Redan på första uppslaget går det att känna igen sig. Det börjar mitt i en handling, mitt i leken:

Nån har glömt att binda Licorna och Normen.
De har smitit och Lizzy och jag misstänker högeligen att de gör nåt fuffens i skafferiet.

Eva Lindström säger i boken Bilderboksmakare (Lilla Piratförlaget, 2021) om illustrationsdelen i sitt skapande att “Det ska finnas gott om utrymme i både text och bild: tomma ställen där läsaren kan gå omkring och fundera.” Rummet på första uppslaget i Victor är silly går också lätt att känna igen som en typiskt Eva Lindström-rum. Stort, och med gott om utrymme för läsaren att skapa sin egen berättelse. Där finns detaljer, men inte för många detaljer. Perspektiven är en aning förskjutna och annorlunda än vad vi är vana vid. Där finns också den typiska sneda blicken hos en häst som lurigt kikar in genom fönstret.

Berättelsen kretsar dels kring mammas nya kille, Victor, dels kring (fantasi-)hästarna som har travhästliknande namn och får en viktig roll boken igenom. Victor är alltså lite silly, ja, fånig med andra ord. Mamma är lika fånig hon. Barnen som utgör bokens berättar-vi, misstänker “högeligen” att mamma är kär i Victor. De gör därmed allt för att bli av med honom och tar till både våld och list för att få sin vilja igenom. Såhär kan det låta:

Victor är lättlurad. Han går på det.

Lizzy håller fast honom. Jag kastar mig fram

och knyter en råbandsknop.

– Så där! Nu får du smaka på din egen medicin!

Han ska vara fastbunden tills han dör, tycker vi.

Det kan han ha.

Om det är roligt? Ja. Den berättande barnrösten är dråplig och mycket trovärdig. Precis som Lindström gör i flera av sina böcker berättar Sjölin i vi-form. Det är en bestämd, självsäker vi-berättare som bär barnets logik och resonerande. Tankarna går till exempel till Ingenting är omöjligt för oss eller Hit med våra mössor. Barnens fantasi och allvar i leken flödar och i samspelet mellan text och bild indikerar att vad som helst kan hända i den här berättelsen. Vilket det också gör! Victor lämnas länge åt sitt fastbundna öde på gården, men får så småningom permission och glasspaus. Sen är det plötsligt en häst som ska föla…

Precis som i många av Eva Lindströms böcker slutar Victor är silly när den är som bäst, mitt i en händelse. Den synliga berättelsen klipps av och läsaren får fantisera vidare själv. Vi kan bara hoppas på en uppföljare. Kanske inte för Victors del, men väl för samarbetet mellan bilderboksskaparna Sjölin och Lindström.

Similar Posts:

• Astrid Lindgrens Memorial Award 2022 till Eva Lindström
• En alldeles rationell fobi
• Akta dig för vargarna?
• Lage får mitt hjärta att lyfta
• Melankoliskt och absurt om ensamhet och sorg

Och ja, den här texten kommer att innehålla spoilrar. Om du har läst de första två böckerna och ser fram emot den tredje delen i Kungsbackakvartetten så ska du sluta läsa nu.

Stackars, stackars Hedvig som har blivit lämnad av sin man, den otrogne fulingen Daniel som hon varit tillsammans med sedan hon var 16 år. Det är visserligen ett tag sedan, minst ett år, men Hedvig har inte kommit över att hon inte längre bor med Daniel och dottern Märta i sekelskiftesvillan i Onsala.

Redan här börjar jag skruva irriterat på mig. Hur kan två ridlärare ha råd med en sekelskiftesvilla i Onsala? Så vitt jag vet är det inte direkt något yrke med goda förtjänstmöjligheter. Och om vi ska fortsätta med ekonomin, så är det ju märkligt att Daniel kan köpa sig en annan villa med sin nya kärlek Malin och dessutom köpa ridskolan där han jobbar tillsammans med Hedvig. Hedvig däremot, hon har bara råd med ett fallfärdigt radhus och en skruttbil.

