Boken bygger på Kays dagboksanteckningar under åren som Junior Doctor – motsvarigheten till svenskans underläkare, det vill säga en besynnerlig fas i läkarkarriären som sträcker sig från första vikariatet innan man ens tagit examen från läkarutbildningen, via nästan två års AT-tjänstgöring, hela vägen till slutet på den femåriga specialisttjänstgöringen. (Det brittiska systemet är inte identiskt, men principen är densamma.) Junior doctors var i politiskt blåsväder för ett par år sedan när de försökte gå ut i strejk på grund av sina ohållbara arbetsvillkor, men (åtminstone om man får tro Kay) utmålades de av politiker som pengahungriga och bortskämda, och strejken gick om intet.

Är det en sak som är tydlig efter att ha läst Det här kommer [att] göra ont så är det att Storbritanniens underläkare hade all anledning att strejka. Kay berättar om ett omänskligt och livsfarligt system som bygger på gratisarbete, hundratimmarsveckor och sanslös arbetsbelastning. Om en blandning av groteskt underutnyttjande av kompetens och grotesk brist på stöd. Som när han får lära sig ultraljudsundersökning av gravida. Man brukar säga att ultraljudsundersökningar ”har en sensitivitet och specificitet som är kraftigt undersökarberoende” vilket är ett annat sätt att säga att det är snorsvårt att bedöma ultraljudsbilder. Kay får lära sig ultraljudsfosterdiagnostik enligt principen ”see one, do one, teach one”. Han får en enda undersökning demonstrerad för sig på förmiddagen, är sen ansvarig för ultraljudsmottagningen hela förmiddagen, och på eftermiddagen får han undervisa nästa underläkare. Kay berättar om IT-system som är så värdelösa att det tar flera minuter att scrolla genom den alfabetiska listan när han ska beställa ett blodprov, så att han tvingas välja bort prover som börjar på bokstäver sent i alfabetet. Om bakjourer som ska agera support i hemmet, men som klargör att de under inga omständigheter vill bli störda. Om ett system där du som läkare kan bli stämd för att något gick fel vid ett medicinskt ingrepp, fastän du gjorde allting rätt. Boken är simultant en kärleksförklaring till det brittiska sjukvårdssystemet NHS, och en krigsförklaring mot det. Han hyllar alla de som arbetar i systemet, och understryker hur vitalt NHS är för folkhälsan, men skräder inte orden när han berättar om dess brister.

Men i mångt och mycket består boken av anekdoter – dagboksanteckningar från åren som underläkare, och därefter hans specialisering mot att bli gynekolog och förlossningsläkare. Tonen är vass och sarkastisk på ett sätt som å ena sidan kan vara riktigt underhållande, å andra sidan gör mig illa till mods – det är ändå verkliga patienter han ironiserar över. Patienter som sannolikt inte räknade med att bli hånade i bokform när de gick till gynekologen. Hur mycket det besvärar mig varierar från berättelse till berättelse. Till exempel kan jag, som är hjärtligt trött på alternativmedicin i alla dess former, tycka att det är klart underhållande med den födande mamman som mot alla rekommendationer insisterar på att få äta upp sin moderkaka.

[Jag] förlöser moderkakan och tittar upp för den underliga diskussionen om vad GL vill att jag ska göra med den. Hon har en rondskål i händerna och skyfflar in nävar med blodklumpar i munnen. ”Är inte det här moderkakan?” frågar hon medan blodet rinner ur mungiporna som någon sorts ohygglig avkomma till Dracula och Kakmonstret. Jag förklarar att det bara är några klumpar jag la i skålen efter att jag förlöst barnet. Hon blir grå i ansiktet, sedan grön.

Andra berättelser hade fungerat i ett slutet sällskap, men ger en obehaglig eftersmak i detta stora publika sammanhang. Som berättelsen om mamman som hittat en knöl på sitt barns huvud, och blivit orolig för hjärntumör. Kay visade henne då att samma benknöl (protuberantia occipitalis externa) fanns på såväl i nacken på henne själv som på hennes andra son. ”Herregud!” hade patienten utbrustit ”Det är ärftligt!”

Berättelsen gör mig illa till mods, för humorn grundar sig på patientens oro och okunskap, till skillnad från den tidigare berättelsen där humorn ligger i patientens arrogans och gränslöshet.

I slutänden är det en klart underhållande bok, men där tonen ibland blir alltför hård. I jämförelse med hjärnkirurgen Marsh framstår dock Kay som avsevärt trevligare, utan något av den pompösa och falskt ödmjuka ton som karaktäriserade Marsh bok. Och allra bäst blir det när Kay helt utan ironiska skämt berättar om de verkligt svåra delarna av yrket. Som när han hjälper en ung kvinna förlösa sitt döda barn, och efteråt måste ta prover från det döda barnet, som del i utredningen kring vad som orsakade fosterdöden.

Det känns bara så hjärtslitande sorgligt att se på en död bebis. Vi förväntar oss att de ska se vackra ut, vara perfekta och oförstörda; ofta gör de inte det. Han har varit död ett par veckor, ser det ut som – han är förmultnad, huden flagnar, huvudet har mjuknat, han ser nästan bränd ut. ”Förlåt” säger jag till honom medan jag tar proverna jag behöver.

”Så där, då var vi klara.” Jag klär på honom igen, tittar upp mot en Gud som jag inte tror på, och säger: ”Ta hand om honom.”

