Det öde landet har fem delar. Den första delen De döda begravs har teman som årstidernas växlingar, bördig jord, skör växtlighet och dödande frost. Delen avslutas med en spåkvinna som läser av tarotkort samt en bild av en folkmassa av döda som förflyttar sig genom London.

Den andra delen Ett parti schack utspelar sig på en pub. Beskrivningen är intensivt närvarande, småprat och skvaller, och gång på gång upprepas ”drick upp, nu stänger vi”, alltså frasen som pubpersonalen ropar inför stängningsdags.

Diktens tredje del bär titeln Eldspredikan. Ett sammanhållande tema i denna del är vatten i form av floden Thames, plaskande åror och glidande pråmar. Men här omnämns också antika orter som Smyrna, Thebe och Kartago.

Fjärde delen Döden genom vatten är endast tio rader och den handlar om feniciern Flebas. Denne man delar öde med miljoner av T.S. Eliots generationskamrater: att inte ha fått en ordentlig grav.
I sista delen Vad åskan sade befinner vi oss sannolikt i det öde landet.

Här finns inget vatten bara sten
sten och inget vatten och den dammiga vägen
Vägen som vindlar högt upp bland bergen
som är berg av sten utan vatten
Om det fanns vatten skulle vi stanna och dricka
Bland klipporna kan man varken stanna eller tänka
Svetten torkar och fötterna vadar i damm
Om det bara fanns vatten bland stenarna
Dött bergsgap med frätta tänder som inte kan spotta

Som framgår av ovanstående ”sammanfattning” ger jag mig inte på en tolkning av denna innehållsligt mättade dikt. Många litteraturvetare har gjort sådana, men likt Jonas Ellerström tycker jag att var och en gör klokt i att bilda sin egen uppfattning själva först. Läs dikten högt, helst på engelska, gärna flera gånger. Rytmen är mäktig. Vilka bilder som fastnar beror på vem man är.

Bakhålls utgåva har ett generöst upplägg. Det engelska originalet finns på vänstra sidan och översättningen till svenska ligger på högra sidan, uppslag för uppslag. Det öde landet innehåller åtskilliga fraser och citat på tyska och franska samt mot slutet på sanskrit.

T.S. Eliot försåg sin dikt med förklarande kommentarer som sannolikt sysselsatt läsare minst lika mycket som dikten själv. Jonas Ellerström har gjort kommentarerna något mera utförliga. Kommentarerna blottlägger intrikata referenser till bland annat Shakespeare, Wagner, Baudelaire, Milton, Ovidius, Dante och Upanishaderna. Att läsa Det öde landet kan vara att träda in i ett livslångt umgänge med den klassiska litteraturen.

Efterordet är tänkvärt. Det första världskrigets omfattande förintelse satte inte bara punkt för la belle époque. Tron på modernitetens ständiga framsteg hade fått sig en avgörande knäck. Dikten blev T.S. Eliots genombrott, skriver Jonas Ellerström.

Visst väckte dess förmenta obegriplighet irritation hos somliga kritiker, men en ung studentpublik tog tvärtom till sig dikten i all dess komplexitet och ägnade dagar och nätter åt dess sakta framträdande symbolschema och innebörder.

Bakhåll ger här ut den tredje svenska översättningen av Det öde landet. Först ut, redan på 1930-talet var Karin Boye tillsammans med Erik Mesterton i tidskriften Spektrum. 1990 kom en översättning av Staffan Bergsten.

Similar Posts:

• Från mobboffer till självständig yngling
• Dansa med vargen!
• Vingar under utveckling
• Att slita bort någonting och visa vad de aldrig har sett
• Flytande identiteter och fulländade slut

Alan Moores nya roman utspelar sig på två dagar – 26 och 27 maj 2006 – i det som återstår av Northamptons arbetarkvarter efter rivningarna på 60-talet, där en gemenskap förvandlats till tröstlöshet, där en man ska gå på sin systers nya konstutställning baserad på en dröm han kanske hade när han var liten, medan en ung crackhora i ett av grannhusen håller på att tappa taget om livet helt. Det är de tre som är huvudpersonerna.