Nåja, Hedvig slipper åtminstone att ha sitt ex som chef och kan sluta att jobba på ridskolan eftersom hon får jobb hos sin gamla vän Madeleine på Fors gård istället. Där jobbar även Filippa, som hon också var vän med förr i världen. Den enda som saknas för att fyrklövern från skoltiden ska vara komplett är Rebecka, men hon jobbar med reklam i Göteborg och har dessutom något otalt med Madeleine.

Fors gård är något av en Bullerby, där alla är snälla och ställer upp för varandra. Motpolen är Daniel på ridskolan och han försöker med all makt förstöra för gänget på Fors gård. Han lägger sin välgörenhetsritt på samma dag och meddelar tidningarna att Fors gårds välgörenhetsritt är inställd, till exempel. Det är verkligen inte snällt!

När Hedvig ska följa med Rebecka på ett kläd-event i Göteborg, har hon först shoppat loss på exklusiva klänningar hos Gabriella Diaz, som Hedvig känner från Märtas skola. Hedvig har inte råd att laga sin bil, men hon kan utan vidare köpa ett antal designerklänningar på sin ridlärarlön, men nåja, ska man på kläd-event med reklamfolk kan man inte komma i ridbyxor, det är ju klart.

Det känns deprimerande att läsa följande i en roman från 2021:

Är det så här hon ser ut nu för tiden? Hon har alltid varit övertygad om att hon haft en kroppsform som en vas. Men nu, när hon prövande betraktar sig själv är det faktiskt som Gabriella säger. Det är helt klart en päronform som stirrar tillbaka på henne. Höfterna har blivit bredare, överkroppen längre och axlarna mer sluttande. Brösten liknar mer ett par ledsna taxöron än ett par käcka mopsar som hon hoppats på. Men det påverkar förstås inte päronformen, mer självkänslan. Hedvig suckar.

Vi förstår ju att det inte kommer att bli lätt att få fason på den här förfärliga uppenbarelsen. Men Hedvig är ju som väl är hos Gabriella och hon trollar fram både självkänslan och livsglädjen med ett par fantastiska klänningar! Tänk, så lätt det kan vara i feelgood-världen ändå.

På kläd-eventet träffar hon som hastigast Niklas, en man med snälla bruna ögon, och då vet vi redan vartåt det barkar. Hedvig blir chockerad över att Rebecka verkar ha en affär med sin gifte chef och här låter hon som om hon snarare hör hemma i samma sekel som Jane Austens hjältinnor än i samma århundrade som vi andra.

Man skulle kunna sammanfatta hela romanen som en räddningsaktion: Hedvig räddar Rebecka från att göra bort sig på kläd-eventet, Rebecka räddar Fors gård från för få deltagare på välgörenhetsritten. Niklas flyttar in i radhuset bredvid Hedvig och räddar henne från att för evigt vara ensam. Vem som räddar Madeleines häst Messi, som Hedvig red ner i ett dike så att han blev halt, får vi dessvärre aldrig veta. Men vi kan nog i det här fallet utgå från att hälsan tiger still, han repade sig säkert. Annars skulle Hedvig aldrig ha förlåtit sig själv och det vill vi ju verkligen inte vara med om, så här precis innan jul.

Oj, jag glömde visst hundvalpen! Den som Hedvig motvilligt tog hand om för en kort tid men förstås ville behålla, fast den redan var tingad av en hundvan familj som uppfödaren Bitte Hurtig dessutom kände. Men där rycker oväntat Hedvigs pappa in och räddar hunden. Eller om det är realationen till sin dotter han räddar, det är oklart. Han känner Bitte Hurtig och ser till att hundvalpen kommer dit den hör hemma, nämligen till Hedvig och Märta. På så sätt gör han äntligen ”rätt”! Han har nämligen mest gjort ”fel” under hela Hedvigs uppväxt, men särskilt efter hennes skilsmässa. Den tanklöse fadern har nämligen spelat paddel flera gånger i veckan med den otrogne ex-svärsonen. Det är väl ändå den absolut värsta förbrytelse ni har hört att en far kan göra sig skyldig till?

Avslutningsvis så undrar jag verkligen hur ”en fascinerad suck” låter. Det är nämligen det som Hedvig släpper ut när hon får komma in i ett rum bakom butiken, där Gabriella har alla sina tyger, symaskiner, ritbord och lådor med sytråd.

