Ellen Key (1849-1926) var världsberömd författare, debattör, fredsivrare tillika oförtröttlig kvinnorättskämpe, som 1911 lät uppföra ett herrgårdsliknande, solgult drömhus i Alvastra vid Vättern. Flera av möblerna var egenhändigt designade och Strand blev i likhet med Carl och Karin Larssons Lilla Hyttnäs stilbildande. Efter sin död planerade Ellen att göra huset till en mötesplats över klassgränserna och redan under sin livstid bjöd hon om somrarna in arbetarkvinnor i nätverket Tolfterna för vila och förkovring. Kanske är det på grund av att författaren Malin Haawind själv vistats på Strand som stipendiat en tid, som hon med bravur levandegör både platsen och dess forna invånare i sin nya roman.

Till Ellen Keys hem vallfärdade människor från när och fjärran. Så också skomakardottern Malin Blomsterberg (1882-1925), som 1914 sade upp sig från sitt arbete som hushållerska i Malmö och på vinst och förlust begav sig till Strand. Tycke uppstod och Key bad henne stanna i egenskap av alltiallo.

Ellen, som Malin svartsjukt vaktade, blev ställföreträdande mor och vän i ett. Hon var mån om att göra sig oumbärlig, men oroade sig samtidigt för att inte hålla måttet samt var full av mindervärdeskänslor och social osäkerhet. Hon led också av återkommande psykisk ohälsa.

Om dagarna tjänade Malin sitt levebröd, men nätterna tillbringade hon i böckernas värld. Favoriterna var Platon, Goethe, Keats och inte minst Ellen Key. Som ett slags socialt experiment insisterade Ellen på att hushållerskan skulle sitta med vid matbordet, även när de hade gäster. Då visades också Malins beläsenhet upp.

Livet på Strand blev ingen sinekur och det stressiga och hårda arbetet beskrivs ingående i romanen. Dagarna fylldes av bestyr som matlagning, disk, dukning, tvätt, trädgårdsskötsel och brevskrivning. Malin passade upp på en strid ström av gäster, såväl inbjudna som oinbjudna. Det var både kända kulturpersonligheter och vanliga dödliga som passerade revy. Om kvällarna läste Ellen högt vid brasan, men då var Malin så utmattad att hon hade svårt att hålla ögonen öppna.

Det är främst relationen mellan Ellen och Malin som står i centrum. Denna är inte helt okomplicerad. Malin är bitter över att Ellen uppmärksammar slitet hos kvinnorna i fabrikerna, vilka hon bjuder in till Strand för att vila upp sig och insupa bildning, men är blind för Malins egen orimliga arbetsbörda. Likväl häver hembiträdet inte upp sin stämma och klagar på orättvisan. Hon biter ihop och konsekvensen – ska det visa sig – blir ödesdiger.

Språket i romanen harmoniserar ypperligt med innehållet och tidsskildringen är livfull. Första världskriget mullrar i bakgrunden, kampen för kvinnlig rösträtt pågår för fulla muggar och hungersnöden i landet är akut. Vidare kontrasterar den ryska revolutionen och det finska inbördeskriget mot tryggheten på Strand.

Summa summarum rör det sig om en välskriven roman, vilken bjuder på nöjsam läsning och som utan tvivel föregåtts av en omfattande research i ämnet.

Similar Posts:

• Uppfriskande misslyckad kärlekshistoria
• ”Hon överdrev naturligtvis, annars vore hon inte Ellen Key”
• På jakt efter bildning
• Den undflyende bildningen
• Vi sitter här på livstid

Romanen utkom anonymt. På titelbladet stod att den var skriven ”By a Gentleman of the University of Oxford”. Före S:t Irvyne hade han 1809 skrivit, och 1810 utgivit, den gotiska romanen Zastrozzi, också den anonymt, på dess titelblad använde han sig bara av sina initialer: P.B.S. 1810 utgav han även två diktsamlingar anonymt: Original Poetry by Victor And Cazire (publicerad i september 1810) och Posthumous Fragments of Margret Nicholson (publicerad i november 1810). Till Shelleys allra första verk hör också pamfletten The Necessity of Atheism, utgiven 1811. Pamfletten mottogs av universitetsledningen i Oxford med stor upprördhet och den 25 mars 1811 blev Shelley relegerad från universitetet.

Långt senare skulle Percy Bysshe Shelley som bekant skriva in sig i litteraturhistorien, som tillhörande de största i den andra generationen av brittiska romantiska poeter och som en av de mest framstående lyrikerna någonsin på det engelska språket.

Det är första gången S:t Irvyne eller Rosenkorsaren: romans översätts till svenska. Just Shelleys skönlitterära prosa har aldrig tidigare översatts till svenska. Ibland måste det gå mer än 200 år innan något händer!

