Det är en fråga varför de faller så platt. Det är något med tonen i berättarrösten, eller med att det försöks vara oroväckande och spännande och roligt men blott och bart inte är det. Eller att det fattas något. Poänger, typ. Något som sopar bort känslan av banalitet. Ett bra och representativt exempel på något att ogilla finns i novellen "Autodafé":

I mitt yrke lär man sig förstå bilar. Bilar av alla slag: Corsa och Golf för sjuksköterskestuderande som heter Haley, illa medfarna Escorter för finniga ekonomistudenter, 2CV eller reparerade Skalbaggar för söta små skådespelartyper som heter Kate, en mattsilver-Lexus för hennes framgångsrike bankdirektör till pappa, Len, som har en utomäktenskaplig affär med sekreteraren i tennisklubben, Jan en välbevarad fyrtiofemåring med en Ford Ka och snuskig fantasi. På min sträcka lär man känna stammisarna.

Jag tycker inte att det är bra eller roligt när man beskriver människor utifrån vilka bilar de har. Inte för att man inte skulle kunna känna igen sig, och inte för att bilen inte kan säga något om dess ägare, men för att det känns så hejdundrande gjort. Det är ju inte påhittigt alls. Det är att inte förstå vad en läsare tycker känns nytt. Och "en utomäktenskaplig affär med sekreteraren". Jovisst. Om man skriver manus för Glamour.

Samma slags illa blir det med inledande "Faith och Hope går och handlar": två gamlingar, varav den ena är blind och den andra sitter i rullstol, tröttnar på att sitta instängda på det strikta hemmet och beslutar fly. Hade inte det kunnat bli en schysst novell, med uppror och återvunnen värdighet? Med livskraft och vilda själar? Det blir en dagstur. En liten stadssafari med sådär lagom mycket stereotypt fnitter och sentimentalitet.

Det ska ges författaren att uppslagen är riktigt bra, men allt slår verkligen fel på genomförandet av dem. "Ett lyckosamt resultat är aldrig garanterat; ibland fungerar en berättelse och ibland dör den på pappret – som ett mycket långt skämt utan avslutande poäng –", skriver Harris i förordet, och fortsätter: "av någon anledning som jag inte riktigt kan förstå." Jepp.

Similar Posts:

• Under the dark
• Musorna har flyttat till Skottland
• Med döden i ögat
• Fåglarna anfaller (på lättengelska)
• Många sätt att gå vilse på

Jag såg, utan säkerhetsåtgärder, den här boken i ögonen, och fastän det var oväntat mycket solljus den veckan jag läste den så hamnade jag helt ”under the dark”. Det kan eventuellt vara bokens vilja som talar, men jag vill hävda att Sunshine av Robin McKinley är en mycket bra vampyrroman.

Ungefär som att Låt den rätte komma in (som den nästan, men inte fullständigt, mäter sig med) särskilt lägger vikt vid inbjudandet av vampyrer, är här vampyrers problem med solljus kärnfrågan. Det kan ses som övertydligt, men är i själva verket oundvikligt, att huvudpersonen kallas Sunshine. Det kallas hon av alla och envar på det familjefik där hon klädd i färgglada kläder förser kvarteret med doftande bakverk. Inledningen är gemytlig och normal, med bara något enstaka nämnande i förbigående av ”others”.

Drabbad av ett plötsligt behov av att vara ensam åker Sunshine en kväll ut till familjens gamla sommarhus. Hon hör aldrig vampyrerna komma; det gör man inte, när de är vampyrer. Men de dödar henne inte omedelbart, som hon fått lära sig i skolan att de alltid gör. De klär henne istället i en röd sidenklänning och tar med henne till en övergiven villa där hon kedjas fast i balsalen. Mitt emot henne på golvet sitter en vampyr. De lämnas ensamma. Vampyren höjer huvudet och tittar på henne…

Jag avstår från att säga mycket mer om vare sig handlingen eller McKinleys variant av vampyrer. Dels för att helt enkelt inte avslöja hur det går, dels för att även romanens presentation av rena fakta om sin värld är spännande i sig och för handlingen framåt.

Denna värld är en helgjuten alternativ verklighet, genomarbetad ända ner i språket. Folk säger ”Oh gods”, ”Carthaginian hell” istället för ”fucking hell”, och använder bl a Kali, Tor och Sparta för kraftuttryck. Dock utreds inte alla aspekter av denna verklighet i detalj och ursprung, vilket bara ger ett positivt intryck: konsten att tråka ut är att berätta allt.

Även vad gäller Sunshine och vampyrerna – som individer och som art – slipper man överförklaring. Inte alla frågor besvaras, vilket kan ses som (1) författarmissar, (X) ett berättartekniskt grepp som vill lämna saker åt de mörkare delarna av läsarens fantasi, eller (2) sparande av trådar till en uppföljare. Jag röstar på X, även om det finns risk att 2 är rätt svar. (En uppföljare vore i och för sig bra ur ren frosseri-synvinkel, men det vore ändå synd just enligt alternativ (X).)

Historien berättas med ett högstämt och vardagligt, sagolikt och realistiskt språk, och med rejält driv. Det är en av de där böckerna man vill läsa hela tiden, men samtidigt läsa långsamt – dels för de snygga scenerna, dels för att den inte ska ta slut.

Sunshine kan kanske bäst beskrivas, om man ska vara sån, som en mix av Buffy, Neil Gaiman – främst American Gods – och Jasper Fforde, med aningar av bl a Joanne Harris, Alice i Underlandet och Dorian Grays porträtt… samt mycket eget. Ett bra brott mot Buffy-tendenserna är att bland vampyrerna finns ingen Angel. Vampyrer är fysiskt och psykiskt avgjort icke-mänskliga. Och livsfarliga. Men… det finns olika sätt att vara vampyr…

Similar Posts:

• Enkel och rak vampyraction
• Osexiga vampyrer
• Ett renodlat mästerverk
• Vampyrer i den sunkiga Södern
• Vampyren och det moderna samhället