Däremot undrar nog ingen – men för tydlighetens skull säger jag det ändå: Nej, det här fick mig verkligen inte på kroken när det gäller julromaner.

Similar Posts:

• Realistisk ridskoleskildring
• Konsekvenserna av de vuxnas frånvaro i stallet
• I had a really bad dream
• Förtjusande romantiskt med stråk av osämja och hemligheter
• Lätt och luftig som maräng

Här spanar Wohlleben ut över sin gård, skogen runtom och upp i skyarna. Men vänder också blicken ner i haven och in i de tätbefolkade städernas kilar av växter och djur. Han riktar sig till alla de som någon gång reflekterat över en hunds skamsna uppsyn, en skatas retsamma lek eller en fisks förmåga att uppleva obehag. Bokens resonemang tar ofta spjärn mot vetenskapliga studier av korpars kommunikation, vampyrfladdermöss altruistiska sidor, hundars känsla för orättvisa eller duvors goda minne. Men minst lika ofta blandas det upp med egna iakttagelser från möten med ickemänskliga djur. Det gör förstås texten mer personlig och känslosam på ett ofta balanserat eller rörande sätt även om det inte alltid är lika spännande och ögonöppnande.

Boken tar sin utgångspunkt från tanken om hur de djur som inte tillhör vår art ofta betraktas som instinktsstyrda, närmast känslobefriade robotar, just för att vi inte förmår tolka och relatera till deras uttryck, läten och beteenden. Det är just det som ligger bakom att det på många håll är tillåtet att kastrera smågrisar utan bedövning eller att man vid räkodlingar klipper bort ena ögat på skaldjuren för att ingreppet ökar deras förökningstakt. Peter Wohlleben är inte rädd för att prata klarspråk i sina reflektioner kring vår syn på de andra varelserna, som kravlar, flyger och simmar omkring på den här planeten tillsammans med oss och vad vi gör mot dem.

Bokens största styrka är just hans engagerade, raka men samtidigt stillsamt vändande och vridande på dessa utvidgade existentiella frågor. Och det väger upp när det stilistiska inte helt övertygar. I tematiska och korta kapitel berättar han bland annat om hur hjortar upplever kalla vintrar, diskuterar förekomsten av ondska och osjälviskhet i djurvärlden och funderar över vad fruktflugor kan tänkas drömma om. Det är lärorik och tankeväckande läsning, lättsamt och mörkt omvartannat. Alla bokens resonemang är inte lika insiktsfulla och inte heller alldeles konsekventa men däremellan önskar undertecknad att alla borde få ta del av tankarna som lyfts fram på dess sidor.

Similar Posts:

• Om träd, i alla dess former …
• Se skogen!
• Essäer om mötena mellan oss och de andra djuren
• Andra infallsvinklar på djurs språk
• ”Så närvarande och så främmande”

För seriefiguren Lucky Luke är hästen Jolly Jumper direkt oumbärlig. Oräkneliga är de gånger som Jolly Jumper räddat Lucky Luke vare sig det rör sig om oöverstigliga raviner, översvämmade flodbäddar eller vinande skotteld. Tillsammans har de ryckt ut i lagens namn i Amerikas Vilda Västern i flera decennier. Likt ett åldrat par som varit gifta länge munhuggs de när svårigheterna möter dem.

Lucky Lukes upphovsman, Maurice de Bevere, (signaturen Morris), ritade inledningsvis kortare serier men i samarbetet med fransmannen Renée Goscinny utvecklades längre manus som ledde till seriealbum på 44 sidor. Det var dessa jag bekantade mig med i min barndom när de första svenska översättningarna kom på 1970-talet. I flera album förekom en historisk person som existerat i verkligheten, vilket var en liten allmänbildningsbonus för läsaren.

Guillaume Bouzard tillhör en ny generation serietecknare, som väcker liv i den tecknade cowboyen med anledning av seriens 70-årsjubileum förra året. Min nyfikenhet är stor. Fungerar en historia överhuvudtaget idag där huvudfiguren ska bringa ”ordning och reda” i laglöst land bland guldgrävare, tågrånare och indiansk ursprungsbefolkning? Dagens läsare vill nog ha något annat än de stereotypa figurer som vanligtvis dyker upp i västernfilmer och -serier.

