Eva kliver in och rör om. Hennes återkomst till Blomdala sätter sannerligen spår på bibblan. De fyra kollegorna sammanstrålar på en 40-årsfest som en i gänget står för. Redan där börjar hemligheter sippra och måenden blottas. Alla fyra är i heterorelationer och vi förstår tidigt att en av dem lever i en destruktiv relation där hon misshandlas svårt. Men vi vet inte vem. Det gör väl det hela till en slags spänningsroman, men det finns så mycket mer i berättelsen som griper an.

Jag ska erkänna att jag från början var rätt skeptisk till romanen. Fick för mig att den skulle vara pekpinnig och lite snyftig. Men ack vad jag misstog mig. Här byggs snabbt upp en massa olika historier och livsöden. Jag ger er ett axplock. Bibliotekariechefen Eva saknar sin son som hon tappat kontakten med då det sista hon vet är att han var en destruktiv missbrukare. Hon är livrädd för att folk ska känna igen henne när hon återvänder till ursprunget men hon bara måste hitta honom igen. Malin är bibliotekarien som utåt sätt vill verka lyckad. Hon kämpar med att hennes kids ska bete sig välartat och att hennes man ska dra ner på sina sunkiga ”pappaskämt”. Dessutom går hon och drömmer om en gammal ungdomskärlek. Märta har äntligen hittat kärleken via en dejtingapp men han vill låta det ta tid. Men hur länge ska Märta behöva vänta tills hon kan outa sin kärlek? Sen har vi Sadiha som lever i en rätt avstannad relation. När sa de senast att de älskade varandra? Eller har de egentligen sagt det till varandra någonsin?

En av fyra är en rafflande roman som behandlar våld i nära relationer. Förutom att det är en spännande historia så sätter den fingret på något fruktansvärt. Nämligen kvinnomisshandel. Den lyfter också hur skamligt det kan kännas att vara utsatt. Att till varje pris dölja sin utsatthet och smärta för andra. Men det är så viktigt att det kommer fram så att de som är skyldiga får sitt straff. Här kan den här boken vara viktig på så sätt tänker jag. Även om den kanske inte inte själv gör så stor skillnad så bidrar den till ett sammanhang och en upplysning. Sammantaget är den ett viktigt bidrag till att synliggöra kvinnlig misshandel. Att det pågår är vidrigt och svårt att ta in. Men om vi ska kunna göra något åt det måste vi våga prata om det. Se tecken på att det sker mitt ibland oss, och veta var vi ska vända oss. Boken slutar för övrigt pedagogiskt med tips på olika seriösa organisationer att vända sig till om du är eller känner någon som är utsatt för någon sorts misshandel.

Similar Posts:

• Systerskap i botten av näringskedjan
• Fotterapeut berättar vidare livshistorier
• K.L.I.M.A.K.T.E.R.I.E.T – bland vallningar och relationer
• Systerskapets styrka
• Vuxenvärldens avgrunder

Nu kommer uppföljaren och huvudpersonen har bestämt sig för att faktiskt skriva dagbok på riktigt. Denna gång för sin egen skull. Det är i början av året och hon har ett behov av att strukturera sitt liv samt faktiskt formulera några utmaningar. Såsom att öva sig på att vara mormor ute bland folk, lära sig måla, microblada sina ögonbryn och sjunga solo på kören. Men den största utmaningen är att komma underfund med varför hon och hennes syster är så olika och inte kan hålla sams.

Att systrarnas mamma drabbas av en stroke gör inte relationen mindre komplicerad. Jobbet som överläkare på Sahlgrenska puttrar iallafall på. Nu är inte den unga, alltför snygga AT-läkaren och tillika Jonas Hassen Khemiri-kopian kvar. Han som i förra boken raggade på vår huvudperson. Däremot har hennes sambo, och blivande make, Rikard fått en ny kollega i ambulansen. En tjugo år yngre hälsingestinta som strålar av naturlig skönhet. Rikard citerar kollegan titt som tätt och verkar djupt imponerad.

Boken är skriven i dagboksform och det bjuder in till en lite pladdrig ton. Det har jag ingenting emot utan kan snarare tilltalas av det lättsamma tilltalet utan filter. Det som däremot är problematiskt är att jag inte får tänka själv. Precis allting skrivs ut och förklaras. Det gör att jag får svårt att göra texten till min. Hela tiden står den där för sig själv utan att förvåna eller förskräcka. Jag räknar ut alla tvister långt i förväg, men hoppas, hoppas att jag ska ha fel. Fast det har jag inte.

Kampen om hur en ska hantera en knepig syster är stark, om än övertydlig. Jag hade önskat att det var mer avskalat och sårigt beskrivet. Nu blir det aningen självgott och präktigt. Fast samtidigt är det kanske så det skildras i en dagbok? Där utgår en från sig själv och behöver inte censurera någonting. Men då är det samtidigt inte tänkt att läsas av en publik.

