Vi hörde om folk som flyttade till Grekland, Tyskland, Frankrike, Kosovo, Makedonien och Turkiet – vart det bara gick. Barnen i grannskapet vällde ut på gatorna och sålde allt familjen ägde, flickor som knappast var äldre än jag flockades på livligt trafikerade gator och utanför hotellen, de sålde sig för pengar, och inte förrän nu insåg vi hur fattiga vi var, hur fattigt hela landet var, att Albanien betraktades som en svart fläck i Europa, ett absurt ställe utan riktning och mening, en plats som egentligen ingen visste något om.

När vi återknyter bekantskapen nio år senare, i en jakt på ett hem genom Italien, Tyskland, Spanien, New York och Finland, är det tydligt att allt inte var så enkelt. Trots alla fina ord om demokrati och jämlikhet och accepterande och rivna murar är det svårt att passa in. Säg inte att du är alban, säg hellre italienare. Ge ett rakt och tydligt svar på frågor om din könstillhörighet och sexualitet – inte för att vi bryr oss, men vi måste ju veta. Säg för litet-g-guds skull inte att du är muslim. Berätta gärna om vad du varit med om, men se till att det passar in i en berättelse vi känner igen och kan vara bekväma med, utan oläkta sår och trauman. Och framför allt, var ärlig, var oförblommerat lycklig, och var tacksam för att vi inte behandlar dig som såna som du egentligen borde behandlas. Så så fort de genomskådar alla de lögner du blivit tvungen att väva för att kunna tala sanning får du se till att åka någon annanstans. När Statovci väl knuffar in en av våra hjältar i en bokstavlig dokusåpa känns det som en helt naturlig utveckling av ett liv som måste levas som performance.

Bland det mest slående med Tiranas hjärta är hur lätt Statovci ändå levererar all denna smärta, den svarta humor och satir han levererar utan att släppa taget om allvaret. Om man spänner sig på en Tung bok om ett Viktigt ämne blir man glatt överraskad; hans prosa är så medryckande, en konstant flod av detaljerade intryck som tumlar över varann åt olika håll och drar med sig massor av olika idéer och dubbeltydigheter, att det enda som får mig att lägga ifrån mig den regelbundet är hur ont den gör. (Den lägger sig snabbt bredvid mitt minne av Eugenides Middlesex och börjar lite försiktigt snacka skit med den.) Det är en sån mångsidig krock av längtan, historier och tankar att inget någonsin landar enkelt, inget någonsin får en bekväm etikett. Vår hjälte byter identitet – kön, sexualitet, nationalitet – för varje ny hemstad, inte alltid utan återverkningar på andra, och inte alltid på ett helt sympatiskt sätt. Hur autentisk den är, den där krypande känslan att den kanske använder något verkligt som en praktisk metafor, får någon annan bedöma, men det kanske är en del av poängen. Om du inte behöver dra ett djupt andetag – av det ena eller andra slaget – när du väl kommer fram till sista sidan har du missat något.

Similar Posts:

• Katten. Landet. Kärleken
• Viktigt och färgglatt
• En ny identitet i blomning
• Levande schabloner
• I upplevelsen av landskap och människor

Finlandssvenska Katarina Gäddnäs har inspirerats till att initiera samtalet efter att författaren Ulla-Lena Lundberg uttalat sig om fiktionens kraft i samband med släppet av sin bok Is. Den bygger på självbiografiskt material men är skriven som fiktion, och Lundberg menar bland annat att ”det finns en sanning som man bara kommer åt genom fiktionen.”

Själv har jag alltid förutsatt att det är läsarna som styrt författarna, det vill säga så länge självbiografiska böcker säljer så bra som de gör kommer de att skrivas. Felicia Feldt skriver en bok om sin mamma, mamman svarar med en bok om dottern. På samma sätt slår dokusåporna ut såporna, för att vi aldrig tycks bli mätta på att titta in genom de där nyckelhålen. Ge tittarna vad tittarna vill ha liksom, i sann kommersiell anda.

