Patti Smith hade dessförinnan givit ut en mängd poesisamlingar men på grund av framgången med Just Kids är förväntningarna upptrissade nu när det kommer till en biografisk uppföljare.

Men M Train är av ett helt annat slag än föregångaren. Här är det nutid och kontemplation, minnen och drömmar är nyckelord. Patti Smith drar på sig sin rock och stickade mössa, vandrar över till sitt favoritkafé Cafe ‘Ino där hon skriver och minns samtidigt som hon dricker Dale Cooper-mängder av svart kaffe och äter mörkt bröd med olivolja vid ett eget bord. Beskrivningar av resor runtom i världen, gärna till poeter och författares gravplatser för att hedra dessa, flashbacks till barndomen och tiden med den numera avlidna maken Fred Sonic Smith varvas med nedtecknade drömmar. Ett genomgående drag i M Train är Patti Smiths starka vördnad för kulturpersonligheter, och då gärna författare som till exempel Sylvia Plath, Roberto Bolaño, Jean Genet och Haruki Murakami, vars mystiska roman Fågeln som vrider upp världen Smith återkommande reflekterar över.

Det är stundtals poetiskt, symboliskt laddat, vemodigt och eftertänksamt. Smått absurda episoder, som när Patti Smith låtsas vara skribent för ett magasin om kaffe och spenderar flera dagar provsmakandes olika kaffebönssorter i mexikanska Veracruz eller när hon en hel natt i Reykjavik sitter och sjunger Buddy Holly-låtar med schackmästaren Bobby Fischer ryms också bland kapitlen. Men även deckarnörden i Smith får stor plats, vilket bland annat resulterar i en rejäl spoiler av tv-serien The Killing. De skiftande temana som avhandlas illustreras med likaledes omväxlande svartvita Polaroid-bilder tagna under Patti Smiths vallfärdslika resor. Foton av Frida Kahlos kryckor, statyer, fängelseruiner, personporträtt och Virginia Woolfs promenadkäpp är några av motiven som ramar in texten.

M Train är inte insmickrande eller speciellt tydlig i sin dramaturgi men ger kanske därigenom en desto ärligare bild av livet som den snart sjuttioåriga mångkonstnären för. Det är i många stycken en introspektiv djupdykning, ofta i melankoliska färger där nedtonade men varma reflektioner och stillsamt nyfikna tankar står i första rummet. Och om kärleken till litteraturen genomsyrar texten så nämns musiken knappt under de 256 sidorna. Något som egentligen inte är särskilt förvånande. I ett avsnitt av tv-programmet Babel säger Smith att hon ser sig själv som författare i första hand. Det är bara det att hon ofta förmedlar sitt skrivande till rockmusik inför publik. Vissa episoder i M Train lämnar inga bestående avtryck medan andra bränner till desto mer. Som när Patti Smith skriver om hur en sten tog plats i hennes hjärta när maken Fred och hennes bror Todd kort därefter dog. Men att hon hittade tillbaka till optimismen och stenen blev till en glödande värmande bit kol. Det hela är så målande vackert beskrivet att tårar samlas i ögonen. M Train är en berättelse där det omvälvande och det vardagliga samsas. Precis som livet självt.

Similar Posts:

• Att göra saker som saknar motstycke
• Patti och Robert söker livet
• Att halka in på rock’n’roll av en slump
• Ny vecka på dagensbok.com
• Stillsamt överskridande noveller

Sydney Blanchard greps för mordet men blev frikänd och irrar sedan dess runt i livet i en ännu större osäkerhet än tidigare. Han föddes samma dag som Jimi Hendrix avled och har sett sig som något av en reinkarnation av legenden men nu har allt kommit ikapp honom. Tillsammans med sin hund Betsy är han på väg hem till New Orleans och hela tiden pågår en hackig monolog, lösryckta tankar. När han på en TV på en bensinmack får se ett inslag om den förestående avrättningen börjar han göra en sorts bokslut över sitt liv – för det var ju så nära att det blev han.

Pearl Watanabe var den som först upptäckte kropparna och hon har sedan dess skytt fastlandet i allmänhet och Atlanta i synnerhet och i stället återvänt till sin barndoms Hawaii. Till sist har hon ändå låtit sig övertalas av sin dotter att komma och hälsa på – och naturligtvis sammanfaller hennes besök med Smokey Nelsons avrättning. Dottern gör vad hon kan för att Pearl inte ska få reda på något, eftersom hon är rädd för den reaktion som kan komma.

