Men nu tänker jag att den kanske inte bara handlar om den oviljan. Nu har jag läst Jennie Dielemans Välkommen till paradiset, en reportagebok om turistindustrin. Dielemans rapporterar från favoritresmålen för såväl dagens som gårdagens turister – både Mallorca och Khao Lak med andra ord -, hon beskriver hur synen på semester och på resandets syfte förändrats, och hon intervjuar lokalbefolkning såväl som turister på de platser hon besöker.

Det är lättläst och väldigt intressant, och mer eller mindre jobbigt. Lite jobbigt i beskrivningarna av högst normala turisters konversation när man känner igen sig själv alltför väl, och mycket jobbigt när man upplyses om hur Thailand – det land där invånarna av Thailandsfrälsta alltid beskrivs som så fantastiskt vänliga och välkomnande – utnyttjar burmesiska flyktingar för att bygga sina lyxhotell. Burmeserna får ofta arbeta utan betalning, de är instängda i läger under all tid när de inte arbetar och de måste ständigt se upp för att inte bli utsatta för polisens trakasserier. De har inga rättigheter alls, erkänns inte som flyktingar av Thailand och lever därför alltid under hot att bli tillbakaskickade till hemlandet – där det är ännu värre.

I Dominikanska republiken kan inte landets egna invånare längre utnyttja stränderna, de är reserverade för de all-inclusivehotell där väldigt lite av turisternas pengar går till lokala entreprenörer. I Phuket drar barerna där man kan köpa sex inte bara äldre män utan även par på jakt efter spänning, unga tjejgäng och medelklassfamiljer. I norra Vietnam går turister på guidade turer till byar där ursprungsfolken bor, för att förfäras och förtjusas av deras vackra kläder och enkla liv. Och någonstans bland de här berättelserna får jag syn på den där känslan jag har gått och burit på. Kanske är den också orsaken till varför jag föredrar europeiska städer och Sverigepriser framför varma, leende resmål där allting kostar ingenting.

Det är för att när jag kommer till Paris så är inte fransmännen där för min skull. Deras överlevnad hänger inte på att jag fotograferar dem och köper saker på deras marknader. De tvingas inte fortsätta leva ”typiskt franskt” för att jag ska kunna gå och titta på dem när de lever så. Jag kanske gör det och tror det men det skiter de i så fall i, de har råd att skita i det.

Men i norra Vietnam måste familjerna fortsätta att tvätta för hand och bära uråldriga klädedräkter, eftersom de annars inte skulle vara intressanta för turister. De kan inte välja själva om de hellre vill flytta till en stad, köpa lyxvåning och starta nattklubb. De har inte den ekonomiska möjligheten, och så länge de inte själva valt att arbeta som levande utställningsföremål så kommer nog min obehagskänsla att bestå. Det är något skevt i verklighetsbilden, och jag tror inte att dilemmat går att undvika i den storskaliga turistindustri som är ett faktum idag. En stor del av de människor man möter på semesterorterna är helt enkelt beroende av oss på ett obehagligt ojämlikt sätt. De är inte där de är, de gör inte det de gör, för att de själva vill det. De gör det för oss.

Similar Posts:

• Handbok i kampen mot Etablissemanget
• Den röda tråden Köping
• Nyfiken på världen?
• Den manliga besattheten utforskad
• Jorden runt med andan i halsen

Ung och arg är ju en standardkliché i media, som ofta får övertrumfa vad somliga personer verkligen vill föra fram. Författarna till den här boken vill komma bort från den stämpeln, och i högre grad se vad olika politiska aktivister själva har att säga. Vi får möta en lång rad personer från olika rörelser. Den gemensamma nämnaren för dem alla är dock en; alla är de direkt-aktivister. Ingen av dem har valt att inrangera sig i ett politiskt parti för att inom de närmaste hundra åren kanske nå en viktig post och… utan alla arbetar de istället direkt med olika sakfrågor.

Vi får möta Hanna och Momo, aktiva i nätverket Ingen människa är illegal, som arbetar för en radikal humanisering av vår flyktingpolitik. Vi får möta Finn och Jonas som tröttnade på att bli diskriminerade på grund av sina funktionshinder, och därför blockerat och ockuperat bussar och myndighetsbyggnader för att förmå politikerna att förstå deras situation. Vi får möta Asrin, som pluggar till datatekniker för att en gång i framtiden kunna vara med och bygga upp ett självständigt Kurdistan. Vi får möta feminister, miljökämpar, anti-fascister, djurrättsaktivister, Gatans parlament och… Vi får möta några av dem som vägrar att acceptera att riksdagens salar är den enda vägen att påverka; några av dem som inte tycker att det räcker att säga sin mening en gång var fjärde år. Det är en bok om handling och motgångar, men också om segrar och framsteg.

Det finns dock en svaghet med boken. Författarna menar att de vill låta aktivisterna komma till tals själva. Men nu är det ju inte riktigt det de gör. Förvisso kanske de får mer utrymme att förklara sig på än vad som är normalt inom många media (inte minst inom förläggarnas eget moderbolag DN). Men det är fortfarande journalisterna Dielemans och Quistbergh som skriver; som ställer frågorna och därmed prioriterar vad som är viktigt; som kommer med de begrundande reflektionerna i efterhand. Och det är kanske mest på grund av det sista som jag blir lite irriterad; i somliga intervjuer kommer man författarna med eftertankar som deras ”intervjuoffer” aldrig verkar ha fått en chans att svara på, exempelvis följande stycke i slutet av intervjun med ”Anna” från AFA (Anti-Fascistisk Aktion):

Vem har gett dem den rätten? [Rätten för AFA att jaga nazister eller bränna porrbilar] På vems uppdrag bränns en porrbil? Och kan våld nånsin vara positivt? Helgar ändamålet medlen?

Självklart ska en journalist ställa alla de kritiska frågorna, och lyfta fram problem om de finns. Men i fall man gör anspråk på att låta personerna själv komma till tals så borde de väl också ha fått en chans att även besvara den här sortens tämligen avgörande frågor? Den här tendensen verkar framförallt komma till ytan när det gäller de mer kontroversiella frågorna, som t.ex. våld.

Halva boken består också av en mer praktiskt inriktad handbok i hur man själv gör för att påverka, för att göra motstånd. Det är diger lista detaljerade beskrivningar om allt ifrån lagstiftning om våra fri- och rättigheter, till tips om hur man ordnar en demonstration, startar sin egen förening eller hanterar media. De praktiska rådan varvas med berättelser från ”veteraner” på olika områden, och kontakter till alla möjliga redan existerande föreningar. Jag är övertygad om att den kan vara av mycket stort värde för många, även mer luttrade aktivister, att ta till sig av.

Så i sin helhet är det en mycket bra bok, som väl förtjänar att läsas. Och vill man inte stödja Etablissemanget ekonomiskt så kan man ju alltid låna boken på ett bibliotek… Så gör det; läs, begrunda och börja göra motstånd du också. Du behövs!

Similar Posts:

• Turist med obehagskänsla
• Partiska nyheter om Israel
• Rebeller på nätet
• Fascinerande var ordet
• Något är ruttet i staten Kina