Utgiven | 2005 |
---|---|
ISBN | 0742536580 |
Sidor | 267 |
Språk | Engelska |
Dags att avliva alla myter om ”globaliseringen”, menar författaren till den här boken. Det florerar så mycket skitsnack och påhittade argument (dvs ”globaloney”) på det här området att man kan bli mörkrädd för mindre. Retoriken handlar mer om att försöka sälja in ett synsätt och en ideologi, än om att faktiskt analysera vad ”globalisering” egentligen handlar om, menar Michael Veseth.
Sagt och gjort. Veseth kastar sig huvudstupa in i debatten och tar sig an ett par av de olika författare som gjort sig namn och stora pengar på sina teorier/myter. Veseth visar hur den här trenden kan sägas starta redan med nationalekonomins nestor Adam Smith. Istället för att sakligt analysera ekonomin av sin tid bygger Smith sitt standardverk The Wealth of Nations i hög grad på (missvisande) metaforer och anekdoter. Retorik får duga när fakta inte räcker till. Och det har tusentals ekonomer gått på stenhårt, i mer än tvåhundra år…
Veseth fortsätter sedan fram till dagens debatt om McDonaldisering, basket som en bild av hur globaliseringen fortskrider, eller gräsrötternas uppror mot globaliseringen. Här finner han mängder av exempel på olika tekniker för att lura läsaren att tro på den egna framställningen. Gott så. Problemet är att Veseths egen argumentation i hög grad färgas av nästan lika många brister som de han kritiserar. För att ta ett typiskt exempel; han argumenterar för att McDonalds inte alls är ett särskilt bra exempel på globalisering – kinesiska och italienska restauranger är mer legio världen över än McDonalds någonsin är. Problemet är bara att jämförelsen haltar betänkligt. McDonalds är ett enda företag, och kan väl inte riktigt jämföras med en rad smårestauranger från andra länder. Mer rättvist hade väl i så fall varit att jämföra hamburger-restauranger med italienska restauranger?
Hans egen skildring innehåller också många andra av de aspekter han varnar för – den speglar till exempel hans egna fördomar mer än verkligheten (t.ex. i påståenden som att värnandet av demokrati skulle vara ett särpräglat amerikanskt drag, som andra nationaliteter inte bryr sig om…), bygger på anekdotiska exempel (som när Veseth slår fast att den italienska Slow Food-rörelsen inte alls är någon utspridd gräsrotsrörelse för när han var i Umbria…) eller kommer med sakpåståenden som aldrig beläggs.
I praktiken hade Veseth kanske gjort klokare i att hålla sig kort genom att kapa ned på den egna argumentationen och bara ägna sig åt det han gör bra, nämligen att analysera andra debattörers bristande argumentation. En nedkortning hade inte skadat i övrigt heller, eftersom boken allt som oftast känns något långrandig i sin argumentation.
Ambitionen att avliva myter är utan tvekan lovvärd. Men jag blir aldrig klok på om Veseth medvetet driver en bristfällig argumentation, i förhoppningen att läsaren ska genomskåda den och börja tänka själv – eller om han faktiskt inte ser bristerna själv? Han ger åtminstone inte någon minsta vink om att han skulle göra det (förutom när det gäller det fingerade exemplet på argumentation i sista kapitlet, när han å andra sidan blir extremt övertydlig på den punkten). Om han ändå medvetet skriver som han gör spelar han ett högt spel, där han riskerar att sprida ”globaloney”, när han säger sig vilja bekämpa det.
Publicerad: 2005-06-10 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-17 13:31
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).