Wolf inleder sin bok med en ideologisk diskussion. Här visar han sig vara tämligen ”marknadsfundamentalistisk”. Marknadsekonomier är per definition det bästa tänkbara systemet för en ekonomi. Alla länder som har blivit framgångsrika har marknader att tacka för det. All frihet kommer utav marknaden. Och så vidare. Mycket onyanserat – och därmed ganska tröttsamt. Dessutom säger Wolf här ingenting som inte läromästaren Hayek sagt före honom, så man kan lika gärna läsa Hayek direkt. Därefter följer ett anskrämligt dåligt kapitel om ”globaliseringens” historia, som Wolf lika gärna kunde ha struntat i eftersom ämnet behandlas så oseriöst.

Det är alltså först när Wolf kommer till bokens fjärde del, som behandlar diskussionen om dagens globalisering, och kritiken av globaliseringskritikerna, som det börjar bli intressant. Wolf delar upp sin argumentation i fem kapitel, som behandlar globala klyftor mellan fattiga och rika, världshandel, transnationella företag, statens roll respektive de globala finansmarknaderna. I varje kapitel samlar han sedan ihop ett antal kritiska argument mot ”globaliseringen”, och försöker bemöta dem.

På vissa områden kan han erkänna att ”globaliseringskritikerna” har viktiga poänger i sina argument(åtminstone till vissa delar), på andra områden är han i sin tur mycket kritisk till vad motståndarna har att säga. Men Wolfs argumentation för sin linje varierar dock väldeliga. Ibland kan han föra en tämligen nyanserad sakdiskussion om faktapåståenden (huruvida påstående X är sant eller ej), även om han då allt som oftast väljer att tolka tvetydiga eller oklara resultat till sin fördel. Ibland struntar han i att diskutera faktapåståenden som sådana, utan diskuterar argumenten utifrån värderingar (huruvida X är bra eller dåligt, givet att det är sant). Det görs dock aldrig någon tydlig skiljelinje mellan dem – kanske för att Wolf inte själv tydligt ser skillnaderna i sin egen argumentation? Det hade verkligen varit önskvärt med en klarare gränsdragning mellan värderingar och fakta, eftersom även en som inte håller med om Wolfs värderingar då lätt hade kunnat ta till sig av många av hans inlägg om faktapåståendena.

Än tråkigare är dock att Wolf på sina håll sjunker riktigt lågt, och enbart (utan vidare argumentation) påstår att vissa argument mot ”globaliseringen” är absurda, korkade, orimliga eller liknande. Det verkar snarast som att detta grepp tas när Wolf inte har kunnat eller orkat försöka finna några rationella och underbyggda argument för det han tror på. Det är synd, och sänker markant intrycket man får av boken som helhet.

I sin helhet är det dock en förhållandevis läsvärd bok för den som är intresserad av den ”globaliseringsvänliga” sidan i debatten. Med ett varningens ord just för att hålla i åtanke med vilken sorts argument Wolf egentligen avfärdar många av de idéer och argument han kritiserar.

Similar Posts:

• Bättre och bättre dag för dag
• Bättre kan du!
• Argumentsamling mot privatiseringar
• Peptalk för globalisering
• Ekonomi med kort bäst före-datum

En frontalattack på anti-"globaliserings"-rörelsen (eller alternativ-"globaliserings"-rörelsen), således. Men en förvånansvärt oseriös sådan, inte minst med tanke på att det är anrika Oxfords universitet som publicerar den. Bhagwati har, erkänner han själv inledningsvis, mycket svårt att förstå sina motståndare. Ändå kritiserar han dem – i princip alla – för att vara okunniga i ekonomiska frågor. För han har minsann träffat och pratat med några demonstranter, och de visste ingenting om vad frågorna egentligen handlade om. Många av dem är för övrigt sociologer och litteraturvetare (!), och de vet ju enligt Bhagwati ingenting om ekonomi. De kan således avfärdas av den anledningen, verkar han mena. Han diskuterar sen vad NGOs (icke-statliga organisationer) egentligen innebär, och lyckas återigen snabbt förlöjliga sina meningsmotståndare; när han i ett stycke ska exemplifiera en NGO väljer han att ta upp "Radical Left Movement for Socialist Revolution", med en enda medlem… Bhagwati blundar boken igenom nogsamt för de stora, breda medlemsorganisationer som faktiskt också är kritiska till "globaliseringen".

När man väl kommit förbi de inledande, mycket tröttsamma tiraderna om hur udda och obildade hans motståndare är, inleder Bhagwati så sin egentliga argumentation om "globalisering". Men så värst sakligt är det då inte. Tvärtom, det är en skrämmande låg nivå på argumentation. Bhagwati kommer boken igenom med en lång rad helt ounderbyggda argument, exempelvis om samband mellan tillväxt och fattigdom eller priserna på råvaror, eller argument med mycket diffusa referenser ("X har med rätta alltid hävdatÂ…"). Han verkar också ha en förkärlek för mer, men oftast mindre, träffande analogier och dito skämt.

