minuterna
innan jag fanns
vem levde i mig då
vem tog mina händer
och bar ut mig
var jag en hare
hade jag en hares
själ
darrande
intill hjärtat

Den är vacker, bilden av den darrande haren, som Lisa Gidlöf målar upp i sin andra bok Intill haren, inuti haren. Jag får genast syn på det rädda djuret, för det är så jag tolkar darrningarna – som rädsla. Gidlöf har tidigare skrivit om ämnen som moderskap och havande i den prosalyriska Flickan. Här återkommer dessa teman delvis, men i en mer renodlad poetisk form. Det är en form och ett bildspråk som först kan verka enformigt, men som efter hand visar på en förmåga att ladda ett tema och ett språk – och hålla ihop det.

Bilden av haren etableras redan i titeln. Genom att använda lägesord som intill och inuti skapar Gidlöf en, om än avskalad, teckning av dels en konkret gestalt, dels av något mer svårfångat. Jag läser det som ett slags tillstånd, en vilja att vara både på insidan av och utanför ett skede. Kanske rör det sig om en graviditet, ett moderskap eller ett mänskligt vuxenskap – vad nu det kan vara. Ett varande som när du väl uppgått i det, inte kan ta dig ur. Just därför finns också, tänker jag mig, en längtan tillbaka eller ut, till det som var innan eller det som kunde vara – en vilja att betrakta sitt tillstånd utifrån, eller att inte se sig om alls.

lilla harpalt
ditt fläsk mot min mun
din ryggrad glider
under min hand
jag vill blomma ut
lämna höghusen
springa mig dödstrött genom skogen
aldrig vända på huvudet
för att se vad jag har lämnat bakom mig

I denna läsning kommer jag att tänka på Ingela Strandberg och hennes senaste diktsamling Ingenstans mitt segel. De båda böckerna har längtan gemensamt. Det är längtan efter något mer aningslöst, oförställt, något vildare, närmare sitt barnjag eller närmare det djuriska. Strandberg skriver: “Människan är ett fängelse/ Jag vill bli fri från henne/ Jag vill bli mera djur”. I Gidlöfs dikt däremot tycks jaget vara både hare och människa. Här står det “jag kan aldrig återvända/ ingenting finns i människan/ som är värt att kämpa för/haren är rotad i mig”. Jaget har öron och “illaluktande päls” och frågar sig “har jag någonsin varit en människa”.

Samtidigt tycks det i Lisa Gidlöfs poesi finnas en längtan efter det där mänskliga. Dikten är ambivalent. Haren får representera både det vilda och det trygga, både barnen och moderskapet i det förflutna och det som har blivit. Jag läser också in en önskan om jagets upplösning, att utplånas, bli något annat än mor. Något ursprungligt. Det är på många sätt en uppgörelse med idén om moderskapet som det mest efterlängtade och naturliga i en kvinnas liv. Det är en alltigenom modig diktsamling som är svår att tröttna på. Hit återvänder jag gärna, inte minst för stycken som detta, där jag drabbas av omedelbar och oförklarlig igenkänning:

jag drömmer om tiden
före haren
hur allt glänste och skimrade
grönskan och träden
den långa tunnlarna
av sorg
livet stod stilla
inuti mig
jag längtade ut mot vidderna
ut till harens slitstarka päls
en bro över till något annat
köttets fäste i mitt väsen
en närvaro så stark
att den kunde krossa mig

Similar Posts:

• Skimrande äckel och mörker
• Förändring? Hu!
• Ursprung, avtryck och längtan efter aningslöshet
• Vad är en kvinna? Vad är en mor?
• En liten bok om ockupation och diktatur

I de nya dikterna är det ladorna som talar till diktjaget:

Vi uppfann dig, säger ladorna/

Vi är minnenas siare

Du är materia
vilseförd
genom vilda havrefält

När jag skriver detta sitter jag på ett tåg genom södra Sverige. Där ute susar det förbi av grönt, gult, blått. Då och då dyker ladorna upp, som en sorts fyrar i grönskan. De bara finns där, ibland rödmålade, ibland förfallna, ibland hemliga, alltid fulla av något – djur, historia, arbete, död.

För egen del har jag levt med en inre bild av lador så länge jag kan minnas. Ladorna är synonyma med hembygd, men också något som är svårt att sätta fingret på. Ett förflutet som både ställer frågor och skjuter mig ifrån sig.

För jaget i Ingela Strandbergs dikter tycks känslorna inför ladorna – liksom det förflutna – också vara dubbla.

Ladorna finns

Åkallar ursprung

Vad är ens det förflutna – annat en minnen av en plats och en uppväxt som drar en tillbaka och hindrar en från att förändras? Vill man ens förändras helt?

Jag tycker tycker mycket om mitt förflutna

Det är det enda jag äger som bara är mitt

Jag tycker om barnet som var jag

Hon leder mig inte men påminner

mig om sånt jag glömt

Det förflutna som en plats för identitet, något som håller dig fast i en rörlig värld och inte går att göra sig av med. Särskilt betydande för den som befinner sig i exil på ett eller annat sätt.

