolen i Washington. Officiellt är syftet att integrera länder i den globala fria marknaden. Men detta världsherravälde som bygger på att omforma länders interna strukturer är långtifrån stabilt. Ordningen bygger på pengar, elektronisk teknik och illusioner, skriver Pilger. Och den globaliserade aktiemarknaden hotar att gå samma väg som "tigerekonomierna" i Asien 1997. Över 700 miljoner är arbetslösa varav 35 miljoner i den rika världen hävdar han.

John Pilger vill tillägna sin bok de människor som gör motstånd och synliggör "regeringarnas, storföretagens och deras byråkratiers dolda planer". Och dessa får också stort utrymme i boken – nobelpristagaren Aung San Suu Kyi som under lång tid suttit i husarrest i militärdiktaturen Burmas huvudstad Rangoon, frihetskämparna i det av Indonesien ockuperade Östtimor (varav Jose Ramos Horta och biskop Carlos Felipe Belo också tagit emot Nobels fredspris), arbetarna som strejkat för anständiga arbetsvillkor i Liverpools hamn, kvinnor som gjort civilt motstånd genom att förstöra ett brittiskt Hawk-plan och många fler.

John Pilger ägnar ett särskilt kapitel till de han kallar "icke-människor". Det är de människor som är offer för krig som förs av Nato. Västmedia ägnar dem lite eller ingen uppmärksamhet. Vid Natos 50-årsdag 1999 sa Tony Blair att "vi tar ställning för civilisationen". Detta tal hölls just efter att brittiska och amerikanska plan bombat två försvarslösa länder – Jugoslavien och Irak. De flesta målen är civila – tåg, broar, sjukhus, fabriker och skolor.

I Irak pågår bombningarna fortfarande enligt Pilger. Men ingen rapporterar om dem. Hittills har enligt Unicef en halv miljon barn dött p g a förstörda vattenreningsverk och embargot som följde därpå. Men tystnaden kring denna katastrof som pågått i nio år är monumental. Västmedia och påvedömet i Washington har nämligen bestämt att de är s k icke-människor, menar Pilger.

Ett kapitel handlar om vapenhandeln. Det tycks som svart ironi men faktum är att FNs säkerhetsråds fem permanenta medlemmar – Storbritannien, USA, Ryssland, Kina och Frankrike – också är världens största vapenhandlare. Det är till de kämpande och skuldtyngda länderna i tredje världen som västerländska företag säljer sina vapen. Följderna är katastrofala för vanligt folk, tillgångarna slösa bort på ständigt högre avbetalningar och exempelvis brittiska Hawkplan.

Indonesiens brott mot folkrätten och ockupation av Östtimor skriver Pilger mycket om. När östtimoreserna Jose Ramos Horta och biskop Carlos Felipe Belo tog emot Nobels fredspris 1996 påpekade de också att Australien vägrat att underteckna en bestämmelse om mänskliga rättigheter i ett förslag till avtal med EU eftersom det kunde medföra protester från Indonesien.

En annan militärdiktatur som Pilger skrivit mycket om är Burma. Han reser till den okända södra delen vid gränsen mot Thailand där inga turister får vara. Där har Burma bestämt att locka till sig utländska investeringar genom att bygga ut infrastrukturen. Men detta har också förvandlat landet till ett jättelikt slavarbetsläger. Varje by längs järnvägen måste nämligen frivilligt bidra med arbetskraft oavsett hur gamla invånarna är eller hur deras hälsotillstånd är. Men många västerländska investerare som Pilger intervjuar blundar cyniskt för detta.

Den australiensiske reportern möter också Aung San Suu Kyi, vars parti Nationella Demokratiförbundet vann valet i Burma 1989. Militärdiktaturen vägrade dock släppa ifrån sig makten och Aung San Suu Kyi hamnade i husarrest. Burmas folk lider precis som deras oppositionsledare lider under en fruktansvärd press. Motståndet fortsätter trots allt, hävdar hon.

- "Oavsett regimens förtryck och råa styrka kan den inte i längden hålla tillbaka folket; den kan inte stoppa friheten. Vår tid kommer."

På detta sätt blir det också tydligt vems historia Pilger berättar. Det är folkets historia. Inte kostymgubbarnas och makthavarnas historia. Och detta perspektiv har han också när han skriver om västvärlden. Hamnarbetarnas fleråriga kamp i Liverpool för att få jobben tillbaka och dessutom få drägliga arbetsvillkor har Pilger författat det bästa reportage om som jag har läst. Tyvärr har dock lite skrivits om denna strejk.

Det skulle kanske gå att kritisera Pilger för att han upprepar sig och att boken är onödigt lång. Men samtidigt besitter den flygande reportern ett så rikt och värdefullt källmaterial som blir till ett uppslagsverk och en skattkista för den samhällsintresserade. Inte minst nu när debatten och ifrågasättandet av den nyliberala världsordning – som de flesta länder tvingas ansluta sig till – förs på bred front i nästan 20 länder under namnet Attac.

Pilgers bok är rykande aktuell och den är levande, eftersom den lyfter fram vanliga människor och enskilda grupper och individers kamp för jämlikhet och frihet. Att boken skulle vara alltför kategorisk som redaktören på tåget hävdade håller jag inte med om. En journalist utan ett brinnande engagemang som spelar på någon falsk objektivitet, skulle knappast kunna åstadkomma sådan angelägen journalistik som denna.

Similar Posts:

• Skjutjärnsjournalist om världens orättvisor
• Tankeväckande om krig
• Årets vidrigaste och mest angelägna bok!
• Vikten av att befinna sig i ”svåra länder”
• En slavhandel större än någonsin?