Men är det något människor inte är så är det förnuftiga och rationella varelser. Experimentet misslyckades som bekant i allt väsentligt. Eller? Fortfarande drömmer vi om frihet, jämlikhet och broderskap. Fortfarande orienterar vi oss politiskt efter de riktlinjer som revolutionen drog upp. Vänster och höger. Radikal och konservativ. Men, det går inte att komma ifrån att den terror och maktkamp som mycket snart överskuggade alla ädlare aspekter av revolutionen var den direkta orsaken till dess undergång.

I historieskrivningen är det framför allt två namn som förknippas med revolutionen: Georges Danton och Maximilien Robespierre. Båda slutade sina liv vid giljotinen. Danton blev utmanövrerad av Robespierre. Med Robespierres avrättning avslutades den period som är känd som terrorn eller skräckväldet.

Hilary Mantels Frihet (utgiven i original 1992), är första delen i en trilogi om de tre revolutionärerna Danton, Robespierre och den mindre kända Camille Desmoulin. Vilka var de verkliga människorna bakom de allvarliga poserna på de samtida porträtten? Vad ledde dem till att begå dessa förfärliga handlingar?

Frihet handlar om tiden fram till och med Bastiljens stormning 14 juli 1789, ett av de datum som ibland räknas som revolutionens startpunkt. Alla de tre huvudpersonerna växer upp under tämligen alldagliga borgerliga förhållanden. Alla tre tjänar sitt levebröd som jurister. Det som kanske är mest kännetecknande i Mantels bild av dem är att det är inget särskilt med dem.

De gör som människor gör mest. Sliter med utbildningar, har affärer, letar efter arbete, gifter sig och skaffar barn. Så långt är det mer ett borgerligt relationsdrama än något annat. Det är effektfullt eftersom vi kanske är mer vana vid att historiska romaner i allmänhet, och särskilt de som behandlar ett så dramatiskt skeende som franska revolutionen, snarare brukar vara äventyrsromaner av något slag.

Vi får egentligen inte veta så mycket om de radikala idéer de hyser. Inte var de kommer ifrån eller varför de anammar den. De är som sagt mer intresserade av kvinnor och karriär. Kvinnor, ja. Även om det är tre män som huvudfigurer så är det ändå fullt av intressanta kvinnoporträtt. Det är inte alls så att de spelar andrafiolen i dramat. De sociala konventionerna finns där, men rundas elegant av de som kan spelet. Men måhända är det som Henrik Berggren skriver i sitt efterord: kanske är det mer Oxford 1964 än Paris 1784.

Och så finns den ju där som en mäktig underström. Revolutionen. Det är omöjligt för oss att läsa om Robespierre utan att veta hur det slutar och vilken betydelse han kommer att ha. Liksom om Danton. I Mantels roman stiger de dock fram som de levande människor av kött och blod de en gång var. Som naturligtvis inte vet hur det hela kommer att sluta. Det är som att de i denna första del av trilogin sätter ner fötterna i en porlande bäck utan att kunna ana att en springflod inom kort kommer att svepa dem med sig – och med dem praktiskt taget hela Europa.

Romanen i sig då, som roman betraktad? Det finns metodproblem när man skriver om verkliga historiska gestalter och har ambitionen att personer och händelser ska vara korrekt förankrade i rum och tid. Det går så att säga inte helt enkelt att anpassa den befintliga dramaturgin till en mer konventionell sådan. Berättelsens toppar och dalar blir på sätt mindre genomskinliga. Det behöver inte vara av ondo. Frihet är ändå tydligt första delen av tre och tjänar kanske mer som en prolog inför den dramatik som komma skall.

Det vimlar av gestalter och sidohistorier vilket ibland gör det hela lite rörigt. Det finns dock ett personregister i början som hjälper till att hålla reda på personerna. Och jag ser i alla fall fram emot att möta dem igen när nästa del kommer ut.