Jo, i någon av sina många, många dimensioner är Jerusalem en enkel historia, ett kärleksbrev till hemstaden och ett långfinger till allt den fått utstå sedan romarna kom dit, men han tar den långa vägen dit. James Joyce sade en gång att om någon skulle radera Dublin från jordens yta kunde staden byggas upp igen utifrån detaljerna i Ulysses. Moore har tagit till sig det, men nöjer sig inte med hur Northampton såg ut den där enda dagen; städer är levande varelser, och även människor och byggnader som försvunnit för länge sedan har ju lämnat spår i stadens själ. Alltså måste han berätta i fyra dimensioner, både tid och rum, både verklighet och drömmar. Han måste dra in änglar och djävlar, bränder och invasioner, svikna labourlöften och teodicéproblem, kreativitet och galenskap, moraliskt ansvar i en värld utan fri vilja, död och odödlighet tills han fått med ALLT. Och alla dessa historier och öden han väver samman, som ett gigantiskt snookerparti där varje rikoschett kan påverka hela spelet och varje boll är värd lika många poäng. Denna långa rad av karaktärer från alla tidsperioder och situationer, som vid första påsyn bara har gemensamt att de alla bor där i The Boroughs, den äldsta stadsdelen i saxarnas gamla huvudstad som ingen utanför har något intresse av att rycka upp annat än när den stör de finare människorna.

Her point is that despite the very real continuing abuses born of anti-Semitism, born of racism and sexism and homophobia, there are MPs and leaders who are female, Jewish, black or gay. There are none who are poor. There never have been, and there never will be. Every decade since society’s inception has been witness to a holocaust of paupers, so enormous and perpetual that it has become wallpaper, unnoticed, unreported.

Och som han gör det sen. Han drar in verkliga personer från Oliver Cromwell till Charlie Chaplin och den egna bekantskapskretsen och blandar dem med sina egna påhitt. Han skriver i parafraser, palimpsester, tesserakter. Han tvärvänder från slapstickhumor till förbannade essäer. Han drar in andras böcker och surfar på Milton, Blake, Clare, Carroll, Joyce, Beckett, och för all del sig själv också. Han byter tidsperiod och huvudperson i nästan varje kapitel, och ändå bygger varje kapitel vidare på det förra, tar upp dess idéer och ger dem en rejäl spark, belyser det en person trodde sig förstå från en ny vinkel. Han utmanar läsaren både med infodumpar som tar upp halva kapitel och med ordlekar som kräver flerspråkighet för att helt begripa, men han ger belöningar för det; det mest extrema exemplet är väl kapitlet ”Round the Bend”, om James Joyces schizofrena dotter Lucia som tillbringade större delen av sitt liv på ett mentalsjukhus i Northampton och här berättas som om hennes älskade far tvingat henne att leva på finneganswakiska:

Mighnd knot awer canseeusness hedself, uniffable ter sceeintestic scrupiny, beau a fairnuminon o’ far timersions datas foundedself contrained wittin a merdel blody end um werlt doutwit a’peer ta hove baret’ree?
Lucia penders willshe skirps alonge. Perhopes fearsum afuss, owr foursomality is consciantly outtempting to expierce itsolve inalys farfoold glarey, esperever luccinfer thort beond, thort quarner iff ourrizen dattiset wrytangles wideehighther fhree. Theos ophus howcan nevagaet disctern succinctfully wellbe estymdust bairds ound purwits, waile daiz aveers huer nit sloadroept undare taclin un meanoeuthert’ing illbe consigndered luciatics ar slimpery faals. A’curse, dorados eywool bay parcived as buth pohetic an dewrenched.

Hela det kapitlet är en otrolig prestation, med ett språk som berättar minst två-tre saker samtidigt och hela tiden också utvecklar och fördjupar resten av berättelsen, men bara de 50 sidorna tar mig nästan en vecka att bena ut. Å andra sidan kompenserar han för det med att hela bok 2 i princip är en enda lång ungdomsfantasysaga om ett gäng barn (låt vara odöda barn med sekel av erfarenheter) som reser i tiden på jakt efter en hemlighet, och hade han publicerat de kapitlen för sig hade han fått Neil Gaiman att gråta blod.

Men ingen enda del här står ändå starkare för sig själv än de gör tillsammans, för allt hänger ihop. Visst, på 1266 sidor hinner han ibland bli tjatig, hans användning av sexuellt våld för att motivera karaktärsutveckling blir lite… tja, serietidningsmässig, och det är ibland svårt att skaka av sig känslan att lite för många karaktärer är lätt förklädda versioner av Alan Moore själv. Men allt det där kan jag skita i, för Jerusalem är ändå en så oerhört total roman. Här finns oändliga detaljer, men han använder dem alla – om en karaktär ser en hundskit på sidan 300 kan du ge dig fan på att någon annan har hundskit under skorna 800 sidor senare, och att det spelar in. Här finns många stilar, men han behärskar dem alla. Här finns många karaktärer, men alla får sin plats. Det är en bok som bärs av helig vrede men är så lekfull, så fantasirik, så full av infall och människokärlek att även efter nästan 1300 sidor känns det som om boken har saker kvar att berätta länge än.

