Vad som vid första anblick verkar vara ett gäng fristående noveller visar sig efter ett tag vara nedslag i en gemensam värld. Berättelserna knyter an till varandra på subtila sätt och personerna återkommer som bifigurer, rykten eller något annat i periferin. Tiden rör sig långsamt framåt, vi rör oss via föräldrar till deras barn till framtiden och en utopisk värld som är lika obehaglig den.

Det hade visat sig efter en tid av försök med olika metoder att ett visst mått av fysisk närhet och ömhet var till nytta för barens empatiska utveckling, även om Barnträdgårdens barn i framtiden skulle fylla en väldigt speciell funktion, som inte direkt, vid första anblicken, skulle förknippas med empati.

Läsupplevelsen är svår att beskriva, när jag försöker sätta ord på vad jag just upplevt låter allt banalt och tillrättalagt. Känslan som Handbok i klardrömmar lämnar efter sig är ett smygande obehag, ett lätt illemående men också en vilja att veta mer.

Att skriva noveller är en svår konst, läsaren måste hinna känna något innan de få sidorna är slut. Johanna Holmström har inga problem att hinna fånga läsaren, mer än en gång läser jag och önskar att just den här berättelsen snart ska få ta slut. Så att jag genast kan ge mig i kast med nästa omskakande upplevelse. Det är som att titta på en tågkrasch i slow motion, jag kan inte slita bort blicken.

Vet du, fortsatte Silja. Det finns ett sätt att få tyst på honom. Om du vill.

Gemensamt för alla noveller är våldet som lurar i hörnen. Gemensamt är också ensamheten. Trots att de flesta berättelser utspelar sig i närheten av andra människor är det ingen som sträcker ut en hjälpande hand. Det finns inget kollektiv, ingen gemenskap att sätta sin tilltro till.

Mamma hatar pappa med ensam styrka. Hon hatar pappa i varje knapp som trilskas i varje ensamt knapphål. I varje ensam kaffekopp vid en ensam morgonmacka.

Kort sagt obehaglig, men ändock fantastisk läsning.

Similar Posts:

• Världen som trevlig?
• Mörkermaskin
• Den perfekta drogen
• I upplevelsen av landskap och människor
• Genre för eftervärlden: ”namedroppism”

Robin återvänder till förorten där hon växte upp, förorten hennes styvfar skapade och där hennes mor nu lever i ensamhet och närmast utstötthet. Hon arbetar som barnpsykolog, delvis för att kompensera för händelser i sin barndom, ett sent försök att rädda den storebror hon inte kunde rädda, varken från andra eller från honom själv. När de var barn mötte de en man som kallades armborstmannen och nu härjar han åter i trakten men det är också en annan rädsla som smittat framförallt barnen och plötsligt börjar Robin komma något på spåren – något som visar sig vara farligt. Riktigt farligt.

Efter tio sidors läsning har jag både hunnit gråta och få en rejäl klump av obestämt obehag i magen. Barnen som far illa, som hanteras illa av människor i sin närhet eller av själva livet har lätt den effekten på mig men här är det något extra suggestivt över det hela. Det finns en laddning också i det vardagliga och vartefter utvidgar sig obehaget, samtidigt som det blir mer specifikt. Det klaustrofobiska och känslan av att inte kunna lita på någon, att ständigt vara sedd men utan att veta av vem är ju inte något nytt men stämningen här är ändå sådan att allt blir intensivt levande för mig.

Tyvärr är det som vanligt en person som inte alls har vare sig vana eller kompetens som börjar utföra det spaningsarbete som normalt är förbehållet poliser och som vanligt är det en hel del dumdristighet inblandad. Samtidigt är det mycket som är vagt så länge, mer en känsla, mer en aning – mer sådant som man som läsare av en ”nordic noir-thriller” begriper inte är vad det i förstone ser ut att vara, men som ändå inte skulle vara material för polisen – än.

Det mest thrillermässiga är inte heller det som är det bästa, även om intrigen är välkomponerad och bjuder åtminstone mig på ett par rejäla överraskningar, utan det som stannar kvar är mötena mellan Robin och barnen, såväl det barn som går hos henne för att bearbeta sin mors förestående död som de rädda barnen i Vråkören. Och hur lätt det är att svika när man borde vara den som är allra mest lyhörd – av födsel, uppväxt och utbildning.

Similar Posts:

• Fullständig fullträff
• Att hålla ihop och isär
• Det förflutnas långa skuggor
• Skuggpojken
• Brott i bloggvärlden och Blå villan