Ray Ryan, slutligen, är far till kvinnan och morfar till barnen som mördades. Han har drömt om hämnd i ett par decennier och är nu äntligen på väg till avrättningen. Med sig har han Gud, som både lugnar och tröstar – och manar till strid.

Just nu börjar jag känna mig en aning mätt på polyfona romaner men här finns det inte några dolda samband att lista ut, inga ledtrådar och pusselbitar på det sättet. Trots sin närhet till den centrala händelsen har de tre personerna haft väldigt lite med varandra att göra; visserligen var det främst Pearls förtjänst att Sydney frikändes; utan hennes insisterande att det var en annan man hon mött vid motellet hade han knappt haft en chans, men annars är de som strålar i vitt skilda riktningar.

De tre rösterna och berättelserna är språkligt och stilistiskt vitt skilda, liksom de liv som målas upp, men alla handlar i någon mån om att förlora fotfästet och sedan inte finna det igen, trots att åren går. Hur man fyller sin tillvaro med allt möjligt men att den ändå ekar tom. Att tomheten för Ray är mest påtaglig är självklart – han miste sin älsklingsdotter – men också de andra två saknar något; en tro på sig själva, en tillit till världen, självklarheten i att man har fast mark under fötterna.

Medan jag läser växlar mina känslor inför de olika berättarna, först tycker jag bäst om Pearls avsnitt men sedan bränner det till hos Sydney, medan jag känner en rejäl avsmak inför resonemangen hos Ray – det är gott och ont, svart och vitt och en synnerligen dömande Gud, som bara visar medkänsla för den som verkligen gjort rätt för sig genom sin tro – och genom sin hudfärg. Efteråt är det ändå Rays berättelse som framstår som mest tydlig för mig, hur styrkan och beslutsamheten, eller egentligen fanatismen, krackelerar och visar upp tröttheten, meningslösheten och sorgen. Hur den efterlängtade hämnden ändå aldrig kan ge den saknade livet åter. Den mänskliga futtigheten och det lika mänskliga storhetsvansinnet i att döma någon till döden.

Similar Posts:

• Grålila galenskap
• Pink Pearl som ink earl
• Sagokungen bejakar livet i sagoland
• Coming of age i kanadensiskt 60-tal
• Mojo Working

När folkmusikexperten Alan Lomax stötte ihop med McKinley Morganfield alias Muddy Waters i Mississippi 1941 levde sångaren som skulle komma att bli fadern till modern blues- och rockmusik i princip som livegen. Han skördade vita mäns gröda och levde på andras nåder. Han hade rösträtt, men eftersom han varken kunde läsa eller skriva hade han ingen realistisk möjlighet att utnyttja den. På 80 år hade just inte så mycket ändrat sig för folk här nere. Men Muddy hade något inte alla hade: musiken. Och efter de två låtar han spelade in för Lomax skulle inget bli likadant igen.

Well, now it gettin late on into the evenin and
I feel like blowin my home
When I woke up this mornin all I had was gone.
Now it gettin late on into the evenin
Man now, I feel like, like blowin my home.
Well now, woke up this mornin, all I had was gone.

Och blåste bort gjorde han. Can’t Be Satisfied följer Muddy Waters från bomullsfälten i Mississippi till efterkrigstidens Chicago med sina fabriker och bluesklubbar, därifrån till scener över hela världen och tillbaka. Muddy Waters uppfann ingenting – han var ingen stor låtskrivare, han var mycket långt ifrån den förste att sjunga blues, han var ingen fantastisk gitarrist… men sjunga kunde han, och när nu mikrofoner och elgitarrer fanns tillgängliga kunde han förnya, förfina, raffinera traditionen och lyfta alltihop rakt in i 1900-talet. Utan Muddy Waters ingen Chuck Berry, inget Stones, ingen Hendrix, inget Led Zeppelin, och inget av allt det som kom därefter… är lätt att säga, och kanske inte helt korrekt, men likadant hade det aldrig låtit.