Men Jens Liljestrand påpekar hur de senaste årens augustprisvinnare och nominerade i den skönlitterära klassen ofta har varit romaner som gränsat till självbiografier; Åsa Lindeborgs Mig äger ingen, Susanna Alakoskis Svinalängorna, Göran Rosenbergs Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz; till och med Tomas Bannerheds Korparna har stor självbiografisk förankring. Detta kan i sin tur skapa ett tydligt belöningssystem, menar Liljestrand, unga författare kan få intrycket av att det lönar sig att skriva såna här berättelser. I Sverige har vi också deckarundret och chick lit-undret, som riskerar ge hela fiktionslitteraturen en stämpel av ren underhållning. Vill du betraktas som en seriös författare tycks alltså den biografiska fåran vara att föredra. Finkultur-cred alltså, snarare än kommers.

Fånigt egentligen, märkte ni hur jag precis skrev ordet ”fiktionslitteratur”? Var det inte termen skönlitteratur vi skapade just för denna typ av böcker? Men begreppen suddas som sagt i kanterna. Om man jämför länderna har Sverige varit värst. ”En helt galen höst”, kallar Liljestrand det, och tar Fredrik Ekelunds roman Som om vi aldrig gått här som exempel. Den skildrar en uppväxt, precis en sådan som Ekelund själv haft, har en huvudkaraktär som heter Fredrik Ekelund och har ett foto på Fredrik Ekelund på omslaget. ”Någonstans här börjar begreppet roman tappa sin betydelse.”

Liljestrand hävdar också (med tveksam täckning, tänker jag surt) att skrivarlinjer inte undervisar i hur man jobbar med fantasi, hur man faktiskt beter sig för att hitta på saker. Det är mycket jobb, menar han, att få en intrig att hålla boken ut.

Anna Fredriksson, som ofta skriver manus för teve, berättar att problematiken inte existerar där. Kan du inte jobba med dramaturgi, det vill säga hur man bygger upp en historia, ja då har du stora problem i samarbetet med skådespelare och regissör sen.

Kjell Westö påminner å sin sida om att valet att skriva självbiografiskt och dela med sig av sina nära relationer och därigenom riskera dem, inte lämpar sig för alla. ”Jag vill inte”, säger han. ”Jag håller inte för det.” Han menar också att man som författare kan vara bättre lämpad för en viss genre.

Medan Fredriksson kontrar med att det främst handlar om lathet och oförmåga att researcha. Litteraturen ger ju en chans att utforska omvärlden, menar hon, och tycker att det många gånger känns roligare att lägga sina karaktärer så långt ifrån sig själv som möjligt. ”Bara det görs tillräckligt bra.” Tricket är ju att lura läsaren så att även fiktionen upplevs som sann.

En annan fråga som tas upp är om det är fel att gå alltför långt ifrån sig själv; säg att skildra en utsatt grupp utan att själv vara del av den, som exempelvis romerna? Liljestrand tycker att man bör tänka sig noga för här; det kan bli en ren maktutövning att ta över någon annans röst. Här är det för några sekunder som att det glöms bort att författare är ett yrke där du jobbar med att i skrift porträttera och gestalta. ”Men om man gör researchen?” kontrar Philip Teir. Ja, precis. Det finns en överdriven försiktighet här, som, om den tillåts ta över, i slutändan enbart kommer att släppa fram ren och skär vittneslitteratur. Westö slår fast att det viktigaste här är ödmjukhet. ”Man måste bli de här människorna. Det är ett Herkulesjobb verkligen”, säger han, och beskriver hur han själv blev som galen i arbetet med sin förra bok. ”En författare måste vara mer eller mindre bipolär” är ett citat som kommer upp, myntat av Jeffrey Eugenides.

Är författare idag lata, som bara orkar gå till sig själva? Redan under antiken lärde sig folk hur en berättelse var uppbyggd, hur man med struktur och rätta verktygen skapar något nytt. Detta, menar Fredriksson, borde sitta i ryggmärgen hos alla utövare.

En intressant kontenta blir alltså att för att kunna skriva bra fiktion måste du göra din research. Forska för att i slutändan kunna hitta på så bra som möjligt. Och det, just hur man egentligen gör när man researchar, har nog Liljestrand helt rätt i att man sällan lär ut på skrivarlinjer. Åtminstone inte de tre där jag själv har gått.

