I Att känna fienden fokuserar han på underrättelse- verksamhet och vad den faktiskt har och inte har inneburit i ett antal, skärskådade fall från 1800-talet och framåt. Hur bedrevs Nelsons jakt på Napoleons flotta? Vad innebar den trådlösa kommunikationens införande och hur effektivt fungerade flygspaningen under det andra världskriget, är några av de frågor som ställs i boken. Genom de olika fallstudierna och frågorna driver och underbygger Keegan tesen om att underrättelser, det vill säga relevant information om fienden, inte per automatik innebär ett strategiskt mer gynnsamt läge. För att kunna dra nytta av eventuell information krävs att man klarar av att relativt snabbt omsätta kunskapen till handling och därmed förskansa sig defensiva eller offensiva fördelar. Något som långt ifrån alltid varit fallet.

Det finns således många exempel där parter misslyckats med denna omställningsprocess och därmed gott miste om fördelar. Det verkar heller inte ha varit alltför sällsynt att dylik information till och med hamnat i papperskorgar eller längst bak i otillgängliga pärmar genom historien. Naturligtvis finns också exempel där underrättelser varit till stor nytta och spelat avgörande roll.

Den här boken känns relevant, underrättelsetjänsterna behöver studeras och då gärna med ett historiskt perspektiv. Det är egentligen först i efterhand, alltså när vi kan kalla det historia, man kan få ut någonting vettigt och sammanhängande om den här typen av verksamhet på grund av alla hemligstämplar som vilar tungt över lockande hyllmetrar. I exempelvis boken Bakom heligstämpeln inledde författarna med ett översiktskapitel om den svenska underrättelseverksamheten från senmedeltiden och fram till början av 1900-talet. Det kapitlet, med ett användbart historiskt källmaterial till grund, var också mycket bra till skillnad från huvuddelen av boken vilken berörde dylik verksamhet under 1900-talets andra hälft utan att kasta så mycket som en strimma nytt ljus över någonting. Det fanns helt enkelt inget tillgängligt material vilket gjorde merparten av den boken relativt meningslös.

Den fällan går inte Keegan i. Han renodlar istället den fakta som finns och han gör det bra. Det är högst sannolikt att de som tidigare läst och gillat Keegan kommer att uppskatta även den här boken, man känner igen och imponeras av den myckna kunskapen och den fina framställningen. Keegan gör som sagt ingen besviken.

Similar Posts:

• Keegan – krigets antropolog
• Nyheter på alla fronter
• Tidsresa till dagar av fredslängtan
• Nyöversatt av Beevor
• Kvinnliga krigare stiger fram ur glömskan

Tankar och teorier kring krig är inget nytt påfund och många har försökt att förklara dess mekanismer och lagar. En av de mer framträdande krigsteoretikerna var den preussiske officeren Carl von Clausewitz som efter att bland annat deltagit i Napoleons krig mot Ryssland sammanfattade sina tankar i det berömda verket Om kriget (1832-37).

Clausewitz var ett resultat av den preussiska militära skolan och han beundrade Napoleon. Det var på hans vis som krig skulle utkämpas. Det "sanna" kriget fördes med stora uppbådade arméer och regelrätta slag. Dessa tankar fick stort genomslag och dominerade länge de militärteoretiska skolorna i Europa och hans resonemang om att krig i grunden är en fortsättning på politiska förbindelser bidrog sannolikt till de katastrofala krigen under 1900-talet.

Krig och kultur är i mångt och mycket skriven i polemik mot Clausewitz tankar om kriget. Genom att, vilket antyds i titeln, koppla samman krig och kultur breddar Keegan perspektivet och undersöker hur krigföringen utvecklats på olika platser under olika perioder. Detta förbisåg Clausewitz med sin eurocentriska utgångspunkt och såg med förakt på bland annat kosackernas, med hans ögon, fega och undflyende taktik.