Stadens åklagare ger Lucky Luke ett uppdrag som innebär ett besök på fängelset där bröderna Dalton sitter. Men medan åklagaren pladdrar märks att Lucky Luke är bekymrad. I stället för att lyssna på uppdragets detaljer oroar han sig över varför hans trogna häst inte längre pratar. Det går så långt att han till och med frågar sin uppdragsgivare, som förvånat hummar något om att lite nya kläder skulle kunna bidra till lite omväxling. Lucky Luke har haft samma kläder – jeans, gul skjorta, röd snusnäsduk omvirad runt halsen, cowboyhatt – i alla tider.

Anslaget är helt rätt. Nutidens vindar fortsätter fara fram runt cowboyen som skjuter snabbare än sin egen skugga. Han har inte längre en cigarrett i mungipan (han slutade röka 1984). Åklagaren bjuder honom ett grässtrå från sin ask, men sedan 6 år tillbaka har Lucky Luke också upphört med grässtråtuggandet. Jag ägnar hastigt en tanke åt tidigare arbetsplatser på 1980-talet och 1990-talet då kolleger rökte både cigarrer och cigarretter på sina arbetsrum. Rökning på kontoret idag? Otänkbart.

Humorn är också mer nutida i Bouzards föreställningsvärld. Borta är den slapstickartade dratta-på-ändan-humorn, borta är också det våld som tidigare sågs som en självklar ingrediens i slagsmålen på saloonen bland whiskyflaskorna. I stället fnissar jag åt ordlekar, språkliga klurigheter och bröderna Daltons beteendemönster. Averell som alltid är hungrig, Joe som alltjämt är ilsken så att oset bolmar ur öronen och de kvarvarande två som fånigt upprepar repliker som uppskruvade dockor.

Bildmässigt har Bouzard en egen stil med konturer som bidrar till berättelsens lättsamhet. Lucky Lukes uppstående lugg är inte lika coolt tecknad som hos Morris & Goscinny. Hjältelooken är mer en antihjältelook. Och Averell – den matglade Dalton – har fått en rondör som inte heller fanns för några decennier sedan. Nutidens västerländska matvanor har sannerligen fått en realistisk påverkan på hans kroppsformat.

Äventyret är traditionellt uppbyggt och innehåller cliffhangers, återvändsgränder och ett tydligt ”Slut”. Intrigens, rutornas och pratbubblornas fasta struktur skapar igenkänning, liksom inslaget av humor. Säkert utgör serieformatet en kreativ utmaning för den som har tecknartalang. Vissa likheter finns kanske med musiker som använder poplåtens format med vers – vers – refräng – vers – refräng – refräng (om än med vissa variationer).

Serier är tvådimensionella och ska så vara. Jag ryser av obehag när seriefigurer omvandlas till teater eller besöksparker med utklädda kostymfigurer. All magi försvinner om mina hjältar och antihjältar står framför mig i kostymer med helt abnorma proportioner. Däremot är jag oerhört förtjust i att nutida serieskapare återupplivar insomnade seriekaraktärer och ger dem nya historier. Bouzard har i sin modernisering låtit samtiden lysa upp Vilda Västernscenens skuggor och vrår i stället för att fastna i gammal, klyschig utformning. Dessutom lyckas han göra en balanserad avvägning mellan olika referenser till läsarens förkunskaper. Beröm ska också ges till översättaren Stefan Carlsson, som omvandlat de franska blinkningarna till svenska diton.

De sista rutorna i äventyret lämnar utrymme för tolkning. Hur kommer relationen egentligen att utvecklas mellan Lucky Luke och Jolly Jumper? Det är på sätt och vis märkvärdigt, att en äventyrsserie med humorinslag lämnar en efterklang som handlar om långvariga relationers komplexitet. Det finns all anledning att fortsätta att läsa ett seriealbum ibland.