Robert Gordons bok är ett smärre mästerverk i musikerbiografigenren, detaljerad utan att tappa den stora bilden, beundrande utan att fjäska – både goda och dåliga sidor får plats. Här får vi på knappt 300 sidor i princip allt; anekdoterna, musiken – både Muddys och de som inspirerades av honom – och superstjärnorna som låter som om de fått träffa Gud personligen när de får stå på scen med Muddy i fem minuter. Men också det större sammanhanget. Hur en man på rätt plats vid rätt tillfälle med rätt talang kan vända upp och ner på allt, hur snabbt världen kan förändras… men också hur långsamt. Muddy gjorde sig en förmögenhet få svarta torpare kunde drömt om, men mentalt stannade han kvar där i livegenskapen. Medan kollegan Howlin’ Wolf såg till att styra sin egen karriär levde Muddy Waters under större delen av sin karriär på skivbolagets nåder, plockade ut en Cadillac då och då, men förlitade sig fortfarande på andras goda vilja. Det är en rejäl kontrast mot den minst tre meter långe bjässe som kunde stå på scen och ryta ut att han var en MAN, och en nyttig påminnelse om hur långt in i själen historien kan sitta. Och det är där bluesen kommer ut.

Lord, I’m troubled
I be all worried in mind
Lord, I never can be satisfied
And I just can’t keep from cryin

Similar Posts:

• Back In The GDR
• Pistoler och rosor
• Musikvecka: You can’t always get what you want
• En stjärnas uppgång och fall
• Musikvecka: Chic mystique

Jag har drömt om Marocko länge. Att följa fotspåren av Oscar Wilde och Jimi Hendrix till Marrakech – den rosa sagostaden, röka vattenpipa och möta öknens storhet. Marocko är ett land som stinker av fattigdom och prostitution av såväl små pojkar som vuxna kvinnor, men ändå är Marocko omspunnet av romantik mer genuin än både den runt Paris eller Venedig. Och Marockos mystik känns evig. Djema el Fna – gycklarnas torg – kommer alltid vara fyllt av spåmän, ormtjusare och sagoberättare. Den dag man reser ett köpcentrum mitt på torget är domedagen nära – materialismen har då äntligen krossat den mänskliga själens sista utpost.

En fot i regnbågen är en kärleksförklaring till fenomenet Marocko och till livet. Tre män – som är varandras motsatser och som står som ikoner för tre olika människotyper – reser tillsammans med bil från Spanien till Marocko och söker sig genom landet, alla med olika förhoppningar om vad de ska finna. Alla med olika livssyn.

Sture Dahlströms alter ego, en 58-årig rödskäggig svensk med sockerrörsodling och fru och barn i Spanien lägger sig i stilla oaser och driver med både arabiska kamelförare och tyska pansarkaptener, och försöker förklara för sin spanska vän att ett liv i Sverige med stämpelur visserligen ger kött på bordet varje dag, men att han tillslut kommer att fylla sitt liv med piller och ångest och inte ha tid för sina barn för att han har en tid hos psykologen. Spanjoren som inte har någon som helst förståelse för berättarens förmaningar, eller för hur denne kan bete sig som en tokig vilde eller ung pojke helt efter behag, utan tanke på sin heder, drömmer om guldet vid slutet av regnbågen i norra Europa. Med sig har de också en New Yorker som uppfylls av sina fantasier om brunskinnade flickor och öknens hemligheter.

När jag läst det sista bladet och stängt pärmen känns det som om jag verkligen varit med i Marocko och mött alla människorna: dadelmannen i oasen som lurar av berättaren cigaretter och tändare och överöser honom med klibbiga kvalmiga dadlar. Den lilla arabiska Sophia Loren-kopian. Kvinnan med valkar som osar svett och kamelskit, men som ändå förhäxar hela det manliga sällskapet med sin amazonkvinnliga uppenbarelse av att kunna vara hela Afrikas moder. Jag kan känna smaken av konserverna och brödet och ölet som de åt och drack ute i öknen och känna njutningen av att få sova i en säng på ett lyxhotell, ta ett skumbad och röka en cigarr efter en flera dagars ökenstrapats. Känna lukten av ett ruttnande gethuvud.

Det är levande och poetiskt, realistiskt blandat med surrealism. Vad var det egentligen för en bar i Meknes där berättaren får syn på Joyce, Dalí och Gertrude Stein? Och att lämna saker outtalade. Dahlström är en fantasins teaser och han kan konsten att få sagt det han vill säga utan att det tränger sig på den skönlitterära berättelsen.

En fot i regnbågen är en handbok i hur man kan hitta regnbågar och sätta sin fot i dem. Få känna på livets goda. Och visst är det skönt att det finns mer än en regnbåge här i världen Sture, och att det finns mer än en väg till dem. Och visst är Sture underbar. En fot i regnbågen är ett konstant leende på läpparna. Du ska läsa den. Jag ska till Marocko.

Similar Posts:

• Från skrattspegel till LSD-tripp
• Medel till litteraturikon
• Sture på sparlåga
• Kom igen, det svänger ju!
• Episoder som roar ibland