Och för att återgå till inledningen: ett bra resultat måste fortfarande vara a och o. Och kanske är det så att vissa saker kommer fram bättre när de berättas genom fiktionen? Åtminstone har jag alltid uppskattat när jag själv får måla upp ansiktet på karaktären, när det inte redan är förbestämt och går att undersöka närmare via Wikipedia eller diverse författarintervjuer. Litteratur är ju i mångt och mycket till för att genom andras öden förstå världen, men också sig själv. Många gånger blir den kommunikationen lättare när budbäraren inte är bokens huvudperson. Du kan kisa och sätta in dig själv där. Det självbiografiska kan användas för att snabbare nå fram till det som bränner till, menar Philip Teir i samtalets inledning. Jag håller med. Men inte finns det någon anledning att veta vad som är självupplevt, och vad inte? En bra bok låter mig ju uppleva allt som händer och sker, lika tydligt och skarpt som om det drabbade mig själv.

Similar Posts:

• En pakt med djävulen – Karl Ove Knausgård på Internationell författarscen
• Strapatser och förnumstighet
• Journalistiskt scoutcollage utan historiskt djup
• Denne gigant
• Denne gigant

Att banalisera grundhandlingar är givetvis inte någon särskilt bra metod att bedöma böcker på, för även de tyngsta av klassiker tenderar ju att ha en ganska enkel grundhandling. Det som är intressant med En kärlekshandling, eller rättare sagt det som gör en jämförelse till nämnda ”generation x”-filmen värd att nämna, är ändå att romanen som sådan egentligen inte är något mer än just en berättelse om tre unga personer som precis skall till att ta klivet ut i den osäkra vuxenvärlden. Det finns inget underliggande budskap eller att författaren vill beskriva något större än berättelsen själv. Istället är de tre huvudpersonerna just de schablonbilder som är så vanliga i denna typ av berättelse. Men med den stora skillnaden att Eugenides levandegör dem på ett sätt så att de kan behålla sin form men ändå vara verkliga, levande människor. Han gör det genom generösa bakgrundshistorier vilka varvas med berättelsens nutid (som ligger i det tidiga åttiotalet) och ett ombytande berättarperspektiv där alla tre får agera huvudperson.

Eller så är det helt enkelt så att personer i denna typ av collegemiljö medvetet eller omedvetet kastar sig in i några få givna roller som finns på campus och faktiskt utvecklar sig till en schablon. Eugenides borde veta, för han var själv student på Brown vid tiden för denna roman och utöver det så har han så mycket gemensamt med den seriöse grubblaren Mitchell att man med visst fog kan misstänka att det finns en del självbiografiska inslag där. Hur som helst är de tre huvudpersonerna väl fungerande för berättelsen och redan efter de första sidorna, där Madeleine vaknar upp dagen innan examensdagen med minnesluckor från gårdagens fest och föräldrarna ringandes på porttelefonen, vill man veta hur saker och ting hänger ihop. Vem har hon veckorna innan lämnats av, vem är det hon ångrade att hon tillbringat natten med och vem är det hon träffar på vägen till examenscermonin som föräldrarna tycker så bra om? Ja så börjar berättelsen och utan att avslöja någonting om svaren så kan jag säga att detta är en roman utan lösa trådar, alla samband kommer att utvecklas och några större mysterier är det heller inte frågan om.

Så även om En kärlekshandling har de yttre likheterna med en romcom som Reality Bites så ger läsningen en mycket starkare upplevelse vilken snarare kan jämföras med den hos en riktigt bra dramaserie av typen Six Feet Under, där man kommer personerna in på livet nästan som om det vore riktiga personer i ens omgivning. Skriver man dessutom en så utmärkta prosa som Eugenides så behövs det heller knappast några större mysterier. Detta är ju bara en liten del av livet för tre personer, sammanlänkade under de kritiska år där ungdom går över till någon slags vuxenhet och det kan vara nog så komplext i sig. Eller för att citera Thurston Meems, en svårmodig bikarraktär och kurskamrat till Madeleine på semiotikkursen, som efter en stunds allvarlig eftertanke under en diskussion om huruvida Jonathan Culler på ett mer begripligt sätt kan beskriva dekonstruktionens mekanismer än Jacques Derrida:

Det ligger i förenklingens natur att vara enkel.

Similar Posts:

• Grekiskt epos svänger om
• Vecka 50 på dagensbok.com – Jultips, chick lit och genustänk
• Sista veckan med gänget
• Kära Lara Jean
• 26 förälskelser and counting

Idag skriver Richard om Stig Larssons omtalade När det känns att det håller på ta slut, som han på många sätt tycker är en fantastisk bok.

Imorgon handlar det om relationer, kärlek och musik när jag recenserar Peo Bengtssons debutroman Mannen utan ryggrad.