Similar Posts:

• Räv med rätt att finta
• Pang, pang! Glädjerus i trosorna
• Hästar trivs bäst tillsammans
• Ikoniskt tragisk kärlek
• Arn blir serie

Malva och hästarna är en del av Olika förlags lättlästa bokserie Silverdelfinen som passar barn i åldrarna 5-10 år, barn som börjat läsa själva eller som behöver lättlästa böcker. Det är korta meningar med lite text på varje sida, med tillhörande illustrationer av Lisa Chantem. Just hästtemat är inte särskilt ovanligt, hästböcker finns det gott om. Men den som befunnit sig bland boxarna i ett stall, känt värmen från hästarnas kroppar vet vilken speciell värld det är, och vet hur mycket det finns där att föra över och bevara i litteraturen. Malin Eriksson känner till den världen mycket väl och har tidigare skrivit flera böcker på temat häst. Det som sticker ut med Malva och hästarna är Malvas ursprung i resandefolket som farmordern kommer och berättar om.

Karaktärerna speglas i illustrationerna. Bara genom att titta på dem ser man Malvas vilja och styrka lysa igenom, och pappans rädsla och bekymmer över dotterns envishet. Man ser en pappa som bryr sig, som inte riktigt vill släppa taget om det finaste han har med risk för att hon ska göra sig illa.

Detta är första boken i en serie av tre, Malva börjar rida och Malva i stallet är de kommande, där man kommer få följa med i Malvas liv kring hästarna samtidigt som man också får utforska hennes släkts historia. Att detta är första boken är tydligt. Det är i samma andhämtning både positivt och negativt då denna bok är väldigt mycket av en inledning. Storyn biter inte riktigt tag och man väntar på att något mer ska hända. Positivt är att man vill ha mer, samtidigt känner man sig lite lurad och jag försöker bläddra bland de sista sidorna för att liksom hitta slutet. Det kom lite för abrupt och jag kände mig inte färdig. Kanske är det titeln som lurar en, man vill ha mer utav Malva och hästarna, en djupare relation. Det skrapas bara på ytan, klappas lite lätt på mulen. Fokus ligger på hur Malva ska lyckas med att få över pappa på sin sida, som i det här fallet känns som en självklarhet.

Similar Posts:

• Hästar trivs bäst tillsammans
• Att betrakta och bli betraktad
• Hemskt men trivsamt
• Hästar och pappor
• Realistisk ridskoleskildring

Men allt handlar inte om hästar i Tröst hos Pinto. Medlemmarna i Kona-klubben, Frossan, Bojjan, Hercules, Fiona och Gi-Gi, ser till att hamna i flera olika mer eller mindre spännande situationer. Frossan vågar tillslut sova över hos Bojjan, men den natten blir det inbrott i villan. Gi-Gi springer hemifrån när katten smiter och hon måste räddas ur ett vattenfall. Och så är det väskryckarna som rånar gamla tanter på deras handväskor. Inger Frimansson skriver även deckare för vuxna och det är de deckarinfluenserna som smyger sig in i hästbokserien. Frossan har kontakt med sin farbror som är polis om utredningarna, men de separata brotten visar sig vara just separata. Därför vävs inte berättelsen ihop till en sammanhållande enhet.

I stallet slits Frossan mellan känslorna för favorithästen Rabalder och den nya söta Pinto. Hon frågar sig om man verkligen kan tycka så mycket om två hästar samtidigt. En viktig och intressant frågeställning som skulle kunna appliceras på fler situationer och relationer, men tyvärr fullföljs inte heller det temat.

Tröst hos Pinto är precis som de tidigare böckerna i serien en bok i mängden att läsa för de mellanstadiebarn som slukar böcker i högt tempo. Anledningen till att den inte stannar kvar hos mig är helt enkelt att det är för många ytliga berättelser som berättas i samma bok. Deckardelen blir inte tillräckligt spännande och i hästdelen fördjupas relationerna inte så mycket som är önskvärt. Däremot öppnas det upp för en utveckling i relationen mellan Frossan och ridläraren som jag hoppas att Inger Frimansson tar med sig till nästkommande bok.

