Jag hade kunnat gå på fler seminarier, om jag bott närmare mässan. Om jag druckit lite mindre mingelvin i montrarna kvällen innan. Om jag tagit mig hem tidigare från kändisspanandet på Park. Om jag inte tyckt det var så kul att hänga i Vertigomontern att jag bara blev kvar. Om jag planerat lite bättre i förväg. Om jag helt enkelt kommit upp ur sängen lite tidigare, skärpt till mig, stressat mer.

I år såg jag ett seminarie. Det handlade om verklighetens zombies. Frank Swain har grävt i historien och fått fram hundar vars avhuggna huvuden styrs efter döden av elektroder, parasiter som tar sig in i människokroppen och sedan styr sin värds intressen, experiment som gjorts på lik för hundratals år sen, spastiska ryckningar, förmodade gengångare och kannibaler. Mycket intressant!

Jag såg också ett snack på Litteraturscenen, halva i alla fall, om åldersgränserna inom barn-och-ungdomslitteratur. Sara Kadefors som frustrerat pratade om att vi måste se förbi och splittra upp bokhandlarnas snäva gränser; läsning styrs av intresse och mognad, inte av ålder. Och recensenten Lotta Olsson på Dagens Nyheter spydde galla över folk som recenserar utan att ha koll på sin genre. Hon ville att alla då och då skulle läsa barnböcker, och hade inga problem med uppdelningen av barnboks- och vuxenboksrecensenter. För all del intressanta och viktiga diskussioner att föra.

Och nu är det vardag igen. Kanske har bristen på föreläsningssalar gjort att jag faktiskt sluppit undan den obligatoriska förkylningen (peppar, peppar!) som brukar följa på mässan. Dags att dricka mindre vin och fortsätta producera litteratur. Och läsa!

Först ut denna vecka är Handen på hjärtat av Hilary Boyd, en bok som Christina ger svagt betyg till, eftersom hon upplevt den som en roman utan något djup alls. ”Chick litt, fast dåligt”, hälsar hon.

Imorgon, tisdag, recenserar Marie Jaktmark, första boken i Helene Turstens nya kriminalserie om Embla Nyström. Marie tycker att Embla är cool och att Tursten är imponerande skicklig när det gäller att bygga ett intressant persongalleri med hemligheter och intriger under ytan. ”Och så är det väldigt behagligt att befinna sig i en kall och ruggig höstskog en stund. Även om folk råkar dö omkring mig.”

Tills på onsdag har Kari läst Max Tegmarks Vårt matematiska universum. ”Här resonerar han oss fram till att, hur och varför vår yttersta fysikaliska verklighet är en matematisk struktur. Hisnande är bara förnamnet.”

På torsdag skriver Håkan om Kaninen rymde av Jonas Modig. En intressant diktsamling som är lite modernt civilisationkritisk. ”Naturromantikerns diktning – med ett förakt för konstruktioner i alla dess former. Främst samhällskonstruktionens självdestruktiva krafter.”

Similar Posts:

• Torsdag på bokmässan
• Mord i ruggig höstskog
• Linas 10 i topp på bokmässan 2013
• Linas 10 i topp på bokmässan
• Anna Livs tio i topp på bokmässan

I Boyds Handen på hjärtat är intrigen centrerad kring huvudkaraktären Flora och hennes expojkvän Finn som efter tre år kommer tillbaka till London och ber Flora om en andra chans. När han lämnade Flora blev hon deprimerad, var tvungen att sluta arbeta som sjuksköterska och bor när romanen utspelar sig i sin systers källarvåning och arbetar som vårdbiträde åt en dement pensionär som heter Dorothea. Hon har precis fått vardagen att fungera igen när den före detta älskaren kommer tillbaka och kastar om hennes ordnade och ödmjukt organiserade tillvaro.

Tyvärr blir karaktärerna aldrig riktigt levande utan ter sig lika karikatyriska under romanens utveckling. De tillskrivs stereotypiska personlighetsegenskaper och utseenden som matchar deras respektive funktion i romanen perfekt. Samtliga personer i romanens galleri saknar ambivalens och den ”spretighet” som ofta bidrar till runda porträtt.

Vad sägs till exempel om Finn, den åtråvärda och passionerade älskaren som är bergsklättrare, älskar frihet, har grovhuggna drag och dessutom är impulsiv och svåråtkomlig? Eller Dominic, som är släkting till huvudkaraktärens vårdtagare och är kort, har oljig hy, ett inställsamt sätt och mest verkar vara intresserad av Dorotheas arv? Läkaren, som är lugn och försiktig, utstrålar trygghet och dessutom luktar nytvättat och friskt när man kommer nära? Storasystern, karriärkvinna ut i fingerspetsarna, med strama kostymer, kortklippt frisyr och ett kök i modern tappning med svarta marmorytor och oförmåga att relatera till sin bohemiska dotter?

Det är någonting med dessa liksom tillrättalagda karaktärsbeskrivningar som tråkar ut. Den enda karaktären som författaren lyckats skildra genuint är vårdtagaren Dorothea, den demenssjuka svaga tant som Flora arbetar hos. Detta är också den del av berättelsen som får mig att fortsätta läsa. Den triviala kärlekshistorien som är romanens kärna är förvisso föga originell, men intrigen som beskrivs i samband med Dorothea är spännande. Varför är tanten ledsen och rädd efter helgerna när helgsköterskan haft hand om henne? Varför hittar huvudkaraktären blåmärken på hennes kropp? Vad vill egentligen Dominic? Vad vet vi egentligen om Dorotea?

Utan att avslöja för mycket kan man konstatera att detta är en roman man läser för intrigens skull. Någon stilistisk finess återfinns inte. Om det är en svaghet i texten eller något som ändå inte behövs i den här sortens litteratur är givetvis upp till var och en att avgöra. Kärleksintrigen har berättats innan, otaliga gånger, men det är ju också detta som kanske är romanens syfte: att duplicera feel-good litteratur och kärlekstemat.

Similar Posts:

• Minnesvärt om minnesförlust
• Kärlek och materia
• Is it too late for love?
• Vecka 40: Livet efter bokmässan
• En experimentell blandning av samhällsdebatt och skönlitterärt