Det är i det existentiella det går att känna igen Ingela Strandbergs dikter. De är på ett sätt frågande och ambivalenta men också välkomnande i sitt sätt att leda in mig in i det dunkla. Det är dikter som oroar, men precis som i Strandbergs förra diktsamling Nattmannen, är inget entydigt mörkt.

Diktjaget i Ingenstans mitt segel tycks längta tillbaks till ett mer aningslöst varande, närmare sitt barnjag. Såhär träffande formuleras det en bit in i samlingen:

Människan är ett fängelse

Jag vill bli fri från henne

Jag vill bli mera djur

Det kollektiva handlandet och erfarenheterna som präglar den vuxna människan lämnar oundvikliga avtryck. Att läsa Ingela Strandberg får också mig att längta efter aningslösheten.

Similar Posts:

• Ambivalent natur
• Ett mörker som går att bli lycklig av
• En rå drömvärld
• Orkar knappt ur byrålådan
• Modigt och ambivalent om det djuriskt mänskliga

När jag läser Ingela Strandbergs senaste diktsamling Nattmannen tänker jag på tidningsbudsnätterna. Jag tänker att jag var en sorts nattman. Vår samtid är fylld av dem. Människor med otacksamma, och för somliga helt osynliga, yrken.

Om Strandbergs nattman får vi veta redan på första sidan vad det var för sorts jobb han utförde.

Inget var så tungt
att gräva ner som de dödfödda, säger han

Och lite senare:

Men de unga mödrarna
kunde jag aldrig glömma
Inte heller de strypta barnen
Deras tunna blå ögonlock
Fönster in till det som aldrig varit

Historien om Nattmannen är historien från Fattigsverige om den som utför sysslor ingen annan vill befatta sig med. I Strandbergs dikt blir han levande igen. Men mer än en faktisk person eller ett yrke, är hennes nattman en existentiell projektionsyta. Nattmannen är kärleken, döden och förlösaren i ett. Han är en vägvisare och lärare som leder diktjaget till frigörelse – ett vanligt tema i Strandbergs poesi.

Oron ligger som fond i dikter som ibland ekar av Tomas Tranströmer och Paul Celan, men här finns också ett annat perspektiv, där diktjaget närmar sig det desperata, det som anses smutsigt och skamligt. Och visst, tankarna går också till Christine Falkenlands dikter och romaner, även om jag lämnas med en betydligt mer positiv känsla när jag läser Nattmannen. Strandberg omfamnar inte bara skammen, hon blir den:

Då ropade bossen:

”Någon måste bära skammen”

Jag började genast klä av mig
Jag visste precis hur jag skulle göra det

Genom att bära och vara skammen gör sig diktjaget fri från konventionerna, livet och det dömande samhället. Döden ligger helt nära. Texten kryddas med blod, kadaver, självmördare och knivar. Inget av detta är dock entydigt mörkt. I Nattmannens arbete finns en öppning, något vackert. Långsamt byggs ett helt universum upp med detta trasiga, sköna. Lyssna till exempel på det här:

Vackrast är den sköra vita
vallmons ansikte när de
ligger i trasor på gången
Härjade av kärlek och krig

Små horor är de

I förlig vind

Att vara nära Nattmannen, som hans tjänare, älskare eller hynda, som det heter i dikter, är närmast ett pånyttfödande. ”Schersminbusken blommar/fast det är vinter/ jag vet inte/ om jag håller/på att födas/ eller dö”, skriver Strandberg i slutet av boken. Det är ett mörker som går att bli lycklig av. Nattman är ett yrke att vara stolt över.

Similar Posts:

• Ursprung, avtryck och längtan efter aningslöshet
• Ambivalent natur
• Orkar knappt ur byrålådan
• En rå drömvärld
• Modigt och ambivalent om det djuriskt mänskliga

Boken innehåller två diktsviter, först ”Kopparödlan” och sedan den som gett namn till boken, ”Att snara en fågel”. Även om de båda sviterna skiljer sig åt rör de sig i liknande världar som båda utforskar vad det är att existera som människa. I båda är vattnet ständigt återkommande, liksom naturen. Och utforskandet av det dolda. Och barnet i oss, barnet hos oss.

I den första delen, ”Kopparödlan”, följer vi det vuxna diktjaget som rör sig i sin barndomsmiljö och återupplever barnets perspektiv. Sidorna präglas av samspel – mellan det vuxna diktjaget och barnet inuti, mellan människan och naturens väsen, mellan byn och havet som skvalpande omsluter den. Att allt hänger samman på ett överskridande sätt är naturligt, för ”Jaget är en myt / Vetet är sant” och ”På cellnivå / ser man ända bort / till det första ljuset”.

Det är skogsrået som lär jaget om livet, ”att dölja det svarta / hålet i ryggen där / allt djup förvaras” och ”att kroppens vackraste del är nacken / Övergången eller avståndet / mellan huvud och ryggrad / Där eggen sätts / Där ensamheten bor”.

I detta vackra, drömska ökar det hotfulla allt eftersom. Jaget fortsätter att ta sin tillflykt i naturen och dess väsen och det är kopparödlan som lär jaget ”att spela död”.