Similar Posts:

• Den nya och gamla hästboken i en
• Stallets grinigaste häst
• Tung start för ny hästserie
• Realistisk ridskoleskildring
• Små hästar, stora känslor

Mina förväntningar på den här boken är ungefär lika höga som förväntningar inför en bok bara kan vara. Jag har läst, älskat och gråtit med Lin Hallbergs tidigare böcker i serien, Adzerk den vita hingsten och Vem är du Johanna? Och det bästa av allt, jag blir inte besviken.

Vi träffar Sara som föddes i Argentina men som nu bor i Sverige med sin pappa och sin storebror. Hon är en lovande och satsande fälttävlansryttare med allt vad det innebär med tidiga morgnar och träningar som ska hinnas med mellan skolan och kompisarna. Hon är nittton år, ska snart ta studenten och har vägen utstakad, men så är olyckan framme. Sara blir släpad efter en av sina tävlingshästar, överlever, men med ena benet nästintill avskavt och smärtminnet som inte lämnar kroppen. Det är mitt i den förlorade framtiden som hon börjar söka sig tillbaka. Efter minnena, vännerna och Nube den lilla hästen som var bara hennes.

I Argentina blir Sara till Zarah och barndomsminnena alltmer komplexa när en annan verklighet träder fram. Att efter tio år komma tillbaka till landsbygden i ett land med skenande ekonomisk tillväxt blir en chock. Då red barnen tillsammans till skolan. Nu är all odlingsbar mark täckt av sojaplantage. Finns det soja behöver korna inte beta, behöver korna inte beta behövs det ingen som driver dem. Och vännerna Felicitas, José och de andra som blev kvar är märkbart ärrade av de förändrade livsvillkoren.

Jag gråter inte när jag läser Hemma kanske inte är en plats, men trots det är boken den av Lins böcker som drabbar mig hårdast. Det är den lågmälda sorgen efter att ha förlorat något som aldrig har funnits. Eller bara fanns i minnet hos ett naivt barn. ”Du måste förstå att den perfekta barndomen inte finns”, säger Ana Maria kvinnan i familjen som Zarah delvis växte upp hos, och hon har så rätt i det. Barndomen är en illusion av utvalda minnen som uppenbarar sig i fel ordning och det är en svår insikt för Sara.

Skildringen av hur Sara måste konfronteras med bilden av barndomen, sin frånvarande mamma och den person hon själv har blivit är lätt att identifiera sig med. Lin Hallberg beskriver ömsint sina karaktärer och deras livssituationer och som läsare känner jag med varenda en av dem. Det tar emot för mig att kalla Hemma kanske inte är en plats för en hästbok, men jag gör det av gammal vana, för att Lin Hallberg brukar skriva sådana och för att jag brukar läsa dem. Kanske är det en hästbok för att huvudkaraktären reser över halva jordklotet för att leta efter hästen som hon hade som barn. Kanske är det en ursäkt för att få förlåta mamman som inte räckte till för det barn som Zarah var. När Sara måste försonas med sin barndom för att känslomässigt kunna växa upp växer även jag. Och som läsare är det det bästa man kan göra.

Similar Posts:

• Borta bra, hemma bäst
• Den nya och gamla hästboken i en
• ”Genom att besöka andra hästkulturer har jag fått en helt annan känsla av identitet” – Intervju med Lin Hallberg
• Små hästar, stora känslor
• Realistisk ridskoleskildring

För att vara med i utlottningen skickar du ditt svar på nedanstående fråga till redaktionen@dagensbok.com senast lördagen den 30 mars. Glöm inte att skicka med din adress så att vi kan skicka boken hem till dig.

Vad heter två av hästarna som bor på Brobygårdens ridskola?

Lycka till!

Similar Posts:

• Vinn fint bokpaket från världens alla hörn
• Ponnylycka
• Stor sorg och gränslös glädje
• Söt shettissaga
• Ansvar, bus och charm

Att hästboken för vuxna är efterlängtad bekräftar både Marta Hedener-Hagman och Cina Jennehov som är utgivningsansvariga på B. Wahlströms respektive Damm förlag. ”Många läsare som vuxit upp med Pias böcker har ställt frågan varför hon inte skriver något för vuxna”, säger Marta. Hon tror också att många av Pias unga läsare kommer att kasta sig över Pias nya vuxenbok, precis som hennes vuxna läsare i flera år har fortsatt att läsa ungdomsserierna trots att de växt ifrån målgruppen.