På onsdag skriver Camilla om Marian Keyes Hemligheten på Mercu Close, en efterlängtad roman av chick litens drottning.

Lina skriver om Världens viktigaste bok av Nathalie Simonsson, och menar att detta verkligen ÄR världens viktigaste bok. Det är en lärobok om puberteten med bra tilltal, härliga illustrationer och stort genustänk, som ger hopp inför framtiden!

Och mot slutet av veckan skriver Oscar om Jefferys Eugenides En kärlekshandling, ett relationsdrama som utspelar sig under tidigt åttiotal om tre personer som befinner sig i brytpunkten mellan collegevärlden och den stora världen utanför.

Trevlig läsvecka!

Similar Posts:

• This is not chick lit
• Vad hände med fantasin?
• Vecka 38 på dagensbok.com – Rumänien, författarintervjuer och Frölunda torg
• Ett genis dagbok
• Plastigt från Chick litens drottning

”Som en bro mellan kulturer ska du sammanlänka öst med väst.”

Bastarden från Istanbul startar med att en ung turkisk kvinna misslyckas med att göra abort. Sedan hoppar den 19 år framåt och startar på nytt på två kaféer – ett verkligt i Istanbul, döpt efter en tjeckisk exilförfattare, där intellektuella dricker sig fulla och diskuterar vad det innebär att vara turk på 2000-talet; ett i ett virtuellt Konstantinopel, ett internetforum där greker, kurder, cyprioter och armenier i förskingringen hänger och diskuterar exakt vad det är som togs ifrån dem. Från det förra kommer Amy (eller Armanoush, om du frågar hennes fars familj), 19-årig amerikanska av armeniskt ursprung, förläst på historia; från det förra kommer Asya, 19-årig turkiska, Johnny Cash-fan och medvetet historielös. Båda har två generationer mycket bestämda familjer bakom sig när de möts i det riktiga Istanbul och får order att bli vänner, som en symbol för försoning. Så där vandrar de nu, sida vid sida, och försöker förstå sig på varann och förklara för den andra att de inte alls är klichébilden av en obildad imperialist eller en kuvad muslim med stormaktsdrömmar.

I bakgrunden ligger förstås folkmordet på armenier 1915, vilket gjort att Elif Shafak – liksom Orhan Pamuk – kommit nära att bli åtalad för att ha “förolämpat Republiken Turkiet”. Ska vi vara hårda säger det nog mer om turkiska åklagare än om Bastarden från Istanbul. Inte så att det är en dålig roman, som den första titeln från nya förlaget 2244, specialiserat på litteratur från länderna runt Svarta Havet, passar den som hand i handske. Strunt i nidbilden av icke-västerländsk litteratur som svårtillgänglig, här väver Shafak ihop ett rakt, lättillgängligt, färgstarkt och lagom exotiskt drama som borde få fans av Zadie Smith och Jeffrey Eugenides att slicka sig om munnen. Bara titta på persongalleriet: utöver Armanoush och Asya har vi Asyas alla mostrar, från den rebelliska Zeliha i kortkort och näsring (egentligen Asyas mor, men det säger man inte gärna högt) till den traditionella Banu som talar med djinner. Vi har Armanoushs skilsmässofamilj som sliter henne mellan hennes mycket amerikanska mor och hennes armeniske far. Och så givetvis de historiska flashbackarna, familjehemligheterna, recepten, tragedierna, försvinnanden, konflikter, kulturkrockar, storpolitik… allt utspelat i en av världens äldsta städer, där historien gått fram och tillbaka i tusentals år, till tonerna av The Man In Black.

Att de här båda kvinnorna, som både till det yttre och uppenbarligen även personlighetsmässigt inte kunde ha varit mer olika, var systrar och bodde under samma tak var en gåta som det nog skulle ta ett tag för henne att lösa.

Men tyvärr är det just sådana stycken, och de är många, som gör att jag inte faller handlöst. Det är lite för många symboliska sammanträffanden, lite för många konflikter som reduceras till att alla är lika goda kåldolmar, lite för mycket turistinformation, lite för många trådar som tas upp utan att leda någonstans. Bastarden från Istanbul är lite som sina karaktärer: lite osäker på vilka de är, varifrån de kommer, vart de är på väg.