Similar Posts:

• Revolutionen och landsflykten
• ”Sedan splittras bilden.”
• Tyskland på randen till revolution
• Spoiler alert
• Franska revolutionens öde

Som Henrik Berggren nämner i sitt förord är det tydligt att Charles Bruno blir förälskad i Guy Haines. Besatt snarare, och det är svartsjukan som eldar på hans mordplaner. Om Miriam röjs ur vägen får han ha Guy för sig själv. Vice versa blir också Guy som förtrollad av Charles. Kan inte sluta tänka på honom, börjar se honom i vart och vartannat gathörn och dras hela tiden tillbaka, trots vetskapen om att det bara kan sluta illa. Underliggande finns här alltså ett homosexuellt begär, och jag känner igen dragen hos det tidiga 1900-talets homosexuella, farliga karaktärer. Charles Bruno framställs som dekadent, aningen feminiserad, men också fysiskt nedgången. Han är på gränsen till alkoholiserad, och den finne han har i pannan i början av boken blir ett kroppsligt tecken på hans avvikande.

Miriam, kvinnan som varit otrogen och kanske till och med blivit gravid med en annan man, görs också till en symbol för den smutsiga sexualiteten. Hon är förstås den som måste undanröjas. Allt detta går att kritisera som alltför stereotypt, homofobiskt och misogynt. Och visst, i detta avseende känns berättelsen färgad av sin tid och inte särskilt modern. Men jag läser den också som ett historiskt dokument, och som en bild av Patricia Highsmiths egen kamp med sin sexualitet. Hon var själv lesbisk och gick i perioder i psykoanalys som ofta inriktade sig på att ”omvända” henne. Att jämföra homosexualitet med att begå mord verkar brutalt. Samtidigt är det viktigt att gestalta och läsa de känslor av utanförskap, skam, skuld, av att vara ”fel” och sjuk som funnits och finns i den homosexuella erfarenheten. På så sätt fungerar metaforen, även om detta bara är ett av de plan Främlingar på ett tåg befinner sig på.

Patricia Highsmith har beskrivits som ”den största kriminalförfattaren av dem alla”. Här får vi dock mer än en kriminalhistoria. Vi vet hela tiden vem som är skyldig, och morden upplever vi ur mördarens perspektiv. Spänningen hänger inte på ett successivt avslöjande utan är mer psykologisk och existentiell. Nog är det lätt att se varför Alfred Hitchcock roffade åt sig rättigheterna (för en alldeles för låg summa, Highsmith lär tydligen ha blivit väldigt sur när hon förstod vem den anonyma budgivaren var…) och gjorde en av sina mest framgångsrika filmer.

Främlingar på ett tåg är en av de mest mångbottnade thrillers jag läst. Den har alla ingredienser för att återutges och läsas om och om igen. Highsmith skriver inte bara obehagligt och nagelbitande, hon ställer också de stora, eviga frågorna. Efter ett tag verkar hon inte bry sig särskilt mycket om själva brottet, utan är betydligt mer intresserad av mekanismerna bakom och relationen mellan de två männen. Att den bok Guy glömmer på tåget, och som sen spelar en betydande roll i berättelsen, är skriven av Platon blir nästan för symboliskt. Vad händer när man överger förnuftet, överjaget, och ger sig hän till sina innersta tankar och lustar? När man går längre och längre in i mörkret. Kan alla människor bli mördare? Här verkar gränsen hårfin. Har man en gång trätt över den finns ingen återvändo.

Similar Posts:

• Varför håller man på Ripley?
• Kärleken, friheten och priset
• Med en bit kvar till skräcken
• Sömnig kyla i hett landskap
• Hur man når botten

Handlingen för romanen går kortfattat ut på att romanens huvudperson, den snart fyrtioårige akademikern Thomas Thorild, via sina studier över den socialdemokratiske kommunalpolitikern Erik Johansson kommer in på ett sidospår: Johanssons insatser som frivillig i internationella brigaden, där han kämpade på republikens sida mot general Francos nationalister. En okänd sida som när den belyses leder vidare och vars hemligheter har relevans mot maktfunktioner nästan sjuttio år efter republikens fall (romanen utspelas 2006). I romanens nutid leds också den vanligen ganska inrutade Thomas ut på färd, från de norska fjällen via Irland till den baskiska landsbygden. Och till kärleken i en vacker irländska, vars intressen, men inte nödvändigtvis motivbild, i det förflutna förenar dem.

