Det finns de som har problem med adaptioner av det här slaget, att man tar en hög konstform som romanen och skitar ner den genom en omvandling till serieformen. Och visst, rädslan är till viss del befogad med tanke på hur många dåliga filmer det finns som är baserade på bra böcker. Ett exempel på hur dåligt det kan gå är filmversionen av Alex Garlands The Beach som är en brutal slakt av en rätt så bra bok. Omvandlingar till serieformen har dock många gånger visat sig vara väldigt lyckade, i det första nummret av Bild&Bubbla 2004 skriver man om de många omvandlingar som gjorts av olika klassiker till serieform, ett tilltag som både förlängde klassikernas liv och gav dem en ny publik. David Mazzucchellis omarbetning av Paul Austers Stad av glas är också ett konkret exempel på att det går att lyckas. Jakob Nilssons version av Stieg Trenters Roparen är dock tyvärr ett exempel på när det inte går riktigt lika bra.

Ordet tyvärr använder jag för att det verkligen märks att Nilsson har velat att detta skulle bli riktigt, riktigt bra. Bara det faktum att han har valt att använda den klara linjens stilmall för sitt verk visar på en god kännedom om förlagan – en av de stora styrkorna med Trenters romaner anses ju vara den tidstypiska känslan och med användandet av klara linjen-stilen lyckas Nilsson återskapa denna känsla i serieform. Miljöerna är också otroligt vältecknade och Jenny Carlbergs dova färgsättning är helt perfekt, i synnerhet i de avsnitt som utspelar sig i Italien, här kommer färgpaletten verkligen till sin fulla rätt.

Annars är det inte särskilt mycket att hurra för. Precis som Mikke Schirén påpekar i sin recension av boken i Komika Magasin så lyckas Nilsson inte riktigt bemästra klara linjen-stilen när det kommer till karaktärerna, de är på vissa ställen väldigt underligt tecknade. Roparen kanske inte är den mest djupsinniga romanen i den svenska litteraturskatten men Nilssons karaktärer är faktiskt påfallande platta och stereotypa. Jag har överhuvudtaget svårt att förstå meningen med att förlänga Roparens liv genom en adaption till serieformatet – det är en rätt så tunn och förutsägbar historia med endimensionella karaktärer som lever så väl upp till 50-talets könsstereotyper att det enda man kan göra är att sucka för sig själv.

Scott McCloud, serietecknare och serieteoretiker, håller i sina böcker Understanding Comics och Reinventing Comics långa kärlekstal till seriemediet och pläderar för dess förmåga att gestalta alla slags historier – inte bara könsstereotypa hjältesagor. Han skulle bli ledsen av den här boken, och jag blir ledsen när jag på baksidan läser att Nilsson har lagt ner tre år på den.

Similar Posts:

• Helgjutet samarbete
• Det här är Nilsson, min nya kompis
• Drömskt och vardagligt om att finna sin plats i världen
• Död och densitet
• Per Nilsson i sitt esse