Similar Posts:

• Gud är död – här är hans barn
• ”A book about nothing”
• Tecknat i Jules Vernes anda
• Faber håller stilen
• I vinet, ölen och tequilan sanningen

Stan överväger att följa storebror Cons exempel och ge sig in på den brottsliga banan. Halvt på allvar halvt på lek prövar Charmaine tanken om att prostituera sig. Hon repar nytt mod efter att ha sett rekryteringsfilmen från tvillingstaden Consilience/Positron, ett slags ”gated community” med utopiska förtecken. Snart har paret klarat av ansökningsförfarandet, som mest liknar ett mingelparty, och erbjuds ett eget hem och fast jobb i staden Consilience. I gengäld ska de tillbringa varannan månad i fängelset Positron och där arbeta med kycklinguppfödningen eller utföra någon annan form av samhällstjänst. Medan Stan och Charmaine vistas i fängelset kommer ett annat par att flytta in i det gemensamma hemmet. Växelboendet är praktiskt och resurssnålt, men all kontakt med deras ”ställföreträdare” är strängt förbjuden.

Säg den lycka som varar för evigt. Visserligen får Stan och Charmaine sina materiella behov mer än tillgodosedda i Consilience och att vistas i fängelse varannan månad går också an. På teve finns inget våld eller porr så klart – men radiokanalen erbjuder ett överflöd av stråkkvartetter, Bing Crosby och Doris Day. Ändå är det något som saknas.

He shouldn’t have let himself be caged in here, walled off from freedom. But what does freedom mean anymore? And who has caged him and walled him off? He’d done it himself. So many small choices. The reduction of himself to a series of numbers, stored by others, controlled by others.

Syndafallet är kanske en av våra första berättelser om hur ett utopiskt samhällsbygge faller ihop som ett resultat av människans obändiga nyfikenhet. Och precis som Adam och Eva i Edens lustgård har Stan och Charmaine svårt att hålla sig borta från den förbjudna frukten. I takt med att deras begär blir allt mer febriga skruvas också berättelsens tempo upp. Det är svårt att veta om jag ska skratta eller gråta åt Atwoods uppfinningsrikedom: Elvisimitatörer i äldrevården, sexbotar, s.k. Possilibots, som skräddarsys efter beställarens preferenser och kan fås med andetag och hjärtslag i lyxutförandet, eller ingrepp som leder till en livslång besatthet… av gosedjur. Vi har relativt nyligen fått stifta bekantskap med Atwoods svarta humor i Madaddam-trilogin men i The Heart Goes Last lägger hon på ett par extra kol i sin satiriska skildring av en möjlig framtid. Hennes gestaltning av hur samhällsbygget Consilience/Positron krackelerar liknar mer skruvad fars än gastkramande dystopi. Det tar ett tag att vänja sig vid denna nya berättarstil men det är värt mödan att försöka.

Stan och Charmaine kan vara de mest fega, egoistiska, impulsstyrda och korkade karaktärer som jag någonsin stött på. Men när jag tittat efter noggrant i Atwoods satiriska skrattspegel måste jag motvilligt inse att de faktiskt är som folk är mest. Som du och jag. Vi som nästan tar vår frihet för given och som kanske ibland helst skulle vilja slippa alla beslut. Alla val. Vi som bär en längtan efter trygghet inom oss men som samtidigt rastlöst letar efter nya upplevelser. Nya prylar.

En av de sista replikerna i The Heart Goes Last: ”The world is all before you. Where to choose.” är en blinkning till John Miltons diktepos Paradise Lost (1667), och refererar till en scen som beskriver hur Adam och Eva lämnar Edens Lustgård.

Some natural tears they dropped, but wiped them soon;
The world was all before them, where to choose
Their place of rest, and providence their guide:
They hand in hand with wand’ring steps and slow,
Through Eden took their solitary way.

Kanske vill Atwood påminna oss om att människan ända sedan syndafallet har varit ovillig, eller oförmögen, att betala det pris som utopiernas bekymmersfria tillvaro kräver. Vi tycks vara dömda till frihet. Vare sig vi vet vad vi ska göra av den, eller inte.

Similar Posts:

• Pest eller kolera?
• Vacker gestaltning av brutal dystopi
• Präktig biografi
• Storstilad dystopitrilogi går i mål
• Lekfull utflykt i serieland