Därefter följde flera veckor av överdådigt festande och storslagna skådespel. Bland annat bjöds det på banketter, tornerspel och fyrverkerier samt det i mina ögon tvivelaktiga nöjet att på Hötorget beskåda jakt på levande hjortar, vargar, rävar och harar. Barockens ledord var bländande prakt och den självskrivna förebilden solkungen Ludvig XIV och hans storstilade hovliv i Versailles utanför Paris.

Hedvig Eleonora (1636 – 1715) överlevde både sin make Karl X Gustav, sin son Karl XI och dog ett endast tre år innan sonsonen Karl XII den 30 november 1718 föll offer för en kula vid Fredrikstens fästning i Halden. Hon har gått till historien som ”Karlarnas maka, moder och farmoder”. Vi nutidsmänniskor har lätt att känna igen oss i beskrivningen av Hedvig Eleonoras bekymmer för barn och barnbarn.

Den sjuttonåriga prinsessan anlände som brud till Sverige från det nordtyska hertigdömet Holstein-Gottorp, där hennes far Fredrik III styrde och ställde. Trots att äktenskapet ingåtts av politiska hänsynstaganden tycks Hedvig Eleonora och Karl Gustav trivts tillsammans. När drottningen blev änka vid endast 23 års ålder gifte hon aldrig om sig, trots att hon inte saknade frestande anbud. Navelsträngen till sonen Karl XI förblev intakt, även sedan han gift sig med den änglalika danska prinsessan Ulrika Eleonora. Änkedrottningen var och förblev rikets första dam. Hon tycks att ha haft skinn på näsan och satt i två förmyndarregeringar.

Smaken för balett och teater fick Hedvig Eleonora med modersmjölken. Hon samlade på konst och tog konstnärer och arkitekter under sina vingars beskydd. Hennes hobbies var annars att spela kort och bygga slott. Efter ritningar av Tessin den äldre återuppbyggde Hedvig Eleonora Drottningholm, som brann ner 1661. Eldsvådor var frekventa vid denna tid, då de flesta byggnader var av trä. 1697 brann även Slottet Tre kronor ned till grunden. Karl XI hade just dött och man fick bråttom att rädda liket undan lågorna.

Hedvig Eleonora hann under sina närapå åttio år på jorden inte bara uppleva ofattbar lyx under Sveriges glansdagar som stormakt, utan också hur riket tappade makt och provinser. Eländet formligen hopade sig i början av 1700-talet i form av missväxt, svält, krig, sinande statskassa och farsoter. På Öland strök halva befolkningen med av pestens härjningar. Häxprocesserna resulterade i hundratals avrättningar under Karl XI:s regeringstid. De eviga krigen ledde till brist på män, varför kvinnorna fick dra tunga lass på hemmaplan. Samtidigt ökade läskunnigheten i landet, bland annat genom att regelbundna husförhör hölls.

1600-talet var en tid av kungligt envälde och reduktion. De gamla adelssläkterna hölls i schack genom att deras jord beslagtogs av kronan. Författaren redogör för den karolinska epoken, men utan att förlora Hedvig Eleonora ur sikte. Hon har uppnått perfekt balans mellan beskrivningen av drottningen som person och tiden. Boken kräver inga förkunskaper och ger dig heller inte skuldkänslor om du händelsevis glömt när slaget vid Lund, Narva och Poltava ägde rum eller vad freden i Roskilde och kalabaliken i Bender innebar.

Pikanta detaljer livar upp framställningen, ofta genom att Ulvros begagnar sig av samtida ögonvittnen, som kammarherren Johan Ekeblad. Boken är också rikt illustrerad. Av den digra käll- och litteraturförteckningen att döma står det klart att författaren är mycket insatt i ämnet. Ulvros bidrar kanske inte med nya forskningsrön, men det är synnerligen välkommet med en modern, välskriven biografi över en intressant drottning som levde i en spännande tid.

Similar Posts:

• Makt och prakt i svensk barock
• Gustavianska intriger
• 250 år av kvinnoliv
• Historia ur den osynligas perspektiv
• Mer stormaktstid av Peter Englund

Hedvig Eleonora var inte regerande drottning utan änka efter Karl X. Karls testamente såg dock till att hon gavs stort inflytande över rikets angelägenheter, inte minst som förmyndare för den blivande regenten sonen Karl XI och senare i livet även barnbarnet Karl XII.