Fast å andra sidan, vem är inte det? Jag dömer den kanske lite hårt. Även om hon kunde gjort mer gör Shafak mycket rätt här, och det är nog ett gott tecken att mitt största klagomål i slutet är “Men… vad hände SEN, då?”

Similar Posts:

• Vinn fint bokpaket från världens alla hörn
• Genève och Istanbul sammanflätade
• Istanbul – i en svartvit melankoli
• … och aldrig mötas de två
• Pamuks kärleksmuseum

Desdemona och hennes bror Eleutherios Stephanides (far och morföräldrar till Calliope) flyr grekiska Smyrna, och de turkiska soldaterna som strider i svallet efter första världskriget mot grekerna. På väg mot en ny värld, USA, intalar de sig själva att de är nyförälskade och konstruerar lögner som till slut lurar dem själva. Framtiden verkar mer och mer hopp- och kärlekslös och syskonen gifter sig. Allt som ett normalt kärlekspar går igenom möter även detta par. Och fastän Desdemona vet att hennes avkomma kan bli vanskapt eller på något sätt "annorlunda" får syskonparet så småningom två barn: till parets förvåning en son och en dotter utan några synbara fel. I stamtavlan är det sonen, Milton Stephanides som tillsammans med föräldrarnas kusindotter, Tessie, som för familjens blod och genetiska hemligheter framåt i det lilla samhället Middlesex, Detroit.

Ja, släktskapen blir något förvirrande.

Redan i början av romanen avslöjar Calliope att något är på ett sätt som det kanske inte borde vara. Hon ger små ledtrådar om sin androgyna läggning. Middlesex är i själva verket inte en roman, utan tre: en för varje generation. Calliope som föds 1960 (dotter till Milton och Tessie) bildar den tredje delen efter det att hennes föräldrar har kämpat sig igenom några årtionden. Hon är en liten flicka, som till en början har en skönhet som får de grekiska gudarna att te sig gråa. En liten muterad gen, som göms i hennes inre, kommer dock att göra det svårt att avgöra hennes egentliga kön när hennes flickaktiga utseende sakta tynar bort i tonåren.

Smakproven av det amerikanska livet under 40-, 50- och 60-talen för en familj med invandrarbakgrund är åtskilliga i Middlesex. Eugenides snuddar vid frågor som rör krig, religion och ras. Och inte minst sex och vad som kan tyckas vara normalt. Någon samhällskritik förs inte fram. Det Eugenides istället tycks leta efter, och ställa i fokus, är hur människor förändras genom olika omständigheter och på vilket sätt de accepterar förändringen. Hur de normaliserar sin tillvaro. Något som familjen Stephanidens mer eller mindre brottas kontinuerligt med, och som kan ses som ett ledmotiv genom hela romanen.

Slutligen hamnar vi i Calliopes tudelade värld och får under ett par hundra sidor följa hennes sexuella utveckling under det liberala 70-talet. Medan hennes sexuella mognad anses allt annat än normal av hennes omgivning försöker Calliope reda ut vad, och vem hon är. Efter några obehagliga besök hos en viss hermafroditdoktor i New York genomgår Calliope sin mentala metamorfos. Hon tar till flykten och blir tonårspojken Cal.

Det är med Calliope som Eugenides försöker väva samman Middlesex till en helhet. Men resultatet blir liksom Calliope kluven: en del om Calliopes familj och en del om Calliopes mognad. Två böcker. Med tanke på romanens längd känns det stundom som författaren pressat in lite väl mycket. Nutidshistoriska fakta trängs med tragikomiska karaktärer och bortglömda anekdoter. Karaktärer som till en början har ett stort utrymme utvecklas inte och faller sedan i glömska. Genom lite berättartekniska nödlösningar kan de senare återvända till romanen. Där den ena generationen börjar bli naggad i kanten, gråhårig och något cynisk tar nästa vid. Sammantaget hjälper detta Eugenides att hålla rytmen och farten uppe men det ger istället en utspridd historia med periodvis dålig väghållning.

Eugenides har emellertid en humoristisk ton och lättsamt språk. Han gräver inte ned sig i långa familjeskildringar utan att klämma in några komiska poäng vilket gör det hela till en angenäm läsning i söndagssoffan.

Similar Posts:

• Levande schabloner
• Min far var en lögnare, som alla historieberättare
• …och ofta mötas de två
• Vecka 50 på dagensbok.com – Jultips, chick lit och genustänk
• Älska mig