Många av de böcker som Pia har skrivit för barn och ungdomar går under kategorin ”lättläst”. Då måste språket anpassas, det får inte vara för långa meningar eller för svåra ord. Dessutom är nybörjarläsaren otålig och allt måste framgå i några få meningar för att själva handlingen ska komma igång så snart som möjligt.

Därför längtade hon efter att skriva en vuxenroman där hon fick gå in i karaktärerna, göra utsvävningar och använda precis vilka ord hon ville. Ett projekt som resulterade i romanen Du och jag och vi som handlar om fyra kvinnor vars gemensamma länk är att de har sina hästar i samma stall. Att det blev en roman som utspelar sig i ett stall var en självklarhet eftersom det är hästar och stallmiljö som Pia har runt omkring sig och precis som många andra skriver hon om det som ligger henne nära. ”Jag ville slå mig lös och göra vad jag ville med både handling och språk”

Trots att det finns så många kvinnor i Sverige som rider finns det inga romaner för vuxna som utspelar sig i stallmiljö. ”Vi får många manus som utspelar sig i stallmiljö skickade till oss på förlaget och de blivande författarna poängterar alltid att det de skriver inte finns”, säger Cina. Men det är först nu de har valt att satsa på en hästroman för vuxna.

Hela projektet var från början något som Pia gjorde på sin fritid då hon var ledig från de andra skrivprojekten. Eftersom skrivandet fortfarande är det bästa hon vet var det en sådan där mysig stund då hon kokade kaffe och bara lät sig försvinna in i. Den senare delen av projektet var mer kaotiskt med pappershögar överallt och försök att få ordning på all text eftersom en vuxenroman genererar mer text än barnböckerna som Pia dessutom jobbar mer strukturerat med.

”I en vuxenroman är det ett annat berättande, allt skrivs inte ut hela tiden. Det går också att hoppa i tiden och följa karaktärerna bakåt med deras minnen.” Pia har också tillåtit sig att sväva ut tematiskt, i Du och jag och vi förekommer både alkoholism, sex och hustrumisshandel. ”För vuxna kan man berätta om sådant som barn inte kan relatera till.”

Samtidigt går hästboken mot en förändring som gör att den tillåts handla mer om livet utanför stallet. ”Boken om Millan är en otroligt mycket mer komplex historia än att den handlar om hästar” fortsätter Marta. Därför hoppas hon också på att hästboken kan få fler och nya läsare. ”Hästboken har en särställning i bokutgivningen, hästen och ridningen är så centralt, oavsett hur stor plats det tar i boken är det en så betydelsefull del att det riskerar att överskugga allt annat. Hästar på framsidan begränsar, men om boken handlar mycket om hästar och ridning vill man ändå att det ska vara tydligt, både för att målgruppen ska hitta boken men också för att läsaren ska veta att det handlar mycket om hästar och ridning”. Det blir nästan som att hästen på framsidan fungerar som en varning för den läsare som inte redan har ett hästintresse, även om Marta tror att det är många som inte rider som läser böckerna.

De egenskaper som premieras av tjejer i hästböcker skiljer sig mycket från de egenskaper som tjejer i övrig litteratur förväntas ha. ”Det krävs väldigt mycket av den elvaåring som rider en häst som väger mer än ett halvt ton. Bilden av stallmiljön är ofta att det är något fjantigt där tjejerna har något mjukt och sött att gulla med, men då är det ju mycket mer kostnadseffektivt att ha en hamster.” säger Pia.

”Den nedlåtande ton som finns mot hästböcker är i förlängningen att förminska kvinnor och kvinnors intressen. Hästar sköts nästan uteslutande av kvinnor och då blir böckerna om dem automatiskt mindre värda.” säger Pia. Även Marta öppnar upp för att framhäva det som är tufft och coolt i hästböckerna i framtiden. ”De kvinnliga porträtten i hästböcker har allt det som man gärna vill skildra unga flickor som idag, de är självständiga, tuffa, har en egen identitet och bryr sig inte så mycket om vad andra tycker.” säger hon.