Ja när det kommer till intrigen så finns det absolut inget att invända emot, den är fantasifylld men har ändå ett trovärdigt fundament som inte minst byggs upp genom själva historieforskandet. Det är pusselbitar som läggs på varandra och ganska snart smyger även de nutida intressena in i bilden och skapar en växelvis dubbeldramatik. Jag skulle direkt ljuga om jag påstod något annat än att det är en riktig bladvändare av det slag som gör att man kan hamna en eller två tunnelbanestationer för långt bort från den tilltänkta destinationen. Men ändå finns de där, de små irritationsmomenten. Delar som möjligen inte påverkar lika mycket under själva läsningen som de gör i efteranalysen.

Det genomgående problemet är en viss obalans, där momenten som har det mer journalistiska perspektivet som sökandet i de historiska källorna och flera av bipersonerna (där merparten är helt fiktiva medan vissa är historiska och några en mix) fungerar väldigt väl. Medan berättarjaget och dennes kärlekshistoria till irländskan, Mornia Byrne, oftare faller in i klischéer. Ett annat problem är att historien allt eftersom utmynnar i en standardversion av en thrillerfilm med onödiga actionmoment och en a-till-b-till-c-dramaturgi som faktiskt inte är nödvändig, utan tyvärr drar ner den intrig som Berggren så trovärdigt byggt upp.

I dess nuvarande form är Det röda arvet fortfarande en läsvärd roman om man ser den som en standarddeckare med historisk förankring. Ännu bättre hade den fungerat som ett filmmanus. Vad jag dock hade hoppats på, och som den med viss omarbetning faktiskt skulle kunna vara, är en roman där författaren hade kunnat sätta större tilltro till sin intrig och skapat en fortfarande mycket spännande, men betydligt mer nedtonad roman. En roman där spänningsmomenten i större utsträckning skulle ske i arkivforskningen och mindre i pangandet och romantiken.

Similar Posts:

• En tidlös roman som prickar in samtiden i dubbel bemärkelse
• Nedtonat, känslosamt och våldsamt mänskligt
• Förspel till en revolution
• Palme, aktören
• Prata inte med främlingar

Med skeptiska fiender åt båda hållen. Hos vänstern hette det att Palme avancerat på ett tveksamt sätt. Inplockad av Tage Erlander själv, och med ambitioner om makt som inte rimmade bra med janteidealet. Från högerhåll undrade man vad han gjorde bland arbetarna. Det hette att Palme var en klassförrädare, och han anklagades för att vara kommunistvänlig. En åsikt som kanske främst blossade upp när Palme hamnade sida vid sida med Nordvietnams Moskvaambassadör i ett demonstrationståg 1968. En marsch som bara var ett i raden av exempel där Palme genom starkt agerande hamnade i blåsväder med de stora nationerna. Andra var det tal som sändes via radio inför jul 1972, där Palme jämförde amerikanernas bombningar mot Nordvietnam med nazismens förintelseanläggningar under andra världskriget.

60- och 70-talet var en tid för starka politiska ageranden förvisso, men den bild av Palme som framgår boken igenom är att han inte räddes att gå i närkamp när det var något han trodde på. Idag är det svårt att se hur en man ur regeringen skulle våga agera så handlingskraftigt, och i många situationer därigenom riskera värdefulla handelskontakter och sätta landets säkerhet på spel. Jag blir glad av att läsa om den orädde Palme, som full av ideologi fortsätter att förespråka det ideal han sett under sina studieår i USA (Bachelor of Arts 1948 vid Kenyon College), där efterkrigsmänniskan var full av positivism och framtidstro. Eller som Berggren uttrycker det:

Likt den unge officeren Sven Palme, som på artonhundrasjuttiotalet fångats av den franska revolutionens löfte om frihet, jämlikhet och broderskap, greps sonsonen i sin tur av den amerikanska revolutionens paroll om liv, frihet och rätten att söka lyckan.

Förmodligen var det här den stora förändringen tog plats. Från en skyddad tillvaro i Stockholms fina kvarter öppnade sig nu världen med alla dess orättvisor, men också möjligheter. Klassamhället blev tydligare, den unge Palmes ögon öppnades för världen. I mångt och mycket framstår han som en sann liberal, med ögon främst för den individuella friheten. Men med en tydlig inblick i ett klassamhälle, som han menar först måste avskaffas för att alla människor ska kunna få samma möjligheter.