Genomgången spänner över en lång tidsperiod, drygt 5 000 år och är tematiskt indelad i fyra kapitel; sten, kroppar, järn och eld. Dessa fungerar som utgångspunkter för Keegans analys som är synnerligen välformulerad. Vare sig det handlar om samurajernas Japan, asiatiska ryttarkrigare eller tyska arméer rör sig Keegan kunnigt och bekvämt vilket gör boken lättläst och infångande.

Keegan konstaterar att krig och kultur alltid är sammanvävda på ett eller annat sätt. Något sant krig a la Clausewitz går inte att definiera. Kulturer och samhällen ser olika ut och alltså har olika former av krig utvecklats. För att undvika katastrofer måste således de samhälleliga kulturerna bestå av i huvudsak fredliga molekyler. Så är inte fallet på alla platser idag och därför, just därför är det farligt att betrakta krig som en fortsättning på politik.

Det ligger en ännu större visdom i förnekandet av tesen att politik och krig hör hemma på samma existensplan. Om vi inte bestämt tar avstånd från den tesen blir kanske vår framtid, liksom framtiden blev för de sista invånarna på Påskön, prisgiven åt männen med de blodiga händerna.

Similar Posts:

• Keegan gör ingen besviken
• Nyheter på alla fronter
• Etisk krigföring
• Det bortglömda krigets fasor
• Krigets hemskheter

Boken, Det första världskriget, är ett resultat av författarens ambition att skriva den definitiva boken om detta krig och han har förmodligen lyckats. John Keegans verk är imponerande och sällan har väl ett krig sammanfatts och dissekerats lika bra som i det här fallet.

Det handlar således inte bara om den berömda västfronten där det grymma skyttegravskriget blivit signifikativt för hela kriget. I lika hög grad analyseras den turbulenta östfronten, där situationen ofta var mer komplicerad än i väst. Balkanproblematiken och turkarnas ställningstagande liksom Italiens rävspel är också viktiga och ofta bortglömda faktorer som lyfts fram här. Dessutom bredde kriget ut sig även i kolonierna och på världshaven, överallt med förödande konsekvenser. Det kanske mest frapperande är ändå själva krigsutbrottet och dess bakgrund som debatterats fram och tillbaka under åren. Kunde kriget ha undvikits är frågan som ställts. Nej, svarar många. De invecklade alliansernas och de många trubbiga mobiliseringsplanerna gjorde att den rullande snöbollen inte kunde stoppas. Denna åsikt delar emellertid inte Keegan. Det är förvisso sant att läget var mycket komplicerat och att kommunikationen var begränsad men det fanns flera tillfällen då båda sidor kunde blåst av sina mobiliseringar och därmed stoppat det hela, menar Keegan. Det skulle alltså inte vara tal om något oundvikligt krig enligt tidtabell.

De många generalerna, fältmarsalkarna och överbefälhavarnas högsta önskan var kanske inte fred till varje pris. Många krigsivrare fick också sina önskningar igenom, även om de kanske hade hoppats på andra resultat än de som kunde sammanfattas vid krigsslutet 1918. Frederna, och det som de resulterade i, fick som ovan nämnts enorma konsekvenser på de efterkommande decennierna och det är också därför som denna bok har så högt värde. För att förstå nuet måste vi gå tillbaka till historien och det första världskriget är en viktig del av den.

John Keegans bok är mycket solid och kommer garanterat bli ett standardverk inom området. Boken ger oss möjlighet att tränga in i de mörka år, i början av seklet, som medvetet eller omedvetet präglat oss alla och ger en mycket god bild av hela förloppet. Den som vill kan också kombinera boken med E M Remarques skönlitterära klassiker På västfronten intet nytt, som pricken över i:et.

Similar Posts:

• Keegan – krigets antropolog
• Om spelet i kulisserna
• Nedräkning utan eftertanke
• Keegan gör ingen besviken
• ”Kriget drabbade mig som en sjukdom”