Även i bokens andra diktsvit, ”Att snara en fågel”, beskrivs jagets existens som en generation bland flera, som en del i en kedja: ”Varifrån jag kommit / Varifrån jag upprepas”. Men om ”Kopparödlan” höll sig nära barnets perspektiv och barnet i relation till vuxenvärld och föregående generationer, så förskjuts perspektivet i ”Att snara en fågel”. Här är den egna kroppen än mer närvarande och inte minst dess förmåga till reproduktion.

Dikterna lyfter framför allt i det suggestiva. När de här och var i ”Att snara en fågel” blir alltför konkreta tappar de flygkraft, som till exempel med ”de barn / som aldrig föddes” och ”Jag blödde ner / bourgeoisiens lakan”. För mig andas det här en oro för att jag som läsare inte ska förstå det konkreta, men jag tycker det är tydligt nog ändå. Och även om det inte skulle vara det så undrar jag om det ens behöver vara tydligt? Räcker det inte att känslan är tydlig i den värld som målas fram på sidorna? Som tur är pockar den här övertydligheten bara på vid ett par tillfällen. I övrigt är Ingela Strandbergs Att snara en fågel ett stycke magisk läsning.

Similar Posts:

• Ursprung, avtryck och längtan efter aningslöshet
• Ambivalent natur
• Modigt och ambivalent om det djuriskt mänskliga
• Ett mörker som går att bli lycklig av
• Orkar knappt ur byrålådan

Naturen finns där, överallt runt omkring henne och den är ömsom lättillgänglig och ömsom svår att fånga in: "Landskapet är en förgiftad råtta / som drar sig undan för att dö / när jag försöker hjälpa den." Det är just den här känslan av oförmåga med att bli ett med naturen som drabbar diktjaget värst.

Det råder en ständig ambivalens genom hela boken. När diktjaget på ena sidan känner sig som en främling inför naturen upptäcker hon på sidan efter att då människans tystnad verkligen möter naturens tystnad, kan ett starkt band av samhörighet uppstå. Naturen är en kompis som alltid finns där.

Det är ändå tydligt hur diktjaget söker hitta sina egna värderingar om människans möte med naturen. Thoreau finns endast där under en begränsad tid som en upplyst ande i dimman. Ibland "kaxar" jaget upp sig och frågar vad han egentligen vill henne. "Jag har mina egna naturupplevelser", påkallar hon.

Det är när den kaxiga sidan hos diktjaget kommer fram som läsningen blir som mest intressant. Då känns det som om Strandberg vågar släppa på tyglarna kring föreställningen om den natursköna dikten och istället ge sig hän åt de mer smutsiga och nyskapande bilderna, de som har förmåga att väcka helt nya känslor hos läsaren. Som till exempel här:

Visslande rusar jag
genom den trasiga skymningen.

Ladorna trängs.

Ikväll är jag Nietzsches lilla hora.

Tyvärr förekommer sådana här laddade bilder lite för sällan för att jag ska känna mig tillräckligt berikad av Strandbergs utforskande av människans möte med naturen.

I större delen av diktsamlingen rör sig Strandberg visserligen fritt mellan känslor av såväl lycka som sorg. Även bilderna skiftar vilt i budskap och tonläge. Men jag saknar ändå den riktiga nerven, det verkligt spontana, det som bara kommer. Det som vågar skrika och inte bara viska, det som springer istället för att lunka, det som sparkar istället för att riva.

Jag tycker helt enkelt att Strandberg utmanar för lite.

Similar Posts:

• Ursprung, avtryck och längtan efter aningslöshet
• Ett mörker som går att bli lycklig av
• En rå drömvärld
• Orkar knappt ur byrålådan
• Modigt och ambivalent om det djuriskt mänskliga

Jag antar att det just handlar om att bli berörd. Ibland funkar det inte, texten fladdrar iväg och man hittar inte den där raden som får en att vända åter, söka efter paralleller eller kommentarer.

Häger på Stockholms central är en sådan lyrikbok för mig. Den innehåller inte direkt dåliga dikter, men heller inga som får mig att ta den med ut i parken för att stöta och blöta igen. Den vill inte säga direkt säga något, utan förmedlar spridda bilder från dåtid och framtid. Men det tar aldrig tag.

Det beror till viss del på enkelheten. Strandbergs språk strävar mot en lyriskt lättplockad frukt, som alla kan ta till sig. Här syns inga ord som får en att rycka till, inga djärva experiment; men heller ingen genialitet som får det svåra att framstå som enkelt och tvärtom.

Djurtemat är närvarande i nästan alla dikter. Naturen upplevs både på håll och som del av diktjaget. "En flock bensinmackar/betar i morgonljuset", står att läsa i en dikt. I sina bästa stunder är Häger på Stockholms central exempel på sådan rättfram, konkret blandning av naturlyrik och modernitet. Andra gånger känns det som att dikterna plockats litet för snabbt ur byrålådan.

Similar Posts:

• Ursprung, avtryck och längtan efter aningslöshet
• Ett mörker som går att bli lycklig av
• Ambivalent natur
• En rå drömvärld
• Modigt och ambivalent om det djuriskt mänskliga