Bhagwati gör jämförelser och generaliseringar som även en grundkursstudent borde förstå inte kan leda till några säkra slutsatser (generaliseringar utifrån enstaka, självklart väl valda, exempel eller jämförelser mellan länder med mycket olika förutsättningar för att framhålla sin tes). Ibland blir argumentationen löjeväckande grundlös, som när han – utan någon som helst argumentation eller belägg – helt enkelt påstår att genmanipulerade grödor kan hjälpa oss till ett lyckligare liv (och att det enbart handlar om protektionism om man vill stoppa dessa grödor), eller tar sin egen hushållerska som exempel på att kvinnor inte förtrycks lika mycket numera (självklart tack vare "globaliseringen").

Han avfärdar vidare, på ett närmast flagrant lättsinnigt sätt, mycket forskning och kritiska argument som pekar i en annan riktning än den han argumenterar för (även när den kommer från institutioner som annars brukar stå på Bhagwatis sida i debatten om "globalisering", exempelvis Världsbankens forskning som pekat på att klassklyftorna i världen har ökat). Så det här med att storföretagen exempelvis är mäktiga, det har demonstranterna fått om bakfoten, menar Bhagwati. Om man räknar som han gör (vilket kan diskuteras) är det inte alls så att 51 av världens 100 största ekonomier utgörs av storföretag – "bara" 37Â… För övrigt är det nonsens att företagen har mycket politisk makt, menar han – folkrörelser och fackföreningar kan ju alltid gå runt och knacka dörr med sina oändliga mängder aktivister. Ja, det förstås – de råkade ju tydligen ha mycket makt när de lyckades få igenom det ökända TRIPs-avtalet (som Bhagwati ogillar eftersom det utgör ett hinder för frihandel), det erkänner han. Men i övrigt så…. Och går vissa argument eller viss forskning inte att avfärda så lätt, så kan man alltid blunda för den och hoppas att läsaren inte känner till att den existerar (exempelvis Dani Rodricks annars mycket omtalade forskning om sambandet mellan handel och tillväxt).

Allt är förstås inte underbart i denna värld, det erkänner även Bhagwati. Här finns exempelvis exploaterande barnarbete, kvinnoförtryck, ursprungsfolk som krossas och odemokratiska styrelseskick. Här finns låga löner och miljöförstöring. Bhagwati tar här allt som oftast till ett retoriskt trick; så fort han har erkänt att olika problem existerar, så kan han i nästa andetag hävda att inget av detta beror på eller ens har det minsta samband med globaliseringen (eller åtminstone att empiriska bevis för det saknas). Det borde inte heller ha det – alla de här problemen borde åtgärdas på andra arenor än i de där "globaliseringen" står i fokus (framförallt WTO). Men det saknas då i allmänhet någon övergripande logisk stringens i bokens argumentation. Först är det bra med tvingande internationella överenskommelser, sen är det det inte. Först är det upp till oss individer att ta ansvar för en bättre värld, sen ska vi inte lägga oss i andra länders angelägenheter.

Men Bhagwatis linje har egentligen en tämligen enkel logik; försvara frihandel och "globalisering" till varje pris. Det är den enda som står i fokus för denna bok, och då får annan logik och stringens stå tillbaka. Så fort det går att hävda att en viss utveckling går i rätt riktning, då gör Bhagwati allt för att associera detta med "globaliseringen". Så fort någonting förblir lika illa som tidigare, eller försämras, då avfärdas alla kopplingar till denna "globalisering". Fair enough; debatten om "globaliseringens" för- och nackdelar är inte sällan tämligen förvirrad, och begreppet har blivit sinnebilden för många av världens problem. Men författaren för aldrig någon självkritisk och konkret diskussion om vad han menar med "globalisering". Istället för han de olika samhällsfenomen som han diskuterar till olika fållor på ad hoc-basis, vilken endast verkar handla om att underbygga hans egen tes om det goda i "globaliseringen".

När Bhagwati är som bäst lyckas han påminna om att det finns många fler faktorer än enbart "globalisering" som hindrar en positiv utveckling i världen, och att vi kan behöva tackla mycket komplexa problem med fungerande internationella institutioner. Tyvärr är de ljusa stunderna tämligen få jämfört med det ideologiskt överbelastade peptalk för "globalisering" som boken domineras av. Det saknas ett gediget verk som på ett tydligt och förståeligt vis förklarar hur "globaliseringen" fungerar, säger författaren i inledningen till sin bok. Hans ytliga och genompolitiserade hafsverk har tyvärr inte bidragit till att uppfylla det tomrummet. Professor Bhagwati borde ha kunnat prestera betydligt bättre än så här.

Similar Posts:

• Den underbara marknaden
• Globalisering? Nej, imperialism
• Myter om myter
• Globaliseringskritik världen över
• Bättre kan du!