Similar Posts:

• Arrogant och föraktfull hjärnkirurg bekräftar alla mina fördomar
• Läs och gråt
• Om sorg och omsorg
• Viktorianska? Punkiga? BRITTISKA!
• Charmig men slarvig

Just Marsh arrogans är det som provocerar mig mest genom boken, för den är utblandad med en falsk ödmjukhet. Redan på allra första sidan av förordet lägger Marsh upp premisserna för sin berättelse: att läkare kan betraktas av patienterna som närmast gudomliga, och tillskrivas övermänskliga egenskaper, men att de i själva verket ju bara är människor själva, och ofrånkomligen kommer att begå misstag. Han menar att syftet med boken är att ”hjälpa människor att förstå de svårigheter som läkare ställs inför och som ofta har med människor och inte med [den kirurgiska] tekniken att göra.”

Denna bild av hur patienterna ser honom som gudomlig upprepar Marsh så många gånger genom boken att jag blir allt mer övertygad om att det är Marsh egen känsla av gudomlighet han låter patienterna uttrycka, och jag tror honom inte när han försäkrar hur liten och obetydlig han känner sig inför hjärnans fantastiska mysterier, för det rimmar mycket illa med den överlägsna, nedlåtande attityd han antar både gentemot sina kollegor och sina patienter. Marsh tycks anse sig stå över de regler och normer som gäller för vanliga människor – han tar sig till exempel rätten att hitta på statistik när han berättar för en patient om riskerna med en viss operation, och uppger att risken för död eller stroke är ”en till två procent” trots att han i nästa mening villigt erkänner för läsaren att han inte har en aning om den faktiska statistiken. Men det är okay, menar han, för han vet att operationen är helt nödvändig.

Han talar ofta om hur saker var bättre förr, framför allt när det gäller kirurgens auktoritära ställning. Han skriver t.ex. om hur han vill skälla ut en narkosläkare för att hon behöver hinna hem till sina barn:

Jag är avundsjuk på det sätt på vilket den generation som utbildade mig kunde lindra den intensiva stressen i arbetet genom att förlora humöret, ibland på ett väldigt kränkande sätt, utan att behöva vara rädda för att bli anklagade för översitteri och trakasseri.

Personligen har jag svårt att se vad som är så tilltalande med att bete sig som ett as, men det är kanske bara jag.

Marsh har en genomgående nedlåtande attityd till sina yngre kollegor. De negativa adverben haglar – så fort de öppnar munnen är deras sätt att prata på ”malligt” eller ”självsäkert”, och naturligtvis har de fel så att Marsh får möjlighet att sätta dem på plats med lite publik förnedring. Han återkommer också ständigt till deras oerhört korta arbetstider (bara 48 timmar i veckan). Han har heller inte mycket tillövers för neurologer med sina ”sällsynta och märkliga sjukdomar som ibland är obehandlingsbara men som neurologerna tycker är mycket fascinerande och som de samlar på som sällsynta fjärilar och skriver artiklar om i sina medicinska tidskrifter”. Men det som verkligen gör mig illa berörd är när han ser ned på sina patienter. Han beskriver att överviktspatienter är ”stora som små valar”, och hans förakt når sin kulmen när han möter en patient som kommit in efter ett självmordsförsök, och istället för medkänsla ”häpnar” över att patienten är enormt fet. Han beskriver rentav den stackars mannen som ett ”patetiskt, döende fettberg.”

Det finns ett kort avsnitt om när Marsh träffar en ung, döende patient, och tvingas meddela att han inte kan göra något mer för att hjälpa honom. Marsh reagerar starkt på detta, och är mycket upprörd när han kör från sjukhuset.

Jag fastnade omedelbart i rusningstrafiken, och rasande svor jag över bilarna och deras förare som om det varit deras fel att denne gode och ädle man skulle dö och göra sin fru till änka och göra sina små barn faderlösa. Jag skrek och grät och dunkade idiotiskt med nävarna i ratten.

Plötsligt framstår Marsh som mänsklig, och jag skulle vara benägen att se honom i ett mer fördelaktigt ljus, om det inte vore för att han tycks förakta sin egen mänsklighet. Han fortsätter nämligen: ”Och jag skämdes, inte över min oförmåga att rädda hans liv /…/ utan över min förlust av professionell distans och vad som kändes som mina egna vulgära känslor i jämförelse med [patientens] fattning”.

Målgruppen för Marsh biografi är inte andra läkare, utan lekmän, så behållningen i boken kan inte ligga i beskrivningen av de medicinska tillstånden i sig, utan måste handla om patienternas livsöden och kirurgens resonemang och känsloliv. Och hur fascinerad jag än må vara av de många hjärntumörerna Marsh beskriver, så blir jag bara arg och frustrerad över allt det han skriver som inte är rent medicinskt – det som borde utgöra bokens verkliga substans och värde. Kort sagt: hjärnkirurgi är ett fantastiskt spännande ämne, men det här är inte en särskilt bra bok, och jag kan inte rekommendera den. Om du är ute efter en insikt i de många svåra situationer och känslomässigt intensiva möten det kan innebära att arbeta som kirurg, rekommenderar jag istället att du läser Gabriel Westons Mellan liv och död – en kirurgs berättelse. Den är både betydligt mer välskriven, och förefaller ha en avsevärt mer sympatisk författare.

Similar Posts:

• Underhållande läkaranekdoter med ett överskott av sarkasm
• Blod och bakterier på 1800-talets sjukhus
• Välbekant ångest och långa resonemang
• Intressant men väl hastigt och ytligt
• Möta sitt öde