En ska dock alltid avrunda med något fint och bra. Jag tycker mycket om alla referenser till livets goda. Glass i stora lass, smaskiga ostar, läckra middagar och delikata viner ger berättelsen en gyllene kant. Jag vill dessutom hela tiden läsa vidare och jag känner för Annika, som jag slutligen får veta att hon heter. Men jag tror inte att vi skulle ha blivit vänner. Jag skulle ha retat mig på hennes bekräftelsebehov och hur hon inte riktigt kan läsa av situationer och hon skulle säkert ha uppfattat mig som dryg och kylig.

Dagboksserien saluförs som en medelålders Bridget Jones nedsläppt i Göteborg. Det puttrar av göteborgshumor där igenkänning och fniss bubblar som sockerdricka.

Similar Posts:

• K.L.I.M.A.K.T.E.R.I.E.T – bland vallningar och relationer
• Förtjusande romantiskt med stråk av osämja och hemligheter
• Förfärligt, förtjusande, fnissigt och förutsägbart
• Feelgood som skaver
• Lätt och luftig som maräng

Idag fick jag en dagbok av min dotter.
”Jag vill att du skriver i den varenda dag.”
Vi fikar. Det gör vi ofta och hon är precis lika ljuvlig som alltid. Snäll, vacker, omtänksam och den finaste dotter man kan tänka sig. Eller vem försöker jag lura? Bakom det vackra ansiktet med perfekt microbladade ögonbryn och blonda lockar lurar en skarp hjärna som just ställt ett nästan omöjligt krav. På mig.

Så här börjar Dagboken jag aldrig skrev. Huvudpersonen (som jag faktiskt inte vet vad hon heter, osäker på om det ens nämns i boken) ska fylla femtio och hennes tjugotvååriga dotter vill att hon i dagboken under ett år ska skriva om sitt liv och hur det är att vara medelålders. Dotterns tanke är alltså att hennes mamma ska nedteckna det hon upplever och tänker till sitt barn. Ett enligt mig ganska gränslöst och egoistiskt beteende.

Vår huvudperson funderar kring om hon ens vill dela med sig av sina innersta tankar till sin dotter? Vad kan och vill en skriva i en dagbok som ens dotter sedan ska lägga beslag på? Blotta tanken får mig att rysa av obehag. Det är väl den biten av boken som jag har svårt att smälta. Det känns både krystat och skruvat. När inte bokens jag klurar på dagboken så jobbar hon som chefsläkare på Sahlgrenska i Göteborg. Det är där hon blir handledare åt en tjugo år yngre AT-läkare som ser ut som Jonas Hassen Khemiri, dvs snyggare än snygg. Att ynglingen dessutom börjar flirta med sin chef gör henne både smickrad och lite sugen. Dock är hon redan sambo med Rikard som jobbar som ambulansförare på samma sjukhus. Men ibland, särskilt efter ett par polkashots, glömmer hon bort det lite grand.

Det här är i hög grad en roman om relationer. Huvudpersonen funderar mycket på det. Det är rätt knepigt att komma underfund med sambons sjuttonåring. En uppstudsig spoling som mest verkar vilja bli försörjd av sin far. Men detta är väl en ljum vind om en jämför med det förhållande hon har till sin mor och syster. Där kan vi snacka infektioner och oläkta sår.

Men kanske det allra viktigaste den här romanen gör är att den lyfter fram klimakteriet. Bokens jag drabbas av det med stor kraft under historiens gång. Det är vråljobbiga vallningar, nattsvettningar, snustorra slemhinnor och en del nedstämdhet. Klimakteriet (eller övergångsåldern som det även lite ocharmigt kallas) är något som de flesta kvinnor i hela världen måste ta sig igenom. Vi har liksom inte så mycket val. Men ändå får den delen av livet alldeles för lite plats i litteraturen. Ja, inte bara där utan i kulturen, medierna och faktiskt i själva livet. Visst kan jag och mina väninnor snacka om vi är där eller inte, men det är i mer slutna sällskap. Så även om det verkar smärtsamt känns det viktigt och lite fnissigt att läsa att bokens jag tvingas bära omkring med en magnumtub med glidmedel i handväskan för att lindra obehaget i ”hugget”.

Summa summarum så är Dagboken jag aldrig skrev en bok som framkallar fniss och igenkänning samman med ångest. Den lanseras som en medelålders Bridget Jones nedsläppt i Göteborg, och det är väl rätt väl beskrivet även om jag tycker att Bridget Jones är vassare och mer närvarande. Men det är något väldigt härligt med att en medelålders kvinna får breda ut sig med tankar, åsikter och nojor i en roman. Språket är kryddigt och lite pladdrigt. Det är direkt, igenkännande och skratten blandas, som livet ju gör, med ångest, grubbel och klimakteriebesvär.

Similar Posts:

• Förutsägbart och fnissigt
• Strävan är åtminstone både naken och sårbar
• Charmig italiensk bok, inte mer
• Läs och gråt
• Kärlek med förhinder