Det börjar med att pappa tar med en blåklocka på bio. Sen är det bara nio blommor kvar. En blomma drabbas av det olyckliga ödet att falla ner i en potta full med kiss. Sen är det bara…just det, åtta blommor kvar. En ko sticker in huvudet genom fönstret och plockar åt sig en maskros till lunch, och så fortsätter räknesagan enligt välkänt koncept.

Mycket liv byggs kring den lilla blå vasen, som också får en särskild betydelse mot slutet av boken. Ida Björs illustrationer är lika nostalgiska som moderna och fungerar fint ihop med berättelsen. Här samsas mönstrade golv, trasmattor, fladdrande sommargardiner med krypande barn, katter, svalor, morfar som lägger en blomma i teet och så vidare. De små blommorna med ansikten och olika minspel gör förstås bilderna extra spännande att titta på.

Förutom att vara en rolig övning i räkning blir också Tio små blommor ett smidigt sätt att lära sig namnen på blommorna och upptäcka vad de eventuellt kan användas till. Genom räknesagans enkla dramaturgi skapas en hel värld runt blommorna. Precis som med andra illustrerade räkneberättelser kommer detta att bli en favorit hos ca 3-6åringar att läsa och nöta på, igen och igen. Ett välkommet alternativ till böcker som Tio vilda hästar, Tio gorillor, Lilla sifferboken och liknande böcker alltså. Det är ju trots allt få barn i förskoleåldern som inte gillar att räkna när de väl lärt sig det.

Ps. Vill du ha en bok om blommor för ännu mindre barn? Björn Bergenholtz bok med det snarlika namnet Titta 10 blommor är en pekbok av det informativa slaget. Här får barnet lära sig namnen på några av de vanliga vår- och sommarblommorna, hur de ser ur och vad som är speciellt med dem. Fortsätt sen med Tio små blommor när barnet blir lite större.

Similar Posts:

• Faktabok för de yngsta
• Om vänskap mellan barn och vuxen
• Gullig, på gränsen till mesig
• Titta vad fint
• Känslosamt och molnigt

Emma Virke har skrivit en bok med en rak historia, centrerad kring huvudpersonens känslor och upplevelser av att helt plötsligt inte kunna räkna med att ha Sussirull för sig själv som hon är van vid. Det där att människor man känner har ett annat liv och andra vänner som man själv inte känner till är något som går att relatera till även som vuxen. Är jag inte den enda som hon vill vara med? Kan de två verkligen ha lika roligt ihop som vi? Här handlar det om ett ganska litet barn (åldern är obestämd), men det finns ju verkligen beröringspunkter även till kompisskap mellan jämnåriga i många olika åldrar.

Här handlar det om ett barn och en vuxen, och Sussirull lyckas till sist med att få huvudpersonen att acceptera Tomas, till och med träffa honom, och kanske upptäcka att även han kan bli en person som kan vara viktig i hennes liv. Min Sussirull är ingen bok som använder sig av de största orden eller åthävorna, men den har en fin tonträff i sin raka text, och de färgglada, uttrycksfulla bilderna harmonierar fint med texten.

En detalj som illustratören Ida Björs verkligen lyckas med är blickarna. Ansiktsuttrycken och kroppsspråket hos personerna är överlag betonat framför miljöerna, och förmedlar också med små medel precis hur personerna ställer sig till olika situationer. Men just blickarna är särskilt lyckade. I några scener är ansikten på upp till fyra personer samtidigt inzoomade, och då förmedlar blickarnas riktningar och möten en berättelse så utförlig att de nästan inte skulle behöva textens hjälp.

Similar Posts:

• När blommorna har huvudrollen
• Om sländans lätthet och sömnens tyngd
• Stämningsfullt färgöverdåd
• Om bråddjup saknad och pappor uppe i himlen
• Känslosamt och molnigt