Under Palmes tid i regeringen, både som Erlanders närmaste och senare som bland annat utbildningsminister och slutligen som statsminister, fick Sverige spela en större roll i utlandspolitiken än vi varit vana vid sedan tidigare. Arbetarklassen fick chansen att studera på universitet, vilket till en början skapade problem; det hette att allt blev för socialiserat och att standarden på studierna varit högre när det var överklassens privilegium att tillhöra de intellektuella. Grunden till klassupplösningen inom skolan hette studiestöd. En lånedel och en bidragsdel som skattefinansierades. Bland annat var det Palme som låg bakom detta förslag.

För mig som relativt ung och inte så insatt i Sveriges politiska historia är Underbara dagar framför oss en enda lång upplysning. Stundtals en påminnelse om vad jag tidigare läst lite grann om, men nu får chans att djupdyka i. Stundtals helt nytt; jaså var det på så vis? Henrik Berggren skriver anekdotfyllt och medryckande. Det är 600 sidor vi pratar om, så här ges alla medaktörer, från Thorbjörn Fälldin till Jelena Rennerova till Jan Guillou till Robert Kennedy, bakgrundsfakta och utrymme. Författare och dagspress sätts att spegla den tid vi rör oss i. Det är skönt att läsa om studentupproren utan det romantiska skimret. Det är roligt att läsa om Anna-Greta Leijon som ”en tuff, begåvad 34-årig cigarettrökande södertjej”, en av de som tillträder i de första rycken mot jämlikhet, som arbetsmarknadsminister i Palmes regering 1973. Det är intressant att få sjunka in i gruvdebatten i Kiruna, som tog utgångspunkt i Sara Lidmans intervjubok Gruva från 1967 och ledde till en tid av strejker under 1970.

Boken följer Palmes karriär och liv fram till strax innan mordet 1986. Vilket känns upplyftande, bara det. När jag som tonåring skrev en uppsats om Olof Palme väcktes förmodligen intresset om mannen till liv enbart genom den mystiska mordgåtan. I den här boken får du grunderna till det Palmehat man pratar om, men framför allt en bred bild av den duktige politikern. Människan som ville förändra Sverige, och på många sätt gjorde det. Men samtidigt ständigt fick slåss mot fördomar om sig själv som person. Berggren tar upp det också. Hur belysningen gjorde Palmes drag skarpa och djävulslika i en tv-debatt 1961. Men också om faktiska snedsteg, som hanteringen av IB-affären där Palme hellre pratade om SÄPOs arbete i utlandet än om de faktiska avlyssningar av kommunister som skedde i vårt eget land.

Palme var också den förste statsministern att utnyttja media. Hans tal var välvässade agitatoriska sparkar. Ibland tycktes formuleringarna och hans hänvisningar till litteratur vara viktigare än det ämne för vilket han agiterade. Samtidigt var det en taktik det svenska folket aldrig sett tidigare; att det kunde finnas sådan glöd och övertygelse i ett politiskt tal! Han var lika charmerande som intervjuoffer, både i svensk och i utländsk media tog han plats.

Jag avslutar med ett citat ur ett av Palmes tal, från SSU:s kongress den 12 maj 1964. En debatt hade tagit fart i pressen om huruvida det fanns några ideologier kvar att tro på. En debatt som inte är främmande i dagens politiska klimat:

Idéerna är döda säger somliga. Ungdomen går till dukat bord säger andra, till ett samhälle som byggts färdigt. Vårt svar är: vi står ännu bara i begynnelsen. Den demokratiska socialismen har aldrig tett sig mera nödvändig, aldrig haft större uppgifter än i den framväxande solidaritetens värld. Kampen för idéerna måste för dagens unga socialister te sig mera lockande och tjusande än någonsin. Å ena sidan känner vi problemens svårighet, å andra sidan är vi medvetna om våra möjligheter. Vi går mot framtiden med kunskapen som instrument och övertygelsen som drivkraft. Och uppgiften kan aldrig bli för stor. Ty politik, kamrater, det är att vilja något.

Similar Posts:

• Vad skulle Palme göra?
• Spårvagnsfärden du inte glömmer
• Partiledaren som kom undan?
• Mer intressant som person än som mördare
• Bildning som möjlighet eller förolämpning?