Drottningen hade stor betydelse för stormaktstidens och den svenska barockens materiella kultur, något som gett avtryck ända in i vår tid. Hon växte upp i en hovmiljö där man inte sparade på vackra textilier, möbler, prydnadssaker och underbara trädgårdar. När Karl X dog levde Hedvig Eleonora av inkomsterna från sitt så kallade livgeding – ett stort landområde som omfattade flera slott och gårdar. Till dessa kom tullar och olika skatteintäkter. Livgedingets ekonomi var separerat från övriga kungariket och såg till att drottningen hade det väl förspänt. Utöver medel från Kronan togs skatt från bönderna i form av spannmål som sedan såldes. Som om detta inte var nog, kom också inkomster från gods i Livland (Lettland).
Vad användes då pengarna till? Jo till underhåll och ombyggnader av slott, till olika kulturverksamheter och samlande, trädgårdsanläggningar och inredning (trots att riket i övrigt befann sig i ekonomiskt trångmål).

Människan Hedvig Eleonora skymtar ibland fram i beskrivningarna av tiden och miljön. Hon visste sin roll som änkedrottning, underställd Gud och sonen Karl XI. Men rollen gav henne också makt som ”rikets husmor”. Som sådan ingrep hon mot biskop Emporagrius tryckta katekesförklaring där en hustru räknades som makens lösöre. Skriften stoppades.

Hedvig Eleonora var en betydande byggherre och lät bland annat uppföra Drottningholms slott. Hon såg även till att genomföra omfattande förändingar på slotten Gripsholm och Ulriksdal. När byggprocessen väl var igång, ville hon ha detaljerade rapporter om hur arbetet fortskred. Slottens trädgårdar ägnades samma omsorg, bland annat skickades Nicodemus Tessin den yngre till Frankrike för grundliga studier i trädgårdskonst.
En annan fäbless var samlandet av konst och vackra föremål, i synnerhet porträtt av familjen i olika sammanhang. Syftet med de många porträtten var delvis politiskt, att visa fram makt men även prakt. Och det är här som historien blir verkligt intressant och som flera av bokens kunniga bidrag vittnar om. Utan skickliga yrkesmän och hantverkare från Frankrike, Italien, England, Holland och Tyskland, utan förvärvet av konstföremål, mattor och textilier från Kina, Indien, Persien (Iran) och Osmanska riket (mellanöstern) hade vi idag inte kunnat glädja oss åt århundraden av ”svenskt” kulturav.

En underbar sak med den här boken är då den plötsligt viker undan ett veck i den tjocka gardinen av tid. Plötsligt står vi där mitt i det historiska skeendet som om det vore idag. Det är svårt att inte gripas av vardagstonen i ett brev till Hedvig Eleonora från systern Sofia Augusta, den 13 augusti 1670. Hon skriver om några familjeporträtt:

Jag översänder därför… de önskade porträtten och jag hoppas därmed att Ers Majestät kommer att bli nöjd med dem, då jag inte kan låta mig bli avmålad som vackrare än jag är. Ty jag börjar bli gammal nu och kopporna har vanställt mig mycket. Min salig man och min lilla dotter är riktigt porträttlika, förutom att målningen är aningen för ljus.

Mot bokens slut kan man känna sig ganska mätt på kungliga monogram och porträtt. Men redaktören Merit Laine ger kalaset en fin avslutning i sin artikel om kungslinnet:

Lakanens silkeslena linne och de alltjämt pösande mjuka bolstren förmedlar än idag samma materiella upplevelse som de gjorde på hennes tid. I fatburen [linneförrådet] har vi nära till drottningen, men också till dem som för över trehundrafemtio år sedan sådde, skördade, rådbråkade, spann och vävde samt samlade dun och fjädrar till prinsessans hemgift. Så påminner oss både det enklaste och det mest storslagna som skapats för Hedvig Eleonora inte bara om henne själv, utan också om alla de människor som nedlade sin möda och kunskap för att skapa ramen kring den svenska barockens drottning.

Similar Posts:

• Med kronan på huvudet och riksäpplet i högsta hugg
• Gustavianska intriger
• Förvånansvärt fräscht
• Historia ur den osynligas perspektiv
• Under en enväldig krigarkung