Handlingen berättas utifrån ett tiotal karaktärers perspektiv, en kakafoni av polyfona röster som inte presenteras i någon större utsträckning. Läsaren får själv försöka pussla ihop vem som är vem och hur de relaterar till varandra, vilket inte är helt enkelt givet den avskalade stilen och snabba handlingen. Efter halva boken fick jag fortfarande gå tillbaka och kolla upp vem som var vem och mer än en gång misstog jag en karaktär som varit med tidigare för att vara ett helt nytt tillskott. Bitvis blir det dock effektfullt med denna berättarstil då jag som läsare överraskas med ny information när berättarjaget byter karaktär.

Hirdwalls stil avslöjar tydligt hans teaterbakgrund. Avsaknaden av mer klassiska handlingsbeskrivningar och att han skriver ur så många olika karaktärers jag-perspektiv får det att kännas som att jag läser ett manus till en pjäs, snarare än en bok. Ibland ser jag framför mig en skådespelare på en scen när jag visualiserar det som händer, snarare är en karaktär i en ”verklighet”, något som känns lite konstigt. Teaterkänslan intensifieras av att en av karaktärerna är ”Kören”, en oidentifierad massa, likt i en antik grekisk pjäs. Om man ska vara snäll finns det en bra pjäs i den här boken, den mer pessimistiskt lagde skulle kunna påpeka att Hirdwall då istället skulle skrivit ett teatermanus och inte en roman.

Bokens grundidé är intressant och det finns en del spännande element till den, men jag tycker inte att genomförandet håller hela vägen, tyvärr. Det blir för rörigt och ytligt. Hirdwall gör referenser till diverse olika verk, bland annat får superdatorn som introduceras mig att tänka på Mima i Aniara, men han kommer inte upp till de högtflygande nivåerna han hämtar inspiration från. Dessutom känns beskrivningen av bokens kvinnor rätt sunkig och objektifierande. Det där kittlande, tankeväckande elementet som jag tycker är det viktigaste i en bra sci-fi bok uppnås aldrig och jag lämnas otillfredsställd när boken är slut.

Similar Posts:

• Chiang fascinerar med briljant sci-fi
• Krypande och mänsklig sci-fi
• Mänskliga splittringar
• En tudelad dystopi
• Framtidsmord som bort vila i frid

För en lite trött och trasig höstmänniska är den här boken som en öppen famn, puttrande av mänsklighet i all sin fulhet och charm. Jag får en distinkt känsla av just det som förlagets lilla etikett utlovar: det här är samtiden. På gott och ont. Fragmentariskt, argt, sorgligt, här och där en ljusglimt och en jävla galghumor. En dubbelhet som går igen också i formen.

Flera av texterna liknar i mångt och mycket dikter. Jacob Hirdwalls textstycken för 50 röster i ”Självporträtt av okända män” är till förväxling likt en diktsvit. Clara Diesen debuterade som poet 2004, och att publicera hennes ”Falling Water” – en föreställning utan ord – i bokform kan låta absurt. Men det är i själva verket som en böljande, porlande dikt av rörelser, gester och ting, en pas de quatre för liten familj. Sagolik, vardaglig och drömsk på en gång.

Astrid Trotzig tecknar en kvinna som efter pensionering från sitt arbete lägger sig ner för att dö, och familjens ilska och sorg över att inte räcka till eller få plats. I Mattias Anderssons (en underbar vardagsskildrare vars bästa pjäser fortfarande väntar på publicering) ”Utanför mitt fönster” är det en ung tjej som längtar bort och ut ur förortslägenheten och ett kvävande förhållande och i Lisa Langseths ”Den älskade” förvrids huvudpersonens kulturella och känslomässiga självförverkligande i en grotesk grimas. Några enkla lösningar och lyckliga slut erbjuds sällan.

Martina Montelius monolog ”Jag är en gammelgädda i landsflykt” kan få vem som helst att längta till teatern. Det är en uppgiven bibliotekaries tal inför en icke-existerande publik, ett mischmasch av public service-anda och människohat: ”Idag ska vi tala om styckningsschemat jag ska rita med filtpenna på ärkesvinet Ragnar Hellbergs kropp. För att han vägrar återlämna Herman Lindqvists ‘Japaner japaner japaner’. Ragnar. Hellberg. Jag vet var du bor.” En lysande kombination av nonsens och livssanningar, av total bitterhet och obeskrivlig humor. Helt fantastisk!

I övrigt kan jag tycka att det är lite väl mycket sennorénsk svärta och skitighet i en del av pjäserna. Korthuggna, oartikulerade repliker, cyniska, depraverade miljöer fyllda av misär, missbruk, våld och kriminalitet. Ibland är det på gränsen till exotism, ibland känns det gjort och intetsägande. Men här finns också samtida klassiker som Peter Birros ”Arbetarklassens sista hjältar”.

En av volymens styrkor är just sammansättningen, själva antologivarandet. Samtidigt som texterna till sin form är ganska olika, finns mängder av tematiska trådar emellan dem. Det är mellanrummen som sätter igång tankarna. Det är väl också en del av vad som är så fantastiskt med dramatikgenren som sådan – kombinationen av konkreta uttalanden och handling och av tolkningsutrymme.

Similar Posts:

• En nationalscen nära dig?
• Denna gigant…
• Kuriosa kuriosa kuriosa
• Svammel och drömhönor
• Folkhemmets form