Om det kommer fler böcker om vuxna i stallmiljö av Pia eller någon annan författare tror Marta att det även kommer att påverka hästboken för ungdomar. ”Vuxenromanen har alltid högre status än ungdomsromanen, om en genre för vuxna läsare växer så påverkar det statusen på ungdomslitteraturen.”

Similar Posts:

• ”Genom att besöka andra hästkulturer har jag fått en helt annan känsla av identitet” – Intervju med Lin Hallberg
• Stallet – en kvinnofälla?
• Vänskap framför hästar
• Konsekvenserna av de vuxnas frånvaro i stallet
• ”Varför skulle jag skriva sämre bara för att jag skriver om hästar?” – Intervju med Pia Hagmar

Hästarna är visserligen det som länkar samman huvudkaraktärerna i Du och jag och vi, men de står inte i centrum utan det gör deras ägare. Det är Annika som äger gården där tjejerna stallar upp sina hästar och hennes Pontiac, en gammal travare som passar bra ihop med alla bilar, som hennes man och söner meckar med. Linn som är mamma och lärare och ägare till Zoda, det lilla nervösa arabstoet. Vackra, unga Ellen som varken har barn eller jobb och en man som försörjer henne, så att hon har all tid i världen att lägga på sin ännu vackrare Migon. Och Lisbeth, skilt butiksbiträde med sin Castor som egentligen är för fin för Annikas gamla fallfärdiga stall, där renoveringen hela tiden skjuts upp. De känner varandra som ryttare, och de känner varandras hästar, men egentligen inte varandra.

Stora delar av romanen utspelar sig utanför stallet. Du och jag och vi handlar om tjejernas vardagsliv, om hur de lyckas eller misslyckas med att hålla ihop jobb, familj och häst. För det krävs väldigt mycket för att kunna ha häst, det är dyrt, tidskrävande och det behövs mycket kunskap. Det finns alltid någon form av hierarkisk ordning i ett stall, vem som kan mest, vem som spenderar mest tid med sin häst, vem som har den mest utbildade hästen. Att det nästan alltid utvecklas konkurrens i samband med hästar är just för att det är så viktigt att sköta dem rätt. Och har man hästar i samma stall är det nästan oundvikligt att lägga sig i vad de andra gör och åsikterna går ofta isär.

Pia Hagmars bok är en bok som dryper av dåligt samvete, för trots att tjejerna vill så gärna, så går det inte alltid ihop. Det är inga smickrande porträtt av män som målas upp i den här romanen. De super, slåss och hotar, men framförallt så är de bara tysta, lata och oförstående. Tjejernas kärlek till sina hästar är så stor att de offrar mycket annat. Det spelar ingen roll hur många fotbollsträningar de måste skjutsa till, hur många middagar som ska lagas, hur många tidiga morgnar och sena kvällar och värkande ryggar. Kvinnofällorna är många men kärleken och passionen till hästarna är alltid större.

Språkmässigt finns det en del kvar att önska av Du och jag och vi. Det är alltid svårt att skriva och lyckas variera berättarrösterna när så många som fyra karaktärer ska komma till tals. Delar av romanen som återberättar minnen från det förflutna är skrivna utan att ange vem av kvinnorna som är jagperson. I början av romanen är det svårt att hänga med i vändningarna och det försvårar utkristalliseringen av karaktärerna. Dessutom är dessa kapitel skrivna med kursiv stil, vilket jag alltid tycker försvårar min läsning.

Men framförallt är det en bok om att lyssna på sig själv och det som är viktigt, trots att det är kvinnor som har ansvar för både hem och barn. Och tjejerna i Du och jag och vi visar att de tvärtemot sina män är kapabla och starka. Därför blir den till en av de mest politiska romaner jag har läst den här hösten, mer politisk än Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar, Karolina Ramqvists Alltings början och Caitlin Morans Konsten att vara kvinna. Och därmed en bok att läsa även för dem som aldrig har satt sin fot i ett stall.

Similar Posts:

• ”De kvinnliga porträtten i hästböcker har allt det som man gärna vill skildra unga flickor som idag”
• Konsekvenserna av de vuxnas frånvaro i stallet
• Ett värdigt hästliv
• Föl är ömtåliga
• En frizon från livet