Romanen är en så kallad gotisk skräckroman. Översättaren KG Johansson har skrivit ett efterord till romanen, där han bland annat berättar om Shelley och om bokens samtida mottagande. Han påpekar att romanen ser ut att ha tolv kapitel, markerade med romerska bokstäver, men två av kapitlen saknas helt i boken: kapitel V och VI, och de skrevs förmodligen aldrig. Det är en märklig och ovanlig roman på fler sätt än så. Här och var i den dyker det upp längre dikter och sånger, som berättelsens huvudpersoner skriver eller sjunger, och det finns, som Johansson skriver, ”enorma hål i handlingen”. Läsaren får inte svar på alla sina frågor om huvudpersonernas bakgrund och vidare öden. Slutet är obegripligt. Ja, det stämmer verkligen. Dessutom har författaren på några ställen utelämnat ord i repliker och ersatt med streck; det är väl meningen att läsaren ska gissa sig till vad som sägs.

Det som är bäst med boken är de våldsamt starka känslor som den uttrycker, som i en saga eller i en operaföreställning, helt enligt den gotiska fiktionens koncept. Här finns kärlek bortom förnuftet, ohyggliga kval, onda och fula förbrytare – rövare, unga undersköna vackra kvinnor, unga lidande män med dunkelt förflutet, gamla slott, mord, död och övernaturligheter och ett pendlande mellan känslornas ytterligheter i svartsjuka, hämnd, sorg, lycka, leda, passion, kärlek och hat. Människorna är fyllda av tunga, bittra minnen och samvetskval. Men mitt i läsandet om alla dessa sönderslitande, vansinniga passioner som utspelas mellan människor, kommer jag på mig själv med att tycka allra bäst om att läsa om det som utspelas i naturen. Det som händer i naturen kommer till uttryck på ett kraftfullt, dramatiskt och stämningsfullt sätt och månen, en av romantikens klassiska ingredienser, får ofta vara med och lysa. Dessutom utspelar sig bokens handling oftast under kväll och natt, vilket underlättar för författaren att ingjuta skräck i läsaren. I romanens början är det midnatt och åskoväder och Shelley inleder boken så här:

Röda åskmoln, burna på midnattsvindens virvlande vingar, drev i ojämna kast över månens blodröda rundel; åskans tilltagande raseri suckade genom förkrympta buskage, som böjde sig inför det våldsamma anfallet och kröp ihop mot klipporna där de växte; över himlens svarta valv draperade sig ljuset från blå blixtar; ljungeldarna spelade mot granitsluttningarna och visade i bländande ögonblick Alpernas skrämmande sceneri, där gigantiska och förvridna krön, röda under månens beständiga ljus, korsades av stormmolnens svarta och böljande fragment. Regnet började falla i stora droppar medan åskskrällarna dundrade starkare och mer öronbedövande och fick bergens toppar att skälva tills den utdragna striden, ekande från grotta till grotta, dog ut i otydligt mumlande längs den långa bergskedjan

Romanens huvudperson, en ung man vid namn Wolfstein, står utomhus mitt i åskovädret och plågas av förtvivlan, och slutligen sjunker han ner på bergets klippor. Beskrivningen av vad som händer i naturen fortsätter senare:

Men stormen vrålade vidare, ännu mer upprört, utan att bry sig om den desperate Wolfstein. De kämpande elementen tycktes i sitt vilda kaos vara på väg att lösa upp själva naturen; rasande blixtar dansade med skrämmande våld över bergen, samlade ännu mer ohygglig styrka och skilde gigantiska klippblock från deras annars eviga fundament; bergmassorna vräkte sig, med larm som överträffade de kreverande åskskrällarna, mot dalen nedanför.

Att läsa gamla texter, skrivna under en helt annan tidsepok än vår, är alltid fascinerande. Tankarna flyter ofta iväg från själva handlingen till funderingar över det skrivnas uppkomst. Var skrev författaren? Hur såg det ut runt omkring? I vilken sorts ljus? Vad hände runt omkring? Med vilken typ av penna skrev (i detta fall) han, på vad för sorts papper? Och som i detta fall: hur kändes det att leva i det engelska samhället under det tidiga 1800-talet? Vad pratade man om? Vad engagerade mest politiskt? Många frågor att förlora sig i, oräkneliga tidsresor att göra, väldigt mycket att lära sig, under läsningen av äldre litteratur.

Similar Posts:

• Vecka 7: Kärlek och död
• En tidlös tragedi
• … att ställa sig som galen
• Totalt jävla mörker
• Sagor för barn, och för dem som inte är det

Det är liksom den sortens roman det här är; en där saker händer pang bom och sedan drar med sig allt annat utan att någon egentligen har möjlighet att ta kontroll över det, en där småsaker (eller stora saker man velat tro är små) som fått ligga och gnaga i åratal växer och blommar ut vid sämsta tänkbara tidpunkt, en där hjärtat på omslaget ser ut som en handgranat. Handlingen hoppar från person till person, kliver fram och tillbaka över flera decennier när den behöver fylla i några luckor, kränger i den där spretiga baktakten som uppstår när punkare försöker spela dub. Långa introverta stycken som avlöses av sida efter sida med korta ögonblicksbilder. Det är rörigt, det är allt annat än strömlinjeformat, det är ibland rent misslyckat… och det är, till skillnad från den högpolerade och sönderfunderade On Beauty, jävligt levande.

Titelns NW är alltså både huvudperson och skådeplats, nordvästra London, de där stadsdelarna där man en gång skyfflade undan alla som kom från kolonierna och som nu efter ett par generationer blivit precis lika inbodda som alla andra. London är London, staden som byggs av sig själv utan planering och raka avenyer och förr eller senare assimilerar allt, men som också låser fast; är du väl härifrån så är du härifrån, med allt vad det innebär. Där hittar vi de som officiellt ska bära handlingen, men hur fan gör man det? Leah är vit i en huvudsakligen svart stadsdel, Natalie (född Keisha, men så kan man ju inte heta om man vill bli tagen på allvar) är svart i en huvudsakligen vit värld. De är födda på 70-talet, uppvuxna i Blairs Cool Britannia med raves och partydroger och den ljusnande framtid, och nu måste de plötsligt vara vuxna, ansvarsfulla, vilja ha både barn och karriär och vara goda förebilder medan ekonomin blir allt tajtare och livsdrömmarna allt genomskinligare. Det här ska ju föreställa ett post-ras, post-feministiskt, post-klass-samhälle, och då är det ju plötsligt bara deras eget ansvar om inte allt är perfekt. Leah går och driver, fast i ett trist kontorsjobb trots sin klassiska utbildning som inte ger henne något i verkligheten. Varför strävar du inte för att komma fram här i livet, frågar hennes afrikanske man som fått slita för allt, hur kan du vara nöjd här?

Varför skulle hon förbereda sig för ett liv som aldrig var avsett för henne?

Kei… f’låt, Natalie å andra sidan gör karriär som försvarsadvokat (”Skulle du vara beredd att företräda någon från nationalistpartiet?” frågar tänkbara arbetsgivare hoppfullt), hantera man och barn, köpa myten att med hårt arbete kan man komma vartsomhelst i livet, samtidigt som hon alltmer inser att hon glömt vem hon är, inte längre kan tala med sin familj som bor kvar i förorten. ”Det är klart vi skickar barnen till en privatskola med bara vita ungar”, säger mannen, ”jag tog ingen skada av det”, och det enda hon kan invända är ”Frank, du har loafers på dig.”

Som kvinnor (läs: sådana som inte bedöms som ett hot) har de åtminstone möjlighet att bli accepterade och komma ut; värre är det för deras gamla manliga klasskamrater som inte kunnat knarka, dansa och studera sig bort, som är kvar där nere på botten.

”De säger jämt ‘ungdom’, va?” sa Phil och stannade än en gång, halvvägs nedför trappen, i en tankfull ställning. Felix lutade sig mot stängslet och väntade, fast han hade hört detta tal många gånger. ”Aldrig om de fisförnäma pojkarna ovanför parken, de är bara pojkar, men hos oss är de ‘ungdomar’…”

…och den unge mannen rullar med ögonen; det där har vi hört nu, vad fan har vi för glädje av att höra det igen?

Ja, och så lodisar som Shar då, men så mycket kan ju i alla fall alla enas om som att zigenarna får skylla sig själva. Om vi bara kan få tillbaka de där pengarna hon lurade till sig i kapitel 1… Det är principen. Vi är ju britter allesammans nu, och att stjäla det man inte har är just not cricket, old boy.

Så där håller romanen på: sveper fram och tillbaka genom de senaste 40 årens historia, där folk försöker hålla sina liv flytande, leva upp till omöjliga och motstridiga krav och hitta någon att sparka nedåt på. Ut och in ur handlingen flyter vrakgods från det gamla goda England – intorkade tepåsar, sönderrostade MGs, lösryckta citat och pastischer från Keats och Dickens, popdängor om The Village Green Preservation Society och Movin’ On Up, fotoböcker om sextiotalets sociala revolution där alla blev lika (besvikna)… Smith kör klass, ras, kön, generation och historia genom en mixer där bladen visserligen är skarpa nog att skära sönder, men inte att jämna ut. NW är absolut inget mästerverk; på många sätt är det en nästan amatörmässig roman, full med handlingar som lämnas oavslutade och karaktärer som kommer från ingenstans (läs: London) och försvinner igen, och Smith vräker så många postmoderna formknep mot läsaren att om hon inte vore en så fantastisk stilist skulle det verka desperat. Ändå kommer jag på mig själv med att titta upp och inse att klockan är tre på natten och jag kan inte sluta läsa nu, jag måste fortsätta gräva mig runt i de här tunnlarna Smith gräver genom London, genom sina karaktärer, genom en hel värld.

—

PS: Jag läser Jesper Högströms utläggning i DN, där han beklagar bristen på en svensk Zadie Smith (med mera), och funderar på vad NW vore om den var skriven i Sverige. Den vore nog Lena Anderssons Var det bra så? – och därmed både en mer välplanerad och mer stilren, men också mycket snävare roman. Man kan skriva om gränser utan att begränsa sig till här och nu, och vart Zadie Smith tar vägen härifrån ska bli riktigt kul att se.

Similar Posts:

• Life is like a set of badminton?
• Charles Dickens 200 år idag!
• London runt i ett par vandringsskor
• Ojämn romandebut